Türkiye verkade immun mot nedgången i födelsetalen. Nu är hans regering desperat eftersom den inte vet hur den ska stoppa det

I Türkiye var 2025 "Familjens år" och det kommande decenniet (2026-2035) kommer att vara "Familjen och befolkningen".

Det är ingen slump. Liksom många andra länder i Europa, Asien eller Amerika ser den turkiska regeringen på sina sjunkande födelsetal med ökande oro. Specifikt finns det två uppgifter som oroar Recep Tayyip Erdoğans team: antalet födslar har sjunkit sedan 2014, vilket har dragit fertiliteten till sin lägsta nivå hittills detta århundrade, långt ifrån vad som är nödvändigt för att hålla befolkningen stabil.

Problemet är att varken "Familjens år" eller resten av de åtgärder som genomförts av Erdoğan verkar fungera särskilt mycket. Vad har hänt? Att Türkiye inte har lyckats undvika den demografiska vintern som drabbar andra länder i världen, som Japan, Sydkorea eller stora delar av Europa.

Det handlar inte bara om att födelsetalen sjunker eller att landets demografiska motor visar tydliga tecken på att ha drabbats av influensa. Det mest avslöjande är initiativen "för födseln" och framför allt Erdoğans frekventa uttalanden som uppmuntrar sina medborgare att skaffa fler barn, vilket visar att frågan skapar allt mer misstänksamhet i turkiska institutioner. I mars uttryckte ministern för familje- och socialtjänst, Mahinur Ozdemir Goktas, det tydligt (och dramatiskt) under en intervju: för den verkställande makten har demografin blivit "en fråga om överlevnad". "Vår starkaste styrka är familjen", betonade ledaren efter att ha erinrat om att Turkiet på 27 år har upplevt samma nedgång i födelsetal som har tagit nio decennier i andra nationer.

Antal födslar och total fertilitet, 2001-2025. Vad säger uppgifterna? De senaste, publicerade denna vecka av Turkish Institute of Statistics (TUIK), målar upp ett föga smickrande scenario.

År 2025 föddes 895 374 barn i Türkiye, en dålig siffra hur man än ser på det. Till att börja med, eftersom det representerar en minskning med 4,78 % jämfört med 2024 och den lägsta siffran i hela den historiska serien som avslöjats av TUIK, som går tillbaka till 2001. Som om det inte vore nog förvärrar det nedgången i den så kallade "totala fertilitetsgraden", som har flyttat bort från de nivåer som krävs för att hålla de nivåer som är nödvändiga i åratal.

Varför är de viktiga? Av alla indikatorer som publiceras av TUIK är den "totala fertiliteten" förmodligen den som oroar Ankara mest.

Och det är logiskt. Den visar i princip antalet barn som en kvinna i genomsnitt förväntas få under hela sitt reproduktiva liv (mellan 15 och 49 år). År 2001 var denna indikator 2,38 födslar.

Det var bra data eftersom det vida översteg den nödvändiga takten (2,1) för att hålla landets befolkning stabil utan att behöva ta hänsyn till andra faktorer, såsom migrationsströmmen. Problemet är att sedan 2014 har denna indikator sjunkit stadigt tills den ligger kvar på 1,77 2020, 1,49 2024 och 1,42 förra året. Faktum är att 2025 har varit det nionde året i rad då Turkiet fortfarande ligger under "ersättningsgraden", vilket innebär att om det inte vill tappa befolkning i framtiden kommer det att behöva anlända utlänningar.

Total fertilitet per provins, 2025. Kan det gå längre? Ja.

Den senaste TUIK-rapporten tyder på att trenden är långt ifrån att stanna. Om organisationen 2017 registrerade 57 provinser med en fruktsamhet som inte räcker till för att hålla befolkningen stabil, hade den listan förra året exploderat till 76 territorier, den stora majoriteten av landet. Om vi ​​delar landet efter fertilitetsband, tilldelar rött till de sämsta indikatorerna (en frekvens mindre än 1,5) och grönt till de territorier med ett genomsnitt på mer än tre barn per kvinna, skulle idag den turkiska kartan vara i princip röd.

Endast Konya, den östra remsan och vissa södra territorier är skonade. Är "fotot" så dåligt? Ja.

Det som har vuxit mest de senaste åren är antalet provinser som ligger i det sämsta födelsetalsintervallet. Om det 2017 bara fanns fyra med en fertilitet på mindre än 1,5, var förra året 59 provinser i den situationen. Dessutom fanns det i hela Türkiye bara fem regioner där ersättningsgraden nådde (eller översteg) 2,1 år 2025.

I allmänhet har turkiska kvinnor inte bara färre barn, de får dem också senare. Medelåldern för mammor i landet vid tidpunkten för förlossningen har skjutit i höjden de senaste åren och gått från 26,7 år 2001 till 29,4 år 2025. Det finns ett dussintal provinser där kvinnor i genomsnitt inte får sitt första barn förrän de är nästan 30 år gamla.

I Artvin eller Istanbul, utan att gå längre, är medelåldern då kvinnor blir mammor 29 år. Vad tycker regeringen? Turkiets fertilitetstal kan ha sjunkit i flera år, men den ligger fortfarande över EU-genomsnittet (1,34) och säkerligen över länder som Italien, Polen, Litauen, Spanien eller Malta, där denna indikator inte ens når 1,2.

Trots detta har Erdoğan upphöjt demografin till nästan en statlig fråga. I sina offentliga framträdanden har han inte tvekat att kalla landets låga födelsetal för en "katastrof" och fertilitetskontroll för ett "förräderi". "Varför inte skaffa minst fyra barn, eller fem?", speglade nyligen den turkiske ledaren, ledare för det konservativa partiet AK Parti, som vid andra tillfällen redan har varnat för att nationen ser sin genomsnittliga åldershöjning (cirka 34 år) och vikten av den äldre befolkningen. I Xataka Det finns människor som reser till Türkiye och utsätter sig för en av de mest smärtsamma medeltida tortyrerna med ett mål: att bli längre.

Vad har de gjort åt det? Utöver den politiska diskursen har dess verkställande ledning främjat olika åtgärder för "för födseln". I april stödde parlamentet en förlängning av mammaledigheten från åtta till 16 veckor och förra året tillkännagav Erdoğan själv att styrelsen skulle öka sitt stöd till familjer som har barn, med betalning av 5 000 lira efter den förstföddas födelse. "Vi implementerar också ekonomiskt stöd per barn på 1 500 lira per månad för det andra barnet och 5 000 liras per månad för det tredje och efterföljande barn", sa han.

Den stora frågan är om dessa åtgärder kommer att ha effekt och kommer att uppmuntra turkiska födslar.

Vad tror folk? Det försökte The New York Times ta reda på för några dagar sedan, som intervjuade flera turkar för att ta reda på om de skulle få fler barn eller om Erdoğans tal påverkar dem.

Dina slutsatser är intressanta. Föräldrarna som tidningen talade med klagar framför allt över de stigande livskostnaderna (Turkiet lider av hög inflation), vilket gör det ekonomiska stödet som beviljats ​​av regeringen mindre attraktivt (och effektivt). "Det räcker bara till blöjor", erkänner en 38-årig man, fyrabarnspappa, som får cirka 110 dollar i månaden för sin senaste avkomma. TUIK-tabellerna visar också en social förändring som går utöver den enbart ekonomiska: 2025 noterade kvinnor med högre utbildning den lägsta fertiliteten (1,24).

Bilder | LKHTK (Unsplash) och TUIK In Xataka | I Spanien finns det redan 148 personer över 64 år per 100 ungdomar. Och det är en tickande bomb för ekonomin