Vi visste att Vintergatan var vikt som vinyl i värmen: 30 000 moln har visat att den också är skrynklig

När vi tänker på Vintergatan tänker vi nästan alltid på en bild sett från jorden: en vitaktig remsa upphängd på himlen, ett ljusmoln som korsar natten och påminner oss om att solsystemet inte svävar mitt i ingenstans, utan inuti en ofantlig struktur. Den bilden är sann för våra ögon, men ofullständig för astronomi. Vintergatan är en spiralgalax med bommar, med en skiva av stjärnor, gas och damm som vi inte kan observera från utsidan eftersom vi lever inuti den.

Och det är där det intressanta börjar: ju bättre vi har lärt oss att mäta det, desto mindre ser det ut som det släta och välordnade vykortet som vi brukar föreställa oss. Hittills har ett av de bästa sätten att förklara den komplexiteten varit att tänka på en deformerad vinyl: inte en slät yta, utan en struktur böjd i kanterna. Det var den kända skevningen av galaxen, en egenskap som studerats i årtionden.

Vad ett kinesiskt team nu tillhandahåller är en andra läsning av samma scenario. Forskarna hävdar att ovanför denna stora krökning uppstår mätbara veck, som om galaxens kalla material också hade skrynklats.

Vintergatan är inte bara vikt. Verket har precis publicerats i Nature Astronomy med en ganska direkt titel: "Extended corrugations superimposed on galactic warping in the yttre CO-skiva." Dess författare tillhör Purple Mountain Observatory, Chinese Academy of Sciences, och har använt data från undersökningen Milky Way Imaging Scroll Painting, känd på kinesiska som "银河画卷". Grunden för analysen är bred: mer än 30 000 molekylära moln identifierade i den yttre skivan av kolmonoxid.

Vi står därför inte inför en isolerad suggestiv bild, utan snarare ett försök att med data rekonstruera den vertikala strukturen av kall gas i en region som är svår att kartlägga. Vintergatan framstår inte som en platt skiva, utan som en deformerad struktur. Nyckeln är vad de tittade på.

Kolmonoxid är inte huvudpersonen i sig, utan snarare en användbar signal för att spåra kall molekylär gas, en del av det interstellära mediet som är svår att kartlägga direkt och kopplad till regioner där stjärnor kan bildas. Författarna byggde först en modell av den stora varpen på den yttre skivan, den kända krökningen som dominerar den övergripande formen. Sedan subtraherade de det från uppgifterna.

Det som återstod var inte spritt buller, utan ett mönster av koherenta vertikala förskjutningar, med områden av gasen placerade över och under den förväntade referensen. Studiedata visar vertikala vågor i den yttre skivan. Studien uppskattar att korrugeringarna har vertikala amplituder på cirka 100 till 200 parsecs, det vill säga förskjutningar som är enorma för vår skala, men subtila inom en galax med cirka 100 000 ljusår i diameter.

Den beräknar också radiella våglängder mellan 3,9 och 7,9 kiloparsecs. I en region som ligger cirka 12,7 kiloparsecs från det galaktiska centrumet identifierar författarna vidare en sammanhängande azimutal struktur som sträcker sig cirka 40 kiloparsecs.

Vikten av upptäckten är att den inte bara lägger till en pittoresk detalj till kartan, utan en ledtråd till dess dynamiska historia. Vertikala korrugeringar kan fungera som spår av tidigare processer: externa gravitationsstörningar, böjningsvågor eller andra dynamiska processer som lämnade minnen i den kalla gasen.

Studien i sig presenterar dem som möjliga spår av tidigare dynamiska händelser, inte som en redan sluten orsak. Panoramautsikt över Vintergatan Det finns också en intressant bakgrundsläsning. Detta arbete kommer i en tid då Kina vinner vikt i den globala vetenskapen, inte bara som en teknologisk eller industriell makt, utan också som en producent av vetenskaplig forskning publicerad i internationella tidskrifter.

National Science Boards indikatorer placerar landet som världens ledande producent av vetenskapliga och tekniska artiklar, medan Nature Index speglar dess framsteg i ett urval av högkvalitativa vetenskapliga tidskrifter. Detta hjälper till att förstå varför det blir alltmer meningsfullt att även vända sig till kinesiska forskarteam för att följa upp de bästa upptäckterna. I Xataka vet vi att solen kommer att sluka oss någon gång.

Vissa forskare har lösningar: "flytta" jorden eller stäng av den. Nästa gång vi tittar på den där vitaktiga remsan från en mörk himmel blir bilden lite mindre enkel. Vi kommer inte bara att se ett band av ljus, inte ens kanten på en mjukt krökt skiva, utan projektionen av en struktur med lager, deformationer och dynamiskt minne.

Studien tar oss inte ut från Vintergatan för att se den utifrån, men den förfinar kartan över huset vi bor i. Så ju mer vi mäter vår galax, desto mindre platt blir den. Bilder | Kinesiska vetenskapsakademin | DESSA.

Brunier | KOBU Agency i Xataka | Voyager 2 stängs långsamt av. NASA har utvecklat i flera år för att fördröja det oundvikliga