Una cigüeña ucraniana ha logrado burlar en vuelo a un dron ruso. Videon är den bästa ledtråden om vem som kommer att vinna kriget
För exakt ett decennium sedan presenterade holländsk polis en plan som verkade direkt ur en medeltida film: att träna örnar att skjuta ner drönare under flygningen. Det projektet varade mindre än ett år, eftersom fåglarna var för oförutsägbara och propellrarna för farliga även för dem, men 10 år senare verkar det som att de inte hade så fel. Storken som lämnade en rysk drönare efter sig.
Mitt i ett krig där Ukraina och Ryssland tävlar om att automatisera slagfältet har en till synes trivial video blivit en oväntat kraftfull metafor. Vad vi ser: En rysk avlyssningsdrönare jagar en ukrainsk vit stork mitt under flygningen tills fågeln plötsligt gör en skarp sväng och lämnar enheten som jagar skuggor. Scenen varar bara några sekunder, men den sammanfattar något mycket djupare: modern krigföring är besatt av att skapa maskiner som imiterar förmågor som naturen fulländade för miljoner år sedan, även om vi fortfarande är långt ifrån att uppnå det.
Bilden är särskilt symbolisk eftersom den vita storken är ett av Ukrainas nationaldjur och för att videon oavsiktligt avslöjar de enorma begränsningar som många drönare fortfarande har när de ställs inför en fiende så till synes enkel som en fågel.
Den stora militära besattheten. Desde hace años, ingenieros militares intentan replicar las capacidades de vuelo de las aves. Moderna drönare kan resa hundratals kilometer, sända video i realtid eller attackera mål med enorm precision, men de förblir mycket mindre smidiga än djur som omedelbart kan ändra formen på sina vingar, dra fördel av termiska strömmar eller utföra extrema manövrar utan att förlora stabilitet.
Storken i videon gör precis det: upptäcker fara, ändrar dess bana och flyr från en enhet som är speciellt utformad för att fånga upp rörliga mål. La diferencia revela un problema clave de la guerra autónoma faktiska. Drönare är fortfarande starkt beroende av relativt förutsägbara banor, ofullkomliga sensorer och reaktionsförmåga som är mycket sämre än biologiska organismer som utvecklats för att överleva i luften.
Drönarkrigföring som ekosystem. El konflikten i Ucrania har accelererat extremos inéditos la evolución de los drones. Låt oss komma ihåg att de i början av kriget var relativt enkla spaningsverktyg... och nu finns det samordnade svärmar, FPV-antennfångare, långväga självmordsplattformar och autonoma system som kan söka efter mål på egen hand.
En paralelo, el cielo empieza a llenarse de situaciones absurdas y casi surrealistas donde aves y máquinas comparten el mismo espacio aéreo. En los primeros años hubo águilas entrenadas para derribar drones policiales. Hoy sucede justo lo contrario: drönare que persiguen aves porque sus firmas de radar se parecen demasiado a las de aparatos enemigos.
Vissa arter, som storkar eller pelikaner, är jämförbara i storlek med vissa militära drönare och skapar tillräckligt med förvirring för att orsaka verkliga fel i strid.
Naturen ligger fortfarande flera steg före. Avsnittet lämnar också en obekväm slutsats för militärindustrin: de förmågor som militärer desperat söker finns redan i naturen. Fåglar behärskar något som drönare fortfarande inte kan kombinera väl: smidighet, energiautonomi, kollektiv koordination och omedelbar anpassning till miljön.
En albatross, till exempel, kan resa hela hav och dra nytta av vindströmmar utan att spendera mycket energi, falkar eller Harris-örnar koordinerar mycket komplexa kooperativa attacker utan centraliserad kommunikation, och storkar använder termik för att nå höjd praktiskt taget gratis. Samtidigt experimenterar försvarsingenjörer fortfarande med deformerbara vingar, biomimetiska system och algoritmer som gör att drönare kan reagera med samma flytande. Resultatet är paradoxalt: ju mer autonoma militära tekniker avancerar, desto mer uppenbart är det att de fortsätter att försöka uppnå förmågor som en fågel naturligt besitter.
En Xataka Corea del Sur acaba de entrar en el club más exclusivo del planeta. Y China y Corea del Norte no están precisamente tranquilas Un vídeo que dice mucho más. La guerra de Ucrania probablemente será recordada como el laboratorio de drones mer viktigt de la historia moderna.
Ambos bandos están aprendiendo en tiempo real cómo automatizar ataques, saturar defensas y dominar el espacio aéreo a bajo coste. Men storkvideon pekar på något ännu viktigare: vinnaren kommer inte nödvändigtvis att vara den som har flest drönare, utan snarare den som lyckas bygga system som kan anpassa sig till miljön med en levande organisms flexibilitet. Ahí reside la gran carrera tecnológica que empieza a dibujarse.
Arméer vill inte längre bara ha snabba eller billiga maskiner, de vill också ha plattformar som lär sig, reagerar, samarbetar och överlever som djur. Och medan Ryssland och Ukraina förvandlar himlen till ett permanent surrealistiskt experiment, har en enkel stork precis kommit ihåg att naturen, för nu, fortsätter att spela i en annan liga. Bild | Jean-Raphaël Guillaumin En Xataka | Ucrania lleva años aterrorizando a los soldados rusos con sus drones pesados.
Ahora se la están devolviendo, literalmente En Xataka | Kriget har gått in i den matematiska fasen: billiga ryska missiler förstör de knappa ukrainska interceptorerna
Originalkälla
Publicerad av Xataka
27 maj 2026, 17:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Una cigüeña ucraniana ha logrado burlar en vuelo a un dron ruso. El vídeo es la mejor pista sobre quién ganará la guerra
Beskrivning
Hace exactamente una década, la policía neerlandesa presentó un plan que parecía sacado de una película medieval: entrenar águilas para derribar drones en pleno vuelo. Aquel proyecto duró menos de un año, porque las aves eran demasiado imprevisibles y las hélices demasiado peligrosas incluso para ellas, pero 10 años después parece que no iban tan mal encaminados. La cigüeña que dejó atrás a un dron ruso. En medio de una guerra donde Ucrania y Rusia compiten por automatizar el campo de batalla, un vídeo aparentemente trivial se ha convertido en una metáfora inesperadamente potente. Lo que vemos: un dron interceptor ruso persigue a una cigüeña blanca ucraniana en pleno vuelo hasta que, de repente, el ave ejecuta un giro brusco y deja al aparato persiguiendo sombras. La escena dura apenas unos segundos, pero resume algo mucho más profundo: la guerra moderna está obsesionada con crear máquinas que imiten capacidades que la naturaleza perfeccionó hace millones de años, aunque todavía estamos lejos de conseguirlo. La imagen resulta especialmente simbólica porque la cigüeña blanca es uno de los animales nacionales de Ucrania y porque el vídeo expone, de forma involuntaria, las enormes limitaciones que siguen teniendo muchos drones frente a un enemigo tan aparentemente simple como un pájaro. La gran obsesión militar. Desde hace años, ingenieros militares intentan replicar las capacidades de vuelo de las aves. Los drones modernos pueden recorrer cientos de kilómetros, transmitir vídeo en tiempo real o atacar objetivos con enorme precisión, pero continúan siendo mucho menos ágiles que animales capaces de cambiar instantáneamente la forma de sus alas, aprovechar corrientes térmicas o realizar maniobras extremas sin perder estabilidad. La cigüeña del vídeo consigue exactamente eso: detectar el peligro, alterar su trayectoria y escapar de un aparato diseñado específicamente para interceptar objetivos en movimiento. La diferencia revela un problema clave de la guerra autónoma actual. Los drones todavía dependen enormemente de trayectorias relativamente previsibles, sensores imperfectos y capacidades de reacción muy inferiores a las de organismos biológicos evolucionados para sobrevivir en el aire. La guerra de drones como ecosistema. El conflicto de Ucrania ha acelerado hasta extremos inéditos la evolución de los drones. Recordemos que al principio de la guerra eran herramientas de reconocimiento relativamente simples… y ahora existen enjambres coordinados, interceptores aéreos FPV, plataformas suicidas de largo alcance y sistemas autónomos capaces de buscar objetivos por sí mismos. En paralelo, el cielo empieza a llenarse de situaciones absurdas y casi surrealistas donde aves y máquinas comparten el mismo espacio aéreo. En los primeros años hubo águilas entrenadas para derribar drones policiales. Hoy sucede justo lo contrario: drones que persiguen aves porque sus firmas de radar se parecen demasiado a las de aparatos enemigos. Algunas especies, como las cigüeñas o los pelícanos, tienen tamaños comparables a ciertos drones militares y generan suficientes confusiones como para provocar errores reales en combate. {"videoId":"x9sjece","autoplay":false,"title":"CHINA está GANANDO la GUERRA TECNOLÓGICA porque lo planeó así hace 10 AÑOS", "tag":"china", "duration":"721"} La naturaleza sigue varios pasos por delante. El episodio también deja una conclusión incómoda para la industria militar: las capacidades que los ejércitos buscan desesperadamente ya existen en la naturaleza. Las aves dominan algo que los drones aún no consiguen combinar bien: agilidad, autonomía energética, coordinación colectiva y adaptación instantánea al entorno. Un albatros, por ejemplo, puede recorrer océanos enteros aprovechando corrientes de viento sin apenas gastar energía, halcones o águilas Harris coordinan ataques cooperativos complejísimos sin comunicación centralizada, y las cigüeñas usan térmicas para ganar altitud prácticamente gratis. Mientras tanto, ingenieros de defensa todavía experimentan con alas deformables, sistemas biomiméticos y algoritmos que permitan a los drones reaccionar con la misma fluidez. El resultado es paradójico: cuanto más avanzan las tecnologías militares autónomas, más evidente resulta que siguen intentando alcanzar habilidades que un ave posee de forma natural. En Xataka Corea del Sur acaba de entrar en el club más exclusivo del planeta. Y China y Corea del Norte no están precisamente tranquilas Un vídeo que dice mucho más. La guerra de Ucrania probablemente será recordada como el laboratorio de drones más importante de la historia moderna. Ambos bandos están aprendiendo en tiempo real cómo automatizar ataques, saturar defensas y dominar el espacio aéreo a bajo coste. Pero el vídeo de la cigüeña apunta hacia algo todavía más importante: el vencedor no será necesariamente quien tenga más drones, sino quien consiga construir sistemas capaces de adaptarse al entorno con la flexibilidad de un organismo vivo. Ahí reside la gran carrera tecnológica que empieza a dibujarse. Los ejércitos ya no solo quieren máquinas rápidas o baratas, que también, quieren plataformas que aprendan, reaccionen, colaboren y sobrevivan como animales. Y mientras Rusia y Ucrania transforman el cielo en un experimento surrealista permanente, una simple cigüeña acaba de recordar que la naturaleza, por ahora, continúa jugando en otra liga. Imagen | Jean-Raphaël Guillaumin En Xataka | Ucrania lleva años aterrorizando a los soldados rusos con sus drones pesados. Ahora se la están devolviendo, literalmente En Xataka | La guerra ha entrado en la fase de las matemáticas: los misiles baratos rusos están destrozando los escasos interceptores ucranianos (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Una cigüeña ucraniana ha logrado burlar en vuelo a un dron ruso. El vídeo es la mejor pista sobre quién ganará la guerra fue publicada originalmente en Xataka por Miguel Jorge .