Trötta på så många turister har invånarna i Palma kommit på en ovanlig metod för att irritera dem: att fylla torgen
Hur hanterar man en bullrig skara turister? Spansk stil: göra mer oväsen och invadera utrymmen som de själva har invaderat. På Plaza de la Catedral de Palma, en utsiktspunkt över havet och fotografiskt epicentrum för de 13,6 miljoner turister som besökte Mallorca förra året, är middag inte längre en fråga för invånarna.
Det var därför Brunzit, en grannskapsgrupp som "surrar" som bin, bestämde sig för att återställa den på ett så fridfullt sätt som möjligt: att fylla det med grannar med tupperware. Varje onsdag håller cirka 500 personer en sopar utomhus på centrala torg i staden. Målet är inte så mycket att störa som att återerövra kvadratmeter som har avståtts till utlänningen i åratal.
Plaça Major, som fylldes i går, får sällskap av Plaça d'en Coll, La Seu, Plaza Llorenç Villalonga och Carrer Fàbrica, som var fullsatt förra helgen.
Utvisad. De sparkades ut från Plaza de Cort: konflikten bröt ut den 21 juli, när Brunzit och grannskapsföreningarna i Canamunt rapporterade att kommunfullmäktige bara två dagar före evenemanget meddelade att det inte godkände middag där, trots att de hade behandlat tillståndet i maj och redan hade bord och stolar placerade dagar innan. Cort försvarade sig genom att hävda att 89 evenemang redan 2026 hade hållits på det torget, en fler än under hela 2025, och erbjöd alternativ i Llorenç Villalonga, Llorenç Bisbal eller d'en Coll; Det lokala svaret var ett möte på 200 personer som fördömde rådets dubbla standarder: "för turister finns det tillstånd, för oss finns det inget." CAEB arbetsgivarförening begärde formellt att middagar inte skulle tvinga barer att ta bort sina terrasser på grund av förlust av ekonomisk aktivitet.
Middag som en politisk handling. Förra året var det drygt 200 invånare. Det har varit mer än 500.
Pau Riera, talesperson för Brunzit, förklarar det rakt på sak: ökningen av terrasser och turistinriktade företag har "drivit ut invånare" från centrum. I grannarna i Barcelona gick ytan som ockuperades av terrasser från 44 496 till 75 802 kvadratmeter mellan 2019 och 2023, en ökning med 70 %, med 6 501 aktiva licenser jämfört med 4 217 före pandemin. Och ja, kommunfullmäktige bötfällde 1 173 terrasser för överskridande av meter, men verksamheten expanderar snabbare och längre än bestämmelserna.
Samma sak hände i Madrid: översynen av 2013 års förordning 2023 omfattar 6 472 terrasser, 63 800 bord och 204 959 stolar, men den bryts ständigt enligt flera föreningar. Det utrymmet som tidigare användes för att sitta gratis hyrs nu av bordet och stolen. Så när invånarna i Palma försöker ockupera samma mark utan att betala för konsumtion, pressar de drabbade krögarna kommunfullmäktige att stoppa det.
Betyder det att ett offentligt utrymme har en privat ägare? Gatan som terapi mot ensamhet. Bakom dessa middagar finns kollektiv terapi.
Det säger föreningen själv. 20 % av de över 75 år i Spanien lider av oönskad ensamhet, och bland änklingar över 70 år är 82 % kvinnor. Förlusten av samexistens – barn som emigrerar, partners som dör – driver många äldre människor in i isolering. Låt oss inte ignorera tvåvägskopplingen mellan ensamhet och mental hälsa.
Att varje vecka sitta på ett torg med grannar, dela tallrik och prata, fungerar som ett motgift som inte har någon väntelista. Det är ingen slump att dessa middagar har slagit igenom bland generationer som minns när torget var gratis och för alla.
Bor hemifrån. Runt Maravillas-marknaden i Madrid frågade jag en dag: "varför är det så mycket folk på gatan?" Responsen var densamma som vid kvartersmiddagen i Palma, som firas som "återhämtning av det offentliga rummet" och "samhällets motstånd". Sociologen Ubaldo Martínez Veiga myntade begreppet "kompenserande agglomeration" för att förklara varför dominikanska hushållsarbetare fyllde Madrids gator på helgerna.
En etnografisk undersökning av latinamerikanska invandrare av andinskt ursprung i Madrids parker bekräftar mönstret: det sker en medveten resignation av det offentliga rummet, som blir ett kollektivt vardagsrum och söndagsmötesplats. Ett annat exempel finns i Gelsa (Zaragoza): med 960 registrerade invånare kallade kommunfullmäktige en "gå ut i friska luften"-försäljning; 200 personer väntade och 40 % av staden dök upp. De köpte 250 glassar och fick beställa fler.
Om torgen tillhör alla, varför inte ”bebo” dem? Balearerna, tryckkokaren. Menys Turisme, Més Vida-plattformen, som samlar mer än 60 enheter, tog mellan 25 000 och 70 000 människor – enligt polisen eller arrangörerna – till Palmas gator den 26 juli under parollen "Mallorca till gränsen".
Veckor senare upprepade ytterligare 2 500 personer protesten i Sóller. Förfrågningarna inkluderar förbud mot spekulativt köp av bostäder av investeringsfonder, eliminering av semesteruthyrning och begränsning av tillgången till naturområden. Bakom varje torg som grannarna återerövrar finns, nästan alltid, en tom lägenhet omvandlad till en turistlägenhet.
Referensstudien på Airbnb i Barcelona beräknade att en höjning med 100 listor i ett kvarter ökar hyran med 1,9 % och köpeskillingen med upp till 5,3 %, med höjningar på upp till 19 % i kvarteren med högst koncentration. Ett nyare arbete om befolkningsförflyttning i Madrid och Barcelona bekräftar med kvantil regression att de stadsdelar som förlorar mest befolkning systematiskt är de som koncentrerar flest turistlägenheter.
Sluta leva. Konceptet "osynlig vägg" kvantifierar det: för varje 100:e kompletta bostadsannonser slutar cirka 50 personer att flytta till kvarteret om året, med en klassfördom som särskilt blockerar dem som inte har universitetsstudier. Ekologer i aktion dokumenterade turistlägenheter som utvisar boendefamiljer; I historiska centra är en tredjedel av bostäderna redan för turist- och icke-bostäder, med hyreshöjningar på 18,4 % i centrala Madrid och 12,6 % i Ciutat Vella.
Genomsnittet har fortsatt att stiga, efter Carmenas gamla prognos, som redan varnade för att i stadsdelen Sol motsvarade den flytande turistbefolkningen 178 % av den inhemska befolkningen. Turismatlasen satte risken för utvisning av invånare i huvudstadens centrum till 70 %. Färsk soppa låter underbart, men det måste finnas folk som kan göra det.
Bilder | Flickr i Xataka | Spanien har länge drömt om att nå 100 miljoner turister om året. Något hotar att komplicera det: extrem värme
Originalkälla
Publicerad av Xataka
20 august 2026, 16:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Hartos de tanto turista, a los vecinos de Palma se les ha ocurrido un inusual método para molestarlos: llenar las plazas
Beskrivning
¿Cómo hacer frente a una ruidosa marabunta de turistas? A la española: haciendo más ruido e invadiendo los espacios que ellos mismos han invadido. En la plaza de la Catedral de Palma, mirador sobre el mar y epicentro fotográfico de los 13,6 millones de turistas que visitaron Mallorca el año pasado, cenar ya no es cosa de residentes. Por eso Brunzit, un colectivo vecinal que “zumba” como abejas, decidió recuperarla a la fuerza más pacífica posible: llenándola de vecinos con tuppers. Cada miércoles, unas 500 personas montan un sopar a la fresca en plazas céntricas de la ciudad. El objetivo no es tanto molestar como reconquistar metros cuadrados que llevan años cedidos al foráneo. A plaça Major, que la llenaron ayer, se suman la plaça d'en Coll, la Seu, la plaza Llorenç Villalonga o el carrer Fàbrica, abarrotado el pasado fin de semana. Expulsados. De la plaza de Cort los echaron: el conflicto estalló el 21 de julio, cuando Brunzit y los ateneos vecinales de Canamunt denunciaron que el Ayuntamiento comunicó solo dos días antes del acto que no autorizaba la cena allí, pese a haber tramitado el permiso en mayo y tener ya mesas y sillas colocadas días antes. Cort se defendió alegando que en 2026 ya se habían celebrado 89 actos en esa plaza, uno más que en todo 2025, y ofreció alternativas en Llorenç Villalonga, Llorenç Bisbal o d'en Coll; la respuesta vecinal fue una concentración de 200 personas que denunció la doble vara de medir del consistorio: "para turistas sí hay permiso, para nosotros no". La patronal CAEB pidió formalmente que las cenas no obliguen a los bares a retirar sus terrazas por pérdida de actividad económica. Cenar como acto político. El año pasado eran poco más de 200 vecinos. Este han sido más de 500. Pau Riera, portavoz de Brunzit, lo explica sin rodeos: el aumento de terrazas y negocios orientados al turista ha "expulsado a los residentes" del centro. En sus vecinos de Barcelona, la superficie ocupada por terrazas pasó de 44.496 a 75.802 metros cuadrados entre 2019 y 2023, un salto del 70%, con 6.501 licencias activas frente a las 4.217 previas a la pandemia. Y sí, el Ayuntamiento multó a 1.173 terrazas por pasarse de metros, pero el negocio se expande más rápido y más lejos que la normativa. En Madrid pasó lo mismo: la revisión de la ordenanza de 2013 en 2023 contempla 6.472 terrazas, 63.800 mesas y 204.959 sillas , pero se incumple constantemente según varias asociaciones. Ese espacio que antes servía para sentarse gratis, ahora se alquila ahora por mesa y silla. Así que cuando los vecinos de Palma intentan ocupar ese mismo suelo sin pagar consumición, los restauradores afectados presionan al Ayuntamiento para frenarlo. ¿Significa eso que un espacio público tiene dueño privado? La calle como terapia contra la soledad. Detrás de estas cenas hay terapia colectiva. Lo dice la propia asociación. El 20% de los mayores de 75 años en España sufre soledad no deseada, y entre los viudos de más de 70 años, el 82% son mujeres. La pérdida de convivencia —hijos que emigran, parejas que mueren— empuja a mucha gente mayor al aislamiento. No ignoremos el vínculo bidireccional entre soledad y salud mental. Sentarse cada semana en una plaza con vecinos, compartir plato y conversación, funciona como un antídoto que no tiene lista de espera. No es casualidad que estas cenas hayan cuajado justo entre generaciones que recuerdan cuándo la plaza era gratis y de todos. Vivir fuera de casa. En torno al Mercado Maravillas de Madrid un día pregunté: “¿por qué hay tanta gente en la calle?”. La respuesta fue la misma que en la cena vecinal de Palma, que se celebra como "recuperación del espacio público" y "resistencia comunitaria". El sociólogo Ubaldo Martínez Veiga acuñó el concepto de "aglomeración compensatoria" para explicar por qué las trabajadoras del hogar dominicanas llenaban las calles de Madrid los fines de semana. Una investigación etnográfica sobre inmigrantes latinoamericanos de origen andino en los parques de Madrid confirma el patrón: hay una resignificación deliberada del espacio público, que se convierte en sala de estar colectiva y punto de encuentro dominical. Otro ejemplo lo podemos encontrar en Gelsa (Zaragoza): con 960 habitantes censados, el Ayuntamiento convocó unvendo de “salir a la fresca”; esperaban 200 personas y apareció el 40% del pueblo. Compraron 250 helados y tuvieron que pedir más. Si las plazas son de todos, ¿por qué no “habitarlas”? Baleares, la olla a presión. La plataforma Menys Turisme, Més Vida, que agrupa a más de 60 entidades, llevó a entre 25.000 y 70.000 personas —según policía u organizadores— a las calles de Palma el 26 de julio bajo el lema "Mallorca al límite". Semanas después, otras 2.500 personas replicaron la protesta en Sóller. Las peticiones incluyen prohibir la compra especulativa de vivienda por fondos de inversión, eliminar el alquiler vacacional y limitar el acceso a espacios naturales. Detrás de cada plaza que los vecinos reconquistan hay, casi siempre, un piso vacío convertido en apartamento turístico. El estudio de referencia sobre Airbnb en Barcelona calculó que un aumento de 100 anuncios en un barrio eleva el alquiler un 1,9% y el precio de compraventa hasta un 5,3%, con subidas de hasta el 19% en los barrios con mayor concentración. Un trabajo más reciente sobre desplazamiento poblacional en Madrid y Barcelona confirma con regresión cuantílica que los barrios que más población pierden son, sistemáticamente, los que más pisos turísticos concentran. Dejar de vivir. El concepto "muro invisible" lo cuantifica: por cada 100 anuncios de vivienda completa, dejan de mudarse al barrio unas 50 personas al año, con un sesgo de clase que bloquea especialmente a quienes no tienen estudios universitarios. Ecologistas en Acción documentó sobre pisos turísticos que expulsan a familias residentes; en cascos históricos, un tercio de la vivienda ya es de uso turístico y no residencial, con subidas de alquiler del 18,4% en el centro de Madrid y del 12,6% en Ciutat Vella. La media ha seguido subiendo, siguiendo la vieja previsión de Carmena, quien ya alertó de que en el barrio de Sol la población turística flotante equivalía al 178% de la población residente. El Atlas de la Turistificación situaba en un 70% el riesgo de expulsión de los vecinos del centro de la capital. Sopar a la fresca suena de maravilla, pero tiene que quedar gente que pueda hacerlo. Imágenes | Flickr En Xataka | España lleva tiempo soñando con llegar a 100 millones de turistas al año. Algo amenaza con complicarlo: el calor extremo (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Hartos de tanto turista, a los vecinos de Palma se les ha ocurrido un inusual método para molestarlos: llenar las plazas fue publicada originalmente en Xataka por Isra Fdez .
