Vad kom först, Mars- eller Martian-filmerna?
Jag avslöjar ingenting genom att säga att det finns många frågor om existensen av intelligent liv utanför vår planet, och de flesta av dem är obesvarade. Men det finns en som vi är i stånd att svara på: Vad kom först, Mars- eller Martian-biografen?, och 'the Martian' används medvetet som en synekdok för alla som inte är jordbor, även om de inte heller är födda på Mars; Martian som en synonym för utomjordisk eller främmande, som redan är mer aktuella begrepp, även om de förmodligen snart kommer att avvisas (avbokas) som felaktiga när det finns en viss differentiell indikation, nästan en förebråelse, som inte gynnar byggandet av ett mer inkluderande samhälle. Frågan om vem som kom först, om Martian eller Martians biograf, har ett uppenbart svar: den första var Martians biograf, för, låt oss inte lura oss själva, förrän biografen uppmärksammade dem och gjorde dem till huvudpersoner eller medskådare i deras filmer, var Martians ingen.
Faktum är att det var filmpionjären Georges Méliès som först visuellt uppmärksammade dem i sin film "A Journey to the Moon", 1902, där expeditionen som gick dit återvände med en selenit (en marsbo som bor på månen) med ett ganska regionalt utseende. Den definitiva utomjordiska invasionen kan dateras, åtminstone i filmhänseende, till 1950-talet och med titlar som inte lämnade några tvivel om att de kom med dåliga avsikter. 'The Enigma of Another World', av Christian Nyby och Howard Hawks (Howard Hawks inte mindre!), uppmärksammade oss redan 1951 att saker och ting var allvarliga. Och samma år regisserade Robert Wise 'Ultimatum to Earth', med en intergalaktisk sändebud som sa åt oss att packa våra väskor. 1953 kom 'The War of the Worlds', den första (Tom Cruise var ännu inte född, som spelade ett halvt sekel senare i Spielbergs), där marsfartyg anlände och vad H.
G. Wells hade skrivit långt tidigare och Orson Welles hade sänt på radion hände. Och 1956 var det Don Siegel som berättade om marsknepen för att komma in i vår värld i 'Invasion of the Body Snatchers'.
Det vill säga, jorden kom på sextiotalet av förra seklet med idén om det kalla kriget och med dess symboliska återspegling av Mars och ideologiska invasioner. Även om längtan efter fred och kärlek var det som verkligen invaderade världen under det decenniet och hoppade till nästa, sjuttiotalet, med hopp om att den broderliga andan skulle nå även de som anlände från rymden. Det var Spielberg som ändrade bilden av Martian, och hans filmer "Close Encounters of the Third Kind" och speciellt "E.T.", som uppmuntrade oss att tänka på Martian som någon man måste fråga innan man filmar honom.
Fram till Spielberg var alla som kom hit i ett rymdskepp en inkräktare; Efter Spielberg var han en besökare från rymden (emigrant, immigrant eller migrant) som kom med bra vibbar och som vi kunde lära oss många saker av. Snart, i slutet av sjuttiotalet, var det Ridley Scott som fick upp ögonen igen med 'Alien, the eighth passager', där vi såg med löjtnant Ripley att man inte glatt kan dela bord med vissa utomjordingar eftersom man direkt förstår att man är en del av menyn. Och så här har film varit i decennier: med ena ögat såg jag dem som killar som man inte borde lita på och med det andra som rena och kloka varelser.
Det finns en mycket intressant nyans att film har fungerat utmärkt på Marsvärlden, förutom dess utseende, och det är dess aspekt, dess utseende. I princip var Martian grön och det var allt, men med tiden och tekniska framsteg har det upptäckts att de kan ha fantastiska former och ofattbara färger och närvaro: 'Star Wars' gav oss redan en uppfattning om detta genom att överraska in i en intergalaktisk kantina och senare filmsagan 'Men in Black', som sammanföll med vår katalog av, millennium, produkter och produkter. värdig den bästa kinesiska basaren. De två ytterligheterna av det fysiska Mars-formatet kan ligga mellan den som kom ut ur H.
R. Gigers teckningar och som tog den kusliga formen i 'Alien, the Eighth Passenger' och de som härrörde från Spielbergs fantasi, naturligtvis den ömma E.T. och den söta bebisen med Bambi-ögon i sin senaste film, 'The Day of Reveal'. Och så finns det Mästare Yoda, så lärd och med former som ber om en kram, även om han i Spanien inte väckte samma beundran för att han var ett fan av Jordi Pujol.
Men det finns många missförstånd om kosmiska migranter när det kommer till förhållandet mellan deras kroppsbyggnad och deras syften, för i den magnifika filmen 'Arrival', av Denis Villeneuve, har de som kommer från rymden ett bedrövligt och farligt utseende, de är gigantiska, med hotfulla tentakler och de driver ut en märklig gas, men i stället är de här en gåva som deras språk, men i stället är de här en gåva. användbar för att veta framtiden. Kort sagt, hur marsianerna än är och vad de än har för avsikter, kommer jordbor, eller åtminstone filmfantaster, inte att bli överraskade när de anländer: vi har redan sett dem av alla typer och tillstånd, vi känner till och med från 'Mars Attacks!' , Tim Burton-filmen, som är immuna mot alla vapen men dör när de lyssnar på "country"-musik... Och vem har inte en Willie Nelson- eller Dolly Parton-skiva till hands?
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 july 2026, 13:17
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
¿Qué fue primero el marciano o las películas de marcianos?
Beskrivning
No descubro nada al decir que hay muchas preguntas sobre la existencia de vida inteligente fuera de nuestro planeta, y la mayoría de ellas sin respuesta. Pero hay una que sí estamos en disposición de responder: ¿Qué fue primero, el marciano o el cine de marcianos?, y se utiliza conscientemente 'el marciano' como sinécdoque de todo aquel que no es terrícola aunque tampoco haya nacido en Marte; marciano como sinónimo de extraterrestre o alienígena, que son ya conceptos más a la última, aunque probablemente pronto serán rechazados (cancelados) por incorrectos al notarse ahí cierto señalamiento diferencial, casi un reproche, que no beneficia a la construcción de una sociedad más inclusiva. La pregunta de quién fue primero, si el marciano o el cine de marcianos, tiene una respuesta evidente: lo primero fue el cine de marcianos , porque, no nos engañemos, hasta que el cine no se fijó en ellos y los convirtió en protagonistas o coprotagonistas de sus películas, los marcianos no eran nadie. En realidad, fue el pionero del cine Georges Méliès quien primero dio noticia visual de ellos en su película 'Viaje a la luna', en 1902, en la que la expedición que fue hasta allí volvió con un selenita (marciano que habita en la Luna) de aspecto más bien regional. Se puede fechar la definitiva invasión extraterrestre, al menos en lo cinematográfico, en los años cincuenta y con títulos que no dejaban duda de que llegaban con malas intenciones. 'El enigma de otro mundo' , de Christian Nyby y Howard Hawks (¡Howard Hawks nada menos!), ya nos alertaba en 1951 de que la cosa iba en serio. Y ese mismo año, Robert Wise dirigió 'Ultimátum a la Tierra', con un emisario intergaláctico para anunciarnos que fuéramos haciendo la maleta. En 1953 llegó 'La guerra de los mundos ', la primera (aún no había nacido Tom Cruise, que protagonizó medio siglo después la de Spielberg), en la que llegaban naves marcianas y ocurría lo que H. G. Wells había escrito mucho antes y Orson Welles lo había retransmitido por radio. Y en 1956 fue Don Siegel el que contó las artimañas marcianas para introducirse en nuestro mundo en 'La invasión de los ladrones de cuerpos'. Es decir, la Tierra llegó a los años sesenta del pasado siglo con la idea de la Guerra Fría y con su reflejo simbólico de invasiones marcianas e ideológicas. Aunque las ansias de paz y de amor fue lo que realmente invadió el mundo en esa década y se saltó a la siguiente, los setenta, con la esperanza de que ese espíritu fraternal alcanzara incluso a los que llegaban del espacio. Fue Spielberg el que le cambió la imagen al marciano, y sus películas 'Encuentros en la tercera fase' y muy especialmente 'E.T.', las que nos animaron a pensar en el marciano como alguien al que hay que preguntar antes de dispararle. Hasta Spielberg, cualquiera que llegara por aquí en una nave espacial era un invasor; después de Spielberg, era un visitante del espacio (emigrante, inmigrante o migrante) que venía de buen rollo y del que podríamos aprender muchas cosas. Pronto, a finales de setenta, fue Ridley Scott el que volvió a abrirnos los ojos con 'Alien, el octavo pasajer o', donde vimos junto a la teniente Ripley que no se puede compartir mesa alegremente con ciertos alienígenas porque enseguida comprendes que eres parte del menú. Y así ha estado el cine durante décadas: con un ojo los veía como fulanos de los que no hay que fiarse y con el otro como seres puros y sabios. Hay un matiz muy interesante que el cine ha trabajado excelentemente sobre el mundo marciano, además de su catadura, y es su aspecto, su apariencia . En principio, el marciano era verde y punto, pero con el tiempo y los avances tecnológicos se ha descubierto que pueden tener formas asombrosas y colores y presencias inimaginables: 'La Guerra de las Galaxias' ya nos dio idea de ello al entrar por sorpresa en una cantina intergaláctica y, posteriormente, la saga de películas 'Hombres de negro', que coincidieron con el cambio nuestro de milenio, presenta un catálogo de productos, formas y caracteres dignos del mejor bazar chino. Los dos extremos del formato físico marciano podrían estar entre el salido de los dibujos de H. R. Giger y que tomó la forma espeluznante en 'Alien, el octavo pasajero' y los derivados de la imaginación de Spielberg, naturalmente el tierno E.T. y el dulce bebé con ojos de Bambi en su última película, 'El día de la revelación'. Y luego está el maestro Yoda , tan docto y con formas que piden abrazo, aunque en España no causó la misma admiración porque era clavadito a Jordi Pujol . Pero hay mucho equívoco en los migrantes cósmicos en lo que se refiere a la relación entre su físico y sus propósitos, pues en la magnífica película 'La llegada', de Denis Villeneuve , los que vienen del espacio tienen una pinta deplorable y peligrosa, son gigantescos, con tentáculos amenazadores y expulsan un extraño gas, pero en cambio están aquí para hacernos un regalo, su lenguaje, casi tan difícil como el húngaro y muy útil para conocer el futuro. En fin, que sean como sean los marcianos y traigan las intenciones que traigan, a los terrícolas, o al menos a los cinéfilos, no nos pillarán por sorpresa cuando lleguen: los hemos visto ya de todo tipo y condición, incluso sabemos por 'Mars Attacks!' , la película de Tim Burton, que son inmunes a cualquier arma pero mueren al escuchar música 'country'… ¿Y quién no tiene a mano un disco de Willie Nelson o Dolly Parton?
