Teaterrecension av "The Route": panorama på en tom väg
Lluïsa Cunillé, av vilken vi har sett 'Dinamarca' på Goya-teatern, återvänder till scenen med 'La ruta', en av de två texter hon skrev för La Ruta 40-kompaniet tillsammans med 'Els Subornats' (The Bribed) i regi av Lurdes Barba. Sammanfallande med företagets femton år har 'La Ruta' premiär på Akadèmia-teatern under Grec-festivalen. Detta stycke 2019 utspelar sig genom Cunillés kartografier, erkänner regissören Carlota Subirós.
Dramatikern "lycker återigen att vara på samma gång utomordentligt tydlig och utomordentligt undvikande". Denna otydlighet i varumärket överför till betraktaren uppgiften att dechiffrera nycklarna som Cunillé tilldelar karaktärer som står inför en osäker nutid belastad av ett förflutets ryggsäck. De tre huvudpersonerna i "The Route" transporterar sina frustrationer längs en väg som lämnades oanvändbar på grund av stängningen av stenbrottet som var deras anledning till att existera.
På den plats där vildsvin och skogar tar över territoriet har kraningenjören Eduard sökt skydd i sin fars hus på grund av ett dödshot. Han har sällskap av Carles, som han bara vet fungerar som livräddare och alltid har ont om pengar. Victor fullbordar trillingen: en före detta stenbrottsarbetare går han genom lantgårdarna i regionen på jakt efter sysselsättning.
Cunillé spårar ett vägskäl med dessa tre utsatta existenser. Förutom dödshotet fruktar Eduard att hans ingenjörsprojekt kommer att avvisas och han kämpar fortfarande med uppbrottet med sin flickvän. Carles verkar obekymrad över hur bräcklig hans ekonomiska situation är.
Victor fruktar att hans gravida fru, utrustad med helande krafter genom handpåläggning, kommer att överge honom efter att ha förlorat sitt jobb. Väl regisserad av Carlota Subirós, Alberto Díaz (Víctor), Albert Prat (Eduard) och Sergi Torrecilla (Carles) metaboliserar svagheten hos sina respektive karaktärer. Den realistiska scenografin av Bibiana Puigdefàbregas, den atmosfäriska musiken och ljudinläggen av Pau Matas och bilderna av den tomma vägen ger näring åt den rastlöshet som Cunillé strävar efter att förmedla.
Eduards fars kikare som ett tjechoviskt föremål av ett familjeminne som han inte kände till. Från det öde huset ser han vägen till ingenstans.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 june 2026, 17:56
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Crítica de teatro de 'La ruta': panorama sobre una carretera vacía
Beskrivning
Lluïsa Cunillé , de quien hemos visto 'Dinamarca' en el teatro Goya, vuelve al escenario con 'La ruta' uno de los dos textos que escribió para la compañía La Ruta 40 junto con 'Els Subornats' (Los sobornados) que dirigió Lurdes Barba. Coincidiendo con los quince años de la compañía, 'La Ruta' se estrena en el teatro Akadèmia dentro del Festival Grec. Esta pieza de 2019 transcurre por las cartografías de Cunillé, reconoce la directora Carlota Subirós. La dramaturga «consigue una vez más ser al mismo tiempo extraordinariamente nítida y extraordinariamente evasiva». Esa ambigüedad marca de la casa traslada al espectador la tarea de descifrar las claves que Cunillé asigna a unos personajes que arrostran un presente incierto agobiados por la mochila de un pasado. Los tres protagonistas de 'La ruta' transportan sus frustraciones por una carretera que quedó inutilizada debido al cierre de la cantera que era su razón de ser. En ese paraje donde jabalíes y el boscaje se apoderan del territorio, el ingeniero de grúas Eduard ha buscado refugio en la casa de su padre por una amenaza de muerte. Le acompaña Carles, del que solo sabe que trabaja de socorrista y que siempre va corto de dinero. Completa la tripleta Víctor: extrabajador de la cantera, va por las masías de la comarca en busca de ocupación. Cunillé traza un cruce de caminos con estas tres existencias vulnerables. Además de la amenaza de muerte, Eduard teme que su proyecto de ingeniería sea rechazado y arrastra todavía la ruptura con su novia. Carles aparenta despreocupación ante la fragilidad de su situación económica. Víctor teme que su esposa embarazada y dotada de poderes curativos por imposición de manos le abandone tras haber perdido el trabajo. Bien dirigidos por Carlota Subirós, Alberto Díaz (Víctor), Albert Prat (Eduard) y Sergi Torrecilla (Carles) metabolizan la debilidad de sus respectivos personajes. La escenografía realista de Bibiana Puigdefàbregas, la música atmosférica e insertos sonoros de Pau Matas y las imágenes de la carretera vacía nutren el desasosiego que Cunillé pretende transmitir. Los prismáticos del padre de Eduard cual chejoviano objeto de una memoria familiar que ignoraba. Desde la casa desolada divisa la ruta hacia ninguna parte.
