1997 påbörjade Egypten ett faraoniskt projekt för en andra Nildal mitt i öknen. Deras kanaler förde vatten, men inte dit de ville
Egypten inledde ett av de mest ambitiösa ingenjörsprojekten i sin moderna historia 1997: att ta vatten från sjön Nasser, ta det till den västra öknen och där bygga en slags andra Nildal. Toshka-projektet var att omvandla hundratusentals hektar sand till odlingsfält, bygga nya städer och flytta dit en betydande del av en befolkning som fortfarande var koncentrerad i en mycket smal remsa runt floden. Staten byggde kanaler och en av de största pumpstationerna i världen.
Problemet var att det förde vattnet till öknen långt före resten. Den gamla drömmen om att fly Nilen. Egypten har ett extraordinärt geografiskt problem: mer än 95 % av dess invånare är koncentrerade till en liten del av dess territorium, främst kring Nilen och dess delta.
Idén om att erövra öknen för att lindra det trycket hade funnits runt den egyptiska staten i decennier och hade redan dykt upp i planerna förknippade med Aswan-dammen under Gamal Abdel Nassers tid. Hosni Mubarak återställde den gamla strävan 1997 och förvandlade den till Toshka eller New Valley: det handlade inte bara om att skapa några jordbruksgårdar, utan om att bygga en ny beboelig korridor parallellt med den historiska Nildalen. I Xataka har Etiopien redan "Nilens stora barriär" redo: den största dammen i Afrika är också ett hot mot Egypten Bygg en andra Nildal mitt i öknen.
Omfattningen av löftet förklarar varför Toshka fick smeknamnet "Mubaraks pyramid". Vattnet från den gigantiska Nassersjön skulle pumpas in i öknen och distribueras genom ett nätverk av kanaler för att återvinna jordbruksmark, medan hem, fabriker, skolor och sjukhus skulle dyka upp runt den. I sina ursprungliga planer föreslog regeringen till och med att upp till 20 % av den egyptiska befolkningen skulle överföras till det nya territoriet.
Toshka var tvungen att i ett slag lösa några av landets stora problem: överbefolkning, arbetslöshet, brist på åkermark och livsmedelsberoende. Toshka Egypten gjorde den till synes omöjliga delen: att få dit vattnet. Hjärtat i den operationen var en gigantisk pumpstation som öppnades 2005, byggd för cirka 436 miljoner dollar och designad för att lyfta vatten från sjön Nasser in i Toshka-kanalsystemet.
Med 24 enorma pumpar kunde anläggningen skicka en extraordinär mängd vatten till landområden som fram till dess var ren öken. Sheikh Zayed Channel skulle sedan distribuera den genom olika grenar och utöka förvandlingen mycket längre. Ur en visuell synvinkel var bilden exakt som utlovat: enorma blå vattenvägar som löper genom en av de torraste platserna på planeten.
Satellitvy över Toshkasjöar, Sadat-kanalen och New Valley-projektet Men vattnet kom före resten. Femton år efter arbetets början var avståndet mellan propaganda och verklighet enormt. År 2012 fanns det cirka 21 000 hektar under odling, mindre än 10 % av målet som citerades då, medan de städer, fabriker, skolor och sjukhus som skulle förvandla Toshka till en riktig andra dal fortfarande inte existerade.
Det fanns vete, vindruvor, bönor eller jordnötter, men mycket av den produktionen var avsedd för export och gårdarna hade bara genererat några tusen jobb. Resultatet blev en formidabel paradox: Egypten hade byggt den infrastruktur som var nödvändig för att föra vatten till miles av öken, men runt mycket av den fanns det fortfarande öken. Att få vatten till Sahara betyder inte att förvandla det till Nilen.
Toshka stötte också på problem som ett gigantiskt hydrauliskt projekt inte kunde lösa på egen hand. Salthalt, markegenskaper, grundvatten, kostnaden för exploatering och svårigheterna att locka till sig investeringar komplicerade jordbrukets expansion, medan vissa koncessioner av enorma områden utvecklades mycket långsammare än utlovat. Kontrasten var ännu mer obekväm eftersom samhällen nära Nassersjön fördömde en brist på vatten medan Toshka-gårdarna hade det, och projektet öppnade också en annan konflikt med nubierna, som hävdade att några av de länder som var avsedda för utveckling var uråldriga.
Det stora arbete som skapades för att lösa ekonomiska och demografiska problem slutade med att ackumulera andra politiska, sociala och miljömässiga problem.
Ett andra försök. Misslyckandet i den första etappen satte inte stopp för idén. Abdel Fattah al-Sisi återvann Toshka och, särskilt sedan 2020, omplacerade staten företag, maskiner, kraftverk, pumpsystem och stor bevattningsutrustning i centrum.
Redan 2023 talade myndigheterna om tiotusentals hektar införlivade i nya faser och enorma vete- och palmplantager, inom en strategi som alltmer kopplas till livsmedelsförsörjning. Nästan tre decennier senare förblir därför Toshka ett pågående arbete och inte bara en ruin: Egypten fortsätter att försöka se till att infrastrukturen som byggdes för den drömmen i slutändan rättfärdigar dess existens. I Xataka Om frågan är hur pyramiderna i Egypten skapades, har vetenskapen en idé: hydrauliska system Den försöker fortfarande få tag i dalen.
Däri ligger Toshkas stora paradox. Engineering löste en av de mest spektakulära delarna av problemet: att pumpa gigantiska mängder vatten från sjön Nasser och cirkulera dem genom öppna kanaler mitt i ett praktiskt taget tomt landskap. Det var mycket svårare att få bönder, investeringar, städer, jobb och en ekonomi som kunde upprätthålla den omvandlingen bakom vattnet.
Mubarak trodde att om han bar Nilen in i öknen så skulle dalen växa bakom den. Det slutade med att Toshka bevisade att bygga den konstgjorda floden kanske var den lätta delen. Bild | Rémih, Stefflheffl, NASA I Xataka | Några av Nilens mest fascinerande ingenjörsverk har förblivit gömda för arkeologer i årtusenden I Xataka | Vi upptäckte precis att en halvlegendarisk nilkung verkligen existerade tack vare ett dokument från 1600-talet som hittats i papperskorgen
Originalkälla
Publicerad av Xataka
22 august 2026, 13:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En 1997, Egipto empezó un faraónico proyecto de segundo valle del Nilo en pleno desierto. Sus canales llevaron agua, pero no dónde querían
Beskrivning
Egipto se embarcó en uno de los proyectos de ingeniería más ambiciosos de su historia moderna en 1997: sacar agua del lago Nasser, llevarla hasta el desierto occidental y construir allí una especie de segundo valle del Nilo. El proyecto Toshka debía convertir cientos de miles de hectáreas de arena en campos de cultivo, levantar nuevas ciudades y trasladar hasta allí a una parte considerable de una población que seguía concentrándose en una estrechísima franja alrededor del río. El Estado construyó canales y una de las mayores estaciones de bombeo del mundo. El problema fue que llevó el agua al desierto mucho antes que lo demás. El viejo sueño de escapar del Nilo. Egipto tiene un problema geográfico extraordinario: más del 95% de sus habitantes se concentra en una fracción diminuta de su territorio, fundamentalmente alrededor del Nilo y su delta. La idea de conquistar el desierto para aliviar esa presión llevaba décadas rondando al Estado egipcio y ya había aparecido en los planes asociados a la presa de Asuán durante la época de Gamal Abdel Nasser. Hosni Mubarak recuperó aquella vieja aspiración en 1997 y la convirtió en Toshka o New Valley: no se trataba simplemente de crear algunas explotaciones agrícolas, sino de levantar un nuevo corredor habitable paralelo al valle histórico del Nilo. En Xataka Etiopía ya tiene lista "la gran barrera del Nilo": la mayor presa de África es también una amenaza para Egipto Construir un segundo valle del Nilo en mitad del desierto. La escala de la promesa explica por qué Toshka fue apodado la "pirámide de Mubarak". El agua del gigantesco lago Nasser sería bombeada hacia el desierto y distribuida mediante una red de canales para recuperar tierras agrícolas, mientras alrededor aparecerían viviendas, fábricas, colegios y hospitales. En sus planes iniciales, el Gobierno llegó a plantear el traslado de hasta el 20% de la población egipcia hacia ese nuevo territorio. Toshka debía resolver de una tacada algunos de los grandes problemas del país: superpoblación, desempleo, escasez de suelo cultivable y dependencia alimentaria. Toshka Egipto hizo la parte aparentemente imposible: llevar el agua hasta allí. El corazón de aquella operación fue una gigantesca estación de bombeo inaugurada en 2005, construida por unos 436 millones de dólares y diseñada para elevar agua desde el lago Nasser hacia el sistema de canales de Toshka. Con 24 enormes bombas, la instalación podía enviar una cantidad extraordinaria de agua hacia unas tierras que hasta entonces eran puro desierto. El canal Sheikh Zayed debía distribuirla después a través de distintas ramas y extender la transformación mucho más lejos. Desde el punto de vista visual, la imagen era exactamente la prometida: enormes cursos de agua azul atravesando uno de los lugares más áridos del planeta. Vista satelital de los lagos Toshka, el canal Sadat y el proyecto del Nuevo Valle Pero el agua llegó antes que el resto. Quince años después del comienzo de las obras, la distancia entre la propaganda y la realidad era enorme. En 2012 había unas 21.000 hectáreas cultivadas, menos del 10% del objetivo citado entonces, mientras las ciudades, fábricas, colegios y hospitales que debían convertir Toshka en un verdadero segundo valle seguían sin existir. Había trigo, uvas, judías o cacahuetes, pero buena parte de aquella producción estaba destinada a la exportación y las explotaciones apenas habían generado unos pocos miles de empleos. El resultado era una paradoja formidable: Egipto había construido la infraestructura necesaria para llevar agua a kilómetros de desierto, pero alrededor de buena parte de ella continuaba habiendo desierto. Hacer llegar agua al Sáhara no significa convertirlo en el Nilo. Toshka chocó además con problemas que una obra hidráulica gigantesca no podía solucionar por sí sola. La salinidad, las características del suelo, las aguas subterráneas, el coste de explotación y las dificultades para atraer inversión complicaron la expansión agrícola, mientras algunas concesiones de enormes superficies avanzaban mucho más despacio de lo prometido. El contraste era todavía más incómodo porque comunidades próximas al lago Nasser denunciaban escasez de agua mientras las explotaciones de Toshka disponían de ella, y el proyecto abrió además otro conflicto con los nubios, que reclamaban como ancestrales algunas de las tierras destinadas al desarrollo. La gran obra concebida para resolver problemas económicos y demográficos terminó acumulando otros políticos, sociales y ambientales. Un segundo intento. El fracaso de la primera etapa no acabó con la idea. Abdel Fattah al-Sisi recuperó Toshka y, especialmente desde 2020, el Estado volvió a desplegar empresas, maquinaria, estaciones eléctricas, sistemas de bombeo y grandes equipos de riego por pivote central. En 2023 las autoridades hablaban ya de decenas de miles de hectáreas incorporadas en nuevas fases y de enormes plantaciones de trigo y palmeras, dentro de una estrategia cada vez más vinculada a la seguridad alimentaria. Casi tres décadas después, por tanto, Toshka sigue siendo una obra en construcción y no simplemente una ruina: Egipto continúa intentando que la infraestructura levantada para aquel sueño termine justificando su existencia. En Xataka Si la pregunta es cómo se hicieron las pirámides de Egipto, la ciencia tiene una idea: sistemas hidráulicos Todavía intenta conseguir el valle. Ahí está la gran paradoja de Toshka. La ingeniería resolvió una de las partes más espectaculares del problema: bombear cantidades gigantescas de agua desde el lago Nasser y hacerlas circular por canales abiertos en mitad de un paisaje prácticamente vacío. Mucho más difícil resultó conseguir que detrás del agua aparecieran agricultores, inversiones, ciudades, empleos y una economía capaz de sostener aquella transformación. Mubarak pensó que, si llevaba el Nilo al desierto, el valle crecería detrás. Toshka terminó demostrando que construir el río artificial era, quizá, la parte fácil. Imagen | Rémih, Stefflheffl, NASA En Xataka | Algunas de las obras de ingeniería más fascinantes del Nilo han permanecido ocultas a plena vista de los arqueólogos durante milenios En Xataka | Acabamos de descubrir que un rey del Nilo semilegendario existió de verdad gracias a un documento del siglo XVII encontrado en la basura (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia En 1997, Egipto empezó un faraónico proyecto de segundo valle del Nilo en pleno desierto. Sus canales llevaron agua, pero no dónde querían fue publicada originalmente en Xataka por Miguel Jorge .
