Migranten är alla tidigare och framtida människor
Aeneas lämnade Troja med sin blinda far och son. Hans hemland brann i lågor, ödelagt av grekerna. Om Akilles, förankrad i den individuella bedriften, sticker ut från västerländska hjältars bord, presenteras Aeneas för oss som syntesen av något över honom: han accepterar att han aldrig kommer att återvända till sitt hemland, eftersom han förstår att han måste skapa ett nytt.
Han söker inte personlig ära eller återvändande hem som Odysseus. Aeneas är hans egen och andras förändring, den mäktigaste symbolen för kontinuitet mellan generationer: det förflutna på hans axlar, framtiden i hans hand. Det är därför dess historia har tjänat till att tänka på migration i århundraden.
Aeneas slutar inte vara trojan när han lämnar Troja; Troja bär med sig i sitt minne, i sina ritualer, i sina hemliga gudar och i ansvaret för att förmedla detta arv. Dess identitet beror inte längre på ett territorium, utan på vad den är kapabel att bevara och sända när den korsar världen. Han är hjälten som grundar ett hemland just för att han tidigare har förlorat det.
Efter det spanska inbördeskriget levde María Zambrano mer än fyrtio år i exil och passerade bland annat Frankrike, Mexiko, Kuba, Italien och Schweiz. Den erfarenheten förändrade hans filosofi radikalt. 1936 drog nazistregimen tillbaka tyskt medborgarskap från Thomas Mann. Två år senare emigrerade han till USA och med början 1940 bosatte han sig i Los Angeles, där han levde omgiven av andra exil-intellektuella.
Joseph Conrad lämnade det ockuperade Polen av ekonomiska och professionella skäl, arbetade som sjöman och slutade med att skriva mästerverk på engelska som "Heart of Darkness". Velibor Colic, en desertör från den bosniska armén under Balkankriget, någon vars liv, hus och manuskript låg i aska, togs till fånga, lyckades fly och tog sin tillflykt till Frankrike, där han för närvarande bor. Detta är vad han berättade i 'Manual of exile, in 35 lessons'. "Att jag var soldat mot min vilja.
Att jag var på gränsen till att dö flera gånger. Att de låste in mig med tre tusen andra män, bosniska muslimer, serber och några kroatiska "förrädare" som jag på en stadion i Slavonski Brod. Att jag blev en förrädare, att jag inte längre representerar någonting för någon.
Före kriget var jag en man och nu är jag en förolämpning. Någon flyttar för att något driver dem att göra det. Han ger sig av, överger det som är hans eget för att bli någon annan, för att vara någon annan.
Migranten är alla tidigare och framtida människor. Definitionen av ordet leder till förvirring. Politiker får en trasa i munnen.
De kan inte riktigt förstå det, formulera det, skära det i små bitar. Om den ens verkar vara gjord av krut, för den exploderar alltid på värsta sätt, mellan den godmodiga fåniga soppan och främlingsfientlighetens härskna sputum. Varje gång en politisk ledare ljuger för henne är det för att slå något med henne.
Invandrare ryms under vilken matta och vilken bravad som helst. I sin oumbärliga bok 'Etymology to survive chaos' använder Andrea Marcolongo etymologin, rötterna till ordet migrant och definierar det (delvis) med ett citat från den tredje kantonen i 'The Divine Comedy' av Dante: "Du kommer att se hur salt/ andras bröd smakar, och vilken svår väg uppför någon annan." Genom att rama in det i dess ursprung och dess mutationer, förklarar Marcolongo hur ordet migrera bär med sig en obestämd betydelse av förändring.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 july 2026, 13:11
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El migrante es todas las personas pasadas y futuras
Beskrivning
Eneas abandonó Troya con su padre ciego y su hijo. Su patria ardía en llamas, arrasada por los griegos. Si Aquiles, anclado en la hazaña individual, sobresale del retablo de los héroes occidentales, Eneas se nos presenta como la síntesis de algo por encima de él: acepta que nunca volverá a su patria, porque entiende que ha de crear una nueva. No busca la gloria personal ni el regreso al hogar como Odiseo . Eneas es el cambio propio y el de otros, el símbolo más poderoso de la continuidad entre generaciones: el pasado sobre los hombros, el futuro de la mano. Por eso su historia ha servido durante siglos para pensar la migración. Eneas no deja de ser troyano cuando abandona Troya; lleva Troya consigo en la memoria, en sus ritos, en sus dioses domésticos y en la responsabilidad de transmitir ese legado. Su identidad ya no depende de un territorio, sino de aquello que es capaz de conservar y transmitir mientras atraviesa el mundo. Es el héroe que funda una patria precisamente porque antes la ha perdido. Tras la Guerra Civil Española, María Zambrano vivió más de cuarenta años de exilio, pasando por Francia, México, Cuba, Italia y Suiza, entre otros lugares. Esa experiencia transformó radicalmente su filosofía. En 1936 el régimen nazi le retiró la nacionalidad alemana a Thomas Mann. Dos años después emigró a Estados Unidos y, a partir de 1940, se estableció en Los Ángeles, donde vivió rodeado de otros intelectuales exiliados. Joseph Conrad abandonó la Polonia ocupada por razones económicas y profesionales, trabajó como marino mercante y terminó escribiendo en inglés obras maestras como 'El corazón de las tinieblas'. Velibor Colic , un desertor del ejército bosnio durante la guerra de los Balcanes, alguien cuya vida, casa y manuscritos quedaron reducidos a cenizas, fue hecho prisionero, logró escapar y se refugió en Francia, donde vive actualmente. Así lo contó en 'Manual de exilio, en 35 lecciones'. «Que fui soldado en contra de mi voluntad. Que estuve a punto de morir varias veces. Que me encerraron con tres mil hombres más, musulmanes bosnios, serbios y algunos 'traidores' croatas como yo en un estadio de Slavonski Brod. Que me convertí en traidor, que ya no represento nada para nadie. Antes de la guerra, yo era un hombre y ahora soy un insulto». Alguien se mueve porque algo lo empuja a hacerlo. Se pone en marcha, abandona lo propio para convertirse en otro u otra, ser alguien distinto. El migrante es todas las personas pasadas y futuras. La definición de la palabra conduce al desconcierto. A los políticos se les hace una bola de trapo en la boca. No acaban de entenderla, de frasearla, de cortarla en pedacitos. Si hasta parece hecha de pólvora, porque estalla siempre de la peor forma, entre la sopa boba buenista y el rancio esputo de la xenofobia . Cada vez que algún líder político la mienta es para aporrear algo con ella. Los inmigrantes caben debajo de cualquier alfombra y de cualquier bravuconada. En su indispensable libro 'Etimología para sobrevivir al caos', Andrea Marcolongo usa la etimología, las raíces de la palabra migrante y la define (en parte) con una cita del tercer canto de 'La divina comedia', de Dante : «Comprobarás cuánto sabe de salado/ el pan ajeno, y qué duro camino/ es bajar y subir la escalera de otros». Al encuadrarla en su origen y sus mutaciones, Marcolongo explica de qué forma la palabra migrar lleva consigo un sentido indefinido del cambio.