De
Jag har varit på jorden i sex månader.
Sex mycket bra månader. Det är varmt, men min hud kan skapa illusionen att den inte är det. Som?
Ingen aning, jag är ingen vetenskapsman. Avvisar min hud värme? Nej: min hud brinner som alla andras, den projicerar inte avböjningsfält eller utsöndrar olja, min hud är normal (för Mars) och den brinner som alla andras (från Mars), men det är något med den (vad vet jag) som ansluter till hjärnan och övertygar den om att den inte bränner.
Även om det brinner. För att bränna bränner. Jag lägger till exempel grädde på mig själv.
Jorden är generös mot mig, förutom de som klagar på att jag har kommit för att ta bort jobb som de inte vill ha. Jag förstår: en gång kom (var) en Jupiter till Mars och vi sparkade ut henne därifrån.
För ful. Det hade inget med hennes kön att göra (det skulle jag vilja göra klart för att undvika missförstånd), bara att hon var ful. Någon kanske tror att hon kanske inte var vacker för Mars, men hon var snygg för Jupiter, och att hon i alla fall inte kan kasta ut någon för att hon inte är tillräckligt vacker.
Först och främst, ja det är möjligt. För det andra, vi sparkar inte ut henne: vi släpper inte in henne.
Det är inte samma sak. För det tredje frågade vi en av Jupiter om hon var ful och hon bekräftade att hon var det. Kommunicerar vi med det, kan du fråga, genom kvantentanglement (momentan metod, men med mycket smal bandbredd)?
Nej. Jupiterian hade varit med oss i mer än tjugo år, vilken paradox. Varför accepterar vi honom?
Eftersom A: han är snygg; B: är bra på att utvinna is från undergrunden; C: Han är väldigt trevlig. Hur stilig måste en gasformig, ammoniakbaserad Jupiter vara för att verka snygg för oss? Mycket, verkligen.
Föreställ dig det. Massa. På Mars är skönhet inte bara uppskattad, utan praktiskt taget ett tillstånd.
Ska vi eliminera det fula? Nej.
Vi är inga djur. De fula vet att de är fula och undviker reproduktion.
De samarbetar. Så förstår chocken när jag fick reda på att jag på jorden inte ansågs vara snygg, eller inte särskilt snygg. Jag kom över det, naturligtvis, men de gjorde det mycket tidigare: det finns massor av fula människor på jorden; de flesta, inte ens redo.
Det finns också många fula bimbos. Kol sprider sig på jorden när estetiskt ansvarslöshet sprider sig. Där (här) väljer man en vid ärm, dock inte hälften så mycket som på Venus, där varje form av immigration automatiskt anses vara en förbättring av arten.
Vad gör jag på jorden då? Lär dig språket? Troligen.
Vi har också Mars, förstås, och väldigt utvecklat (från ett till tio finns det tretton nummer), men det fungerar bara för Mars, vilket begränsar möjligheterna (den biograf vi gillar mest är till exempel gjord i Belgien; många av våra skådespelare drömmer om att lyckas där). Så har jag kommit för maten? Lite.
På jorden är det äckligt, ja, men det är ingen bristvara.
Något är något. Igår gav de mig en tallrik paella och en mycket vänlig valencian kom fram för att berätta att det inte var paella, utan tydligen ris med saker. Uppenbarligen tog jag fram laserpistolen och sönderdelades honom.
Ris med saker syns perfekt på Mars, där tyngden är mycket värre. Om någon till exempel säger till oss att det dåliga inte är värmen, utan luftfuktigheten, dödar vi dem. Och om du berättar att du ibland duschar och efter fem minuter är blöt igen, kommer vi att döda din familj också.
Men allt detta är sekundärt, mitt huvuduppdrag är ett annat: att erövra jorden. Hur håller du dig? Det är därför jag är behörig att bära en sönderdelningspistol, annars vore det helt olagligt.
Min plan är att döda alla i Spanien (och de fula) så att resten av planeten lär sig, med den hemliga förhoppningen att ingen lär sig något (sönderfallsvapen är lika beroendeframkallande som att repa, något som på grund av bristande klåda knappast görs på Mars). Om alla lärde sig läxan skulle mitt uppdrag vara förgäves: jordborna skulle fortsätta att ockupera en planet som, när man tittar på den, tillhör alla (vår), i vilket fall jag måste sönderdela dem en efter en så att marsborna som är över på Mars (de inte så snygga) kan ockupera de bästa områdena på planeten (den kyla och som redan har aktiverats) beskrivs, även om mycket ovan) att bränna sig utan att bry sig. burk. Det kommer att lämna lite utrymme på Mars för vissa Jupiterianer, och lite utrymme på Jupiter för vätesulfid och metan.
Galaxen kommer att bli lite bättre; universum, alls (dess skala tillåter inte lättsinnigheter); och jorden kommer att fortsätta sitt nederlag, kanske konsumera lite långsammare, eftersom det inte längre kommer att finnas utrymme där (här) för mänsklig själviskhet, bara för naturlig girighet, vilket är vad våra vetenskapsmän föredrar och i allmänhet rekommenderar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 july 2026, 13:12
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Los unos
Beskrivning
Llevo seis meses en la Tierra . Seis meses muy buenos. Hace calor, pero mi piel es capaz de generar la ilusión de que no. ¿Cómo? Ni idea, no soy científico. ¿Rechaza mi piel el calor? No: mi piel se quema como la de todo el mundo, no proyecta campos deflectores ni secreta aceite, mi piel es normal (para Marte ) y se quema como la de cualquiera (de Marte), pero algo tiene (un qué sé yo) que se conecta con el cerebro y lo convence de que no se quema. Aunque se queme. Porque quemarse se quema. Yo, por ejemplo, me echo crema. La Tierra está siendo generosa conmigo, salvo los que se quejan de que he venido a quitarles los trabajos que no quieren. Lo entiendo: una vez vino (fue) una jupiterina a Marte y la echamos de allí a patadas. Por fea. No tuvo que ver con su sexo (querría dejarlo bien claro para evitar malentendidos), sólo con que era fea. Alguien podría pensar que tal vez no fuera guapa para Marte, pero sí para Júpiter , y que no puede echarse a nadie, en cualquier caso, por no ser lo suficientemente guapo. En primer lugar, sí que se puede. En segundo lugar, no la echamos: no la dejamos entrar. No es lo mismo. En tercer lugar, le preguntamos a uno de Júpiter si era fea y nos confirmó que sí. ¿Nos comunicamos con él, os preguntaréis, por entrelazamiento cuántico (método instantáneo, pero con estrechísimo ancho de banda)? No. El jupiterino llevaba con nosotros más de veinte años, qué paradoja. ¿Por qué a él sí lo aceptamos? Porque A: es guapo; B: se le da bien extraer hielo del subsuelo; C: es muy simpático. ¿Cómo de guapo tiene que ser un jupiterino -gaseoso y basado en el amoníaco- para parecernos guapo a nosotros? Mucho, la verdad. Imagináoslo. Muchísimo. En Marte, la belleza no sólo es apreciada, sino prácticamente condición. ¿Eliminamos a los feos? No. No somos animales. Los feos saben que son feos y evitan la reproducción. Colaboran. Entended, pues, el trago cuando me enteré de que en la Tierra no se me consideraba apuesto, o no particularmente. Lo superé, claro está, pero ellos mucho antes: en la Tierra hay feos a montones; la mayoría, ni siquiera listos. También hay muchas feas tontas. En la Tierra cunde el carbono como cunde la irresponsabilidad estética . Allí (aquí) se opta por la manga ancha, aunque ni la mitad que en Venus, donde cualquier forma de inmigración se considera automáticamente mejora de la especie. ¿Qué hago en la Tierra, entonces? ¿Aprender el idioma? A lo mejor. En Marte también tenemos, claro, y muy desarrollado (del uno al diez hay trece números), pero sólo sirve para Marte, lo que limita las posibilidades (el cine que más nos gusta, por ejemplo, se hace en Bélgica; muchos de nuestros actores sueñan con triunfar allí). ¿He venido, pues, por la comida? Un poco. En la Tierra es repugnante , sí, pero no escasea. Algo es algo. Ayer mismo me dieron un plato de paella y un valenciano muy amable se acercó a decirme que aquello no era paella, sino, por lo visto, arroz con cosas. Obviamente, saqué la pistola láser y lo desintegré. El arroz con cosas está perfectamente visto en Marte, donde se lleva mucho peor la pesadez. Si alguien nos dice, por ejemplo, que lo malo no es el calor, sino la humedad, lo matamos. Y, si nos dice que a veces se ducha y a los cinco minutos ya está mojado otra vez, matamos a su familia también. Pero todo esto es secundario, mi principal misión es otra: conquistar la Tierra. ¿Cómo os quedáis? Por eso estoy autorizado para llevar pistola desintegradora , si no, sería completamente ilegal. Mi plan es matar a todos los de España (y a las feas) para que el resto del planeta aprenda, con la secreta esperanza de que nadie aprenda nada (las pistolas desintegradoras son tan adictivas como rascarse, algo que, por falta de picor, apenas se hace en Marte). Si todos aprendieran la lección, mi misión sería en vano: los terrícolas seguirían ocupando un planeta que, bien mirado, es de todos (nuestro), en cuyo caso tendré que desintegrarlos uno a uno para que los marcianos que sobran en Marte (los no tan guapos) puedan ocupar las mejores zonas del planeta (los desiertos fríos y los abrasadores) y activar su capacidad (que ya ha sido descrita, aunque muy por encima) de quemarse sin dar la lata. Eso dejará algún sitio en Marte para algunos jupiterinos, y alguno en Júpiter para el sulfuro de hidrógeno y el metano. La galaxia mejorará un poco; el universo, en absoluto (su escala no permite frivolidades); y la Tierra seguirá su derrota consumiéndose acaso un poco más despacio, porque ya no habrá sitio allí (aquí) para el egoísmo humano, sólo para la codicia natural, que es la que nuestros científicos prefieren y, en general, recomiendan.