USA har ett problem: Europas mäktigaste armé expanderar genom sex flygbaser i Nordafrika med flygplan och drönare
Bashar al-Assad-regimens fall i december 2024 verkade ha lämnat Ryssland inför ett av sina största strategiska bakslag på decennier: dess närvaro i flygbasen Khmeimim och hamnen i Tartus, de två stora plattformarna från vilka landet projicerade makten över Mellanöstern, Medelhavet och Afrika, ifrågasattes. Moskva lyckades behålla en minskad närvaro i Syrien, men medan de förhandlade om sin framtid där satte det igång något mycket tystare på andra sidan Medelhavet.
Banan. Satellitbilder som analyserats i samarbete med United States National Geospatial-Intelligence Agency har nu visat konstruktion och utbyggnader vid sex libyska flygbaser med en rapporterad närvaro av den ryska Afrikakåren. Vi talar om hangarer, landningsbanor, baracker och kommunikationer som följer med en infrastruktur från vilken Ryssland kan flytta män, vapen och flygplan mot Sahel och samtidigt upprätthålla en militär närvaro på Natos södra flank.
I Xataka ville Sovjetunionen erövra Ishavet genom att bygga kärnfyrar på avlägsna platser. Till ingens förvåning slutade det illa när Ryssland började förlora Syrien. I nästan ett decennium hade Khmeimim och Tartus gett Moskva ett exceptionellt fotfäste i Medelhavet, men Assads fall tvingade Kreml att leta efter alternativ medan de förhandlade med de nya syriska myndigheterna.
Libyen var det självklara valet: Ryssland hade odlat sin relation med Khalifa Haftar i flera år, och Wagner hade redan byggt upp en betydande militär närvaro i de östra och södra områdena under hans kontroll. I slutändan förlorade Moskva inte helt sina syriska anläggningar, men man övergav inte heller den alternativa planen. Under 2025 fortsatte det att utöka sitt libyska nätverk tills det blev en plattform som kompletterar Syrien och gör det möjligt för det att projicera mycket djupare in i Afrika.
Sex baser som ryggrad. Den nya analysen av satellitbilder studerade de sex libyska installationerna där det finns information om närvaron av Afrikakåren sedan dess ankomst 2024: Al-Khadim, Al-Jufra, Tamanhint, Maaten al-Sarra, Al-Qardabiyah och Brak al-Shati. I dem alla upptäcktes nya konstruktioner eller rehabiliteringar av hangarer, byggnader, baracker, plattformar och landningsbanor mellan 2024 och 2026, i Al-Khadim dök det upp tre nya hangarer och boende, medan Maaten al-Sarra fick fem hangarer, dussintals ytterligare strukturer och en återbelagd landningsbana och plattform.
Vid Al-Jufra, som använts av ryska styrkor sedan 2019, kan arbeten på landningsbanan tillåta större och tyngre flygplan att fungera. Dessa är inte sex nya ryska baser byggda från grunden, utan snarare befintliga libyska anläggningar där Moskva konsoliderar en allt djupare militär närvaro och infrastruktur. Ryska fighter Fighters, drönare och mer.
Infrastrukturen åtföljer en militär närvaro som började långt innan dessa senaste arbeten. Ryssland och tidigare Wagner har använt libyska anläggningar för att driva stridsflygplan, radar och luftförsvarssystem, och den nya utplaceringen möjliggör att både logistiska och militära operationer kan upprätthållas, och tidigare rapporter dokumenterade att ryska MiG-29:or flyttats till Libyen och hundratals trupper utplacerade till dessa positioner. Den gamla Wagnermodellen ersätts successivt av Afrikakåren, direkt kontrollerad av det ryska försvarsministeriet, vilket ger Kreml en mycket närmare relation till den struktur som upprätthåller dessa operationer.
Resultatet är ett militärt nätverk spritt över landets centrum, öster och söder i stället för en enda stor, lätt identifierbar installation. En syrisk rebellkämpe står vid en inspektionskontroll för inkommande fordon, framför en flagga och ryska soldater som vaktar ingången till den syriska militärbasen Hmeimim, som hyrs av Ryssland, i Latakia-provinsen, Syrien, 2024. Nyckeln, mitt i öknen.
Maaten al-Sarra förklarar särskilt bra vad detta nätverk är till för. Beläget i södra spetsen av Libyen, nära Tchad och Sudan och långt från Medelhavskusten, rehabiliterades den medan personal och material kopplat till Ryssland anlände och har blivit en potentiell plattform för operationer mot Sahel. Al-Khadim, Al-Jufra, Brak al-Shati och de andra anläggningarna möjliggör skapandet av en förskjuten logistikkorridor genom vilken personal, vapen och förnödenheter överförs till afrikanska länder där Moskva har ökat sitt inflytande.
Jämfört med en stor rysk flottbas vid kusten kräver dessutom denna konstellation av inlandsflygfält färre politiska eftergifter från de libyska myndigheterna och drar till sig mycket mindre internationell uppmärksamhet.
Månader försöker svara. Washington överväger inte denna expansion på avstånd. 2025 skickade man två B-52H bombplan in i libyskt luftrum för gemensam träning, den amerikanska flottan gjorde sina första hamnanlopp i landet på mer än ett halvt sekel och AFRICOM intensifierade sina kontakter med både västerländska myndigheter och Khalifa Haftar och hans son Saddam i öst. Washington har försökt öka integrationen av de två libyernas militära styrkor och tillkännagav även landets deltagande i Flintlock 2026, dess stora årliga övning för afrikanska specialstyrkor.
Bakom dessa rörelser finns ett strategiskt mål: att minska Haftars beroende av Moskva och förhindra Ryssland från att förvandla Libyen till det permanenta gångjärnet mellan dess Medelhavsnärvaro och dess afrikanska operationer. I Xataka Isolerat, instängt och alltmer paranoid: kriget i Ukraina har lett Vladimir Putin till ett liv med murar.
Att ha allt. Det är kanske den viktigaste vändningen i det som har hänt sedan december 2024. Den initiala prognosen var att Ryssland skulle behöva Libyen eftersom det hade förlorat Syrien, men Moskva har lyckats behålla en begränsad närvaro i den första samtidigt som den har fortsatt att expandera i den andra, och skapat ett nätverk som sträcker sig från Medelhavet till Sahelsportarna.
Det råder ingen tvekan, för USA och Nato är problemet inte längre bara att Ryssland kan flytta vapen och trupper till Afrika: dessa sex anläggningar har också en rysk militär närvaro på Alliansens södra flank, mitt framför Europa. Det som började som en beredskapsplan efter Assads fall tar alltså en mycket mer ambitiös form: en permanent infrastruktur av landningsbanor, hangarer och spridda baser med vilka Moskva samtidigt kan projicera makten över Nordafrika, Sahel och Medelhavet. Bild | RAF/UK MOD I Engadget | Ryssland stängde kranen och Europa tittade söderut: de två faraoniska afrikanska gasledningarna som vill ändra energikartan I Xataka | Ryssland har en ny missil som kan söka efter mål på egen hand.
Och Ukraina hittade just "boven": Nvidia
Originalkälla
Publicerad av Xataka
18 august 2026, 19:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
EEUU tiene un problema: el ejército más poderoso de Europa se expande por seis bases aéreas en el norte de África con aviones y drones
Beskrivning
La caída del régimen de Bashar al-Assad en diciembre de 2024 parecía haber dejado a Rusia ante uno de sus mayores retrocesos estratégicos en décadas: su presencia en la base aérea de Khmeimim y el puerto de Tartus, las dos grandes plataformas desde las que proyectaba poder sobre Oriente Próximo, el Mediterráneo y África, quedaba en entredicho. Moscú consiguió conservar una presencia reducida en Siria, pero mientras negociaba su futuro allí puso en marcha algo mucho más silencioso al otro lado del Mediterráneo. La pista. Imágenes de satélite analizadas en colaboración con la National Geospatial-Intelligence Agency de Estados Unidos han mostrado ahora obras y ampliaciones en seis bases aéreas libias con presencia reportada del Africa Corps ruso. Hablamos de hangáres, pistas, barracones y comunicaciones que acompañan una infraestructura desde la que Rusia puede mover hombres, armas y aviones hacia el Sahel y mantener al mismo tiempo una presencia militar en el flanco sur de la OTAN. En Xataka La URSS quiso conquistar el océano Ártico levantando faros nucleares en lugares remotos. Para sorpresa de nadie, acabó mal Cuando Rusia empezó a perder Siria. Durante casi una década, Khmeimim y Tartus habían proporcionado a Moscú una posición excepcional en el Mediterráneo, pero la caída de Assad obligó al Kremlin a buscar alternativas mientras negociaba con las nuevas autoridades sirias. Libia era la opción evidente: Rusia llevaba años cultivando su relación con Khalifa Haftar y Wagner ya había construido una importante presencia militar en las zonas orientales y meridionales bajo su control. Finalmente, Moscú no perdió completamente sus instalaciones sirias, pero tampoco abandonó el plan alternativo. Durante 2025 continuó ampliando su red libia hasta convertirla en una plataforma que complementa a Siria y permite proyectarse mucho más profundamente hacia África. Seis bases como columna vertebral. El nuevo análisis de imágenes de satélite estudió las seis instalaciones libias donde existen informaciones de presencia del Africa Corps desde su llegada en 2024: Al-Khadim, Al-Jufra, Tamanhint, Maaten al-Sarra, Al-Qardabiyah y Brak al-Shati. En todas ellas se detectaron entre 2024 y 2026 nuevas construcciones o rehabilitaciones de hangares, edificios, barracones, plataformas y pistas, en Al-Khadim aparecieron tres nuevos hangares y alojamientos, mientras Maaten al-Sarra recibió cinco hangares, decenas de estructuras adicionales y una pista y plataforma repavimentadas. En Al-Jufra, utilizada por fuerzas rusas desde 2019, las obras sobre la pista podrían permitir operar aviones mayores y más pesados. No son seis nuevas bases rusas construidas desde cero, sino instalaciones libias existentes sobre las que Moscú está consolidando una presencia y una infraestructura militar cada vez más profunda. Caza ruso Cazas, drones y más. La infraestructura acompaña a una presencia militar que comenzó mucho antes de estas últimas obras. Rusia y anteriormente Wagner han utilizado instalaciones libias para operar aviones de combate, radares y sistemas de defensa aérea, y el nuevo despliegue permite sostener tanto operaciones logísticas como militares, e informes anteriores documentaron MiG-29 rusos trasladados a Libia y centenares de efectivos desplegados en estas posiciones. El antiguo modelo Wagner está siendo sustituido progresivamente por el Africa Corps, directamente controlado por el Ministerio de Defensa ruso, dando al Kremlin una relación mucho más estrecha con la estructura que mantiene esas operaciones. El resultado es una red militar distribuida por el centro, este y sur del país en lugar de una única gran instalación fácilmente identificable. Un combatiente rebelde sirio se encuentra en un puesto de control de inspección para vehículos entrantes, frente a una bandera y soldados rusos que custodian la entrada de la base militar siria de Hmeimim, arrendada por Rusia, en la provincia de Latakia, Siria, en 2024 La clave, en mitad del desierto. Maaten al-Sarra explica especialmente bien para qué sirve esa red. Situada en el extremo sur de Libia, cerca de Chad y Sudán y lejos de la costa mediterránea, fue rehabilitada mientras llegaban personal y materiales vinculados a Rusia y se ha convertido en una potencial plataforma para operaciones hacia el Sahel. Al-Khadim, Al-Jufra, Brak al-Shati y las demás instalaciones permiten crear un corredor logístico escalonado por el que trasladar personal, armamento y suministros hacia los países africanos donde Moscú ha aumentado su influencia. Frente a una gran base naval rusa en la costa, además, esta constelación de aeródromos interiores exige menos concesiones políticas a las autoridades libias y atrae mucha menos atención internacional. Meses intentando responder. Washington no contempla esa expansión desde la distancia. En 2025 envió dos bombarderos B-52H al espacio aéreo libio para realizar entrenamiento conjunto, la US Navy realizó sus primeras escalas en puertos del país en más de medio siglo y AFRICOM intensificó sus contactos tanto con las autoridades occidentales como con Khalifa Haftar y su hijo Saddam en el este. Washington ha intentado impulsar la integración de las fuerzas militares de las dos Libias y anunció además la participación del país en Flintlock 2026, su gran ejercicio anual de fuerzas especiales africanas. Detrás de esos movimientos existe un objetivo estratégico: reducir la dependencia de Haftar respecto a Moscú y evitar que Rusia convierta Libia en la bisagra permanente entre su presencia mediterránea y sus operaciones africanas. En Xataka Aislado, acorralado y cada vez más paranoico: la guerra de Ucrania ha llevado a Vladimir Putin a una vida amurallada Tenerlo todo. Ese es quizá el giro más importante de lo ocurrido desde diciembre de 2024. La previsión inicial era que Rusia necesitara Libia porque había perdido Siria, pero Moscú ha logrado mantener una presencia limitada en la primera mientras continúa expandiéndose en la segunda, creando una red que llega desde el Mediterráneo hasta las puertas del Sahel. Qué duda cabe, para Estados Unidos y la OTAN el problema ya no consiste únicamente en que Rusia pueda mover armas y efectivos hacia África: esas seis instalaciones mantienen también una presencia militar rusa en el flanco sur de la Alianza, justo frente a Europa. Así, lo que comenzó como un plan de contingencia tras la caída de Assad está tomando una forma mucho más ambiciosa: una infraestructura permanente de pistas, hangares y bases dispersas con la que Moscú puede proyectar poder simultáneamente sobre el norte de África, el Sahel y el Mediterráneo. Imagen | RAF/UK MOD En Xataka | Rusia cerró el grifo y Europa miró al sur: los dos faraónicos gasoductos africanos que quieren cambiar el mapa energético En Xataka | Rusia tiene un nuevo misil capaz de buscar objetivos por su cuenta. Y Ucrania acaba de encontrar al "culpable": Nvidia (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia EEUU tiene un problema: el ejército más poderoso de Europa se expande por seis bases aéreas en el norte de África con aviones y drones fue publicada originalmente en Xataka por Miguel Jorge .
