Vännen Marc
Varsågod, jag är inte alls sugen på lätt smicker. Faktum är att de som känner mig vet att jag är mer benägen till snabb tystnad än för missbruk av kval och epitet. Men jag tror att jag är skyldig, vi är skyldiga, en förklaring till Marc Giró, för vilken publiken kanske inte har fungerat så bra som tv-tekniken i nätverken gillar.
För jag tror inte att det inte var så. Jag träffade Marc Giró för mer än 20 år sedan på en plats som Martian som en av dessa biennaler i Valencia sponsrad av Consuelo Císcar. Jag var ingen då (jag är fortfarande inte en) och han var Marc, "Marie Claires" sändebud, som jag minns att jag hade upplevt en av de roligaste pressresorna i hela min yrkeskarriär och där han kände igen sig som en bläckfisk i en porslinsbutik ("Vad vet jag om konst?
Det närmaste jag kom konst var att fråga baronessan Thyssen efter vad hon hade i den andra handväskan?"). Sedan blev Marc Giró och hans minne föll i min glömska. "Jag var på presentationen av 'Cara al Show', Girós nya program på La Sexta, och det gav mig minnen för dig", berättade min tv-partner Clara Molla en morgon, och det gjorde min dag. Det gjorde att jag kunde få tillbaka många minnen och prata med Marc igen, inte med Giró.
Och jag har varit honom katodiskt trogen hela säsongen (även sedan Venedigbiennalen), njutit av hans gnistrande, hans integritet och hans gäster och medarbetare (jag skulle älska att intervjua många av dem, men jag måste vänta på att de ska börja "måla"); av hans vädjanden om ett plural Spanien som många fortfarande har svårt att smälta (och han blev upprörd när jag berättade för honom att jag fulländade min katalanska när jag såg 'El cor de la ciutat' med min svärmor, eller att bland mina första fraser på Verdaguers språk var 'fot el camp de casa meva!'). Och jag har njutit av att som ett barn upptäcka de små konstbitarna som programmen var fyllda med (tänk om ett besök på Mónica Jover-utställningen på Seltz-galleriet; tänk om boken "Och du, varför är du svart?", av Rubén Bermúdez...). Marc, samma förväntas av dig, precis samma sak, i september. 'Dóna'm la teva paraula'.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
17 july 2026, 13:21
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El amigo Marc
Beskrivning
Vaya por delante que no soy para nada dado al halago fácil. De hecho, los que me conocen saben que soy más tendente al silencio rápido que al abuso de calificativos y epítetos. Pero creo que le debo, le debemos, una explicación a Marc Giró, al que las audiencias quizás no le hayan funcionado tan bien como a la ingeniería televisiva de las cadenas le gusta. Porque yo no creo que no haya sido así. Conocí a Marc Giró hace más de 20 años en un lugar tan marciano como una de esas bienales de Valencia al auspicio de Consuelo Císcar. Yo entonces no era nadie (sigo sin serlo) y él era Marc, el enviado de 'Marie Claire', con el que recuerdo haber vivido uno de los viajes de prensa más divertidos de toda mi carrera profesional y en el que él se reconocía como pulpo en una cacharrería («¿Qué sabré yo de arte? ¡Si lo más cerca que estuve yo del arte fue preguntarle a la Baronesa Thyssen que qué lleva en el bolso?». Eran así, una detrás de otra). Después Marc se convirtió en Giró y su recuerdo cayó en mi olvido. « He estado en la presentación de 'Cara al Show', el nuevo programa de Giró en La Sexta, y me ha dado recuerdos para ti», me dijo una mañana mi compañera de tele Clara Molla , y me alegró el día. Eso me permitió recuperar un montón de recuerdos y volver a hablar con Marc, no con Giró. Y le he sido catódicamente fiel toda la temporada (incluso desde la Bienal de Venecia ), disfrutando de su mordacidad, su integridad y de sus invitados y colaboradores (a muchos me encantaría entrevistarlos a mí, pero tengo que esperar a que se pongan "a pintar"); de sus alegatos por una España plural que a muchos les cuesta aún digerir (y él se mondaba cuando yo le contaba que perfeccioné mi catalán viendo con mi suegra 'El cor de la ciutat', o que entre mis primeras frases en la lengua de Verdaguer estaba 'fot el camp de casa meva!'). Y he disfrutado como un niño descu- briendo las miguitas de arte con las que trufó los programas (que si una visita a la expo de Mónica Jover en la galería Seltz; que si el libro '¿Y tú por qué eres negro?', de Rubén Bermúdez ...). Marc, se te espera igual, igualito, en septiembre. 'Dóna'm la teva paraula'.
