Johan Theorin, på sina spökens ö
Ingen har ännu kunnat förklara orsakerna till styrkan i den nordiska kriminalromanen, som under de senaste decennierna har glänst tack vare författare som Henning Mankell, Stieg Larsson, Håkan Nesser eller Arnaldur Indridason. Allt började på 60-talet med paret Sjöwalls och Wahlöos böcker, författare till tio romaner som var genrens grodd i länderna i norra Europa. Mankell erkände denna skuld i sitt första verk, där han bekänner sin beundran för äktenskapet.
Den svenska författaren Johan Theorins verk, född i Göteborg 1963, är en del av denna bördiga tradition, som han har bidragit till att berika med 'Ölandskvartetten', fyra omgångar som har det gemensamt att handlingen utspelar sig på denna lilla svenska Östersjöö, belägen framför staden Kalmar. Theorin tillbringade varje sommar av sin barn- och ungdomsår på Öland, där hans mor och farföräldrar föddes. De var en familj av fiskare och bönder, starkt förankrade i landet.
I hans romaner finns det kontinuerliga referenser till öns seder, dess legender och invånarnas tro på spöken och övernaturliga händelser. Det är inte en överdrift att säga att Öland är den sanna huvudpersonen i hans litteratur. De fyra verken i tetralogin är i kronologisk ordning: 'Skuggornas timme', 'Snöstormen', 'Blodmärket' och 'Den sista sommaren', skrivna mellan 2007 och 2013.
Dessa verk har en nästan hypnotisk kraft som fördjupar läsaren i öns kultur, drabbad av vinden, den långa vinternattens kyla och den långa vinternatten. Kvartetten rekommenderas varmt och uppfriskande, speciellt i dessa tider av värmeböljor. Om jag måste välja en av hans böcker skulle jag luta mig mot att 'Snöstormen', som vann priset för bästa svenska roman 2009 och, ett år senare, priset från den engelska kriminalförfattarföreningen, besegrade sista volymen av Stieg Larssons trilogi. 'The Blizzard' utspelar sig runt en gammal fiskeherrgård på ön.
Den har förvärvats av ett ungt par med två barn som flyttar för att bo i det ensamma huset som kräver omfattande rehabilitering. Oturen drabbar familjen när Katrine, Joakims fru, hittas död till sjöss. Allt tyder på att det var en olycka, men det finns lösa trådar kvar obundna.
Parallellt skickas Tilda, en nybörjarpolis, för att övervaka säkerheten i området. Han kommer snart ur sin tristess när en rad nattliga rån i semesterfirares hem rapporteras. Samtidigt börjar Tilda utreda Katrines död.
Handlingen fortskrider tills en imponerande snöstorm isolerar Joakims och hans barns herrgård, där spökena från människorna som bodde där verkar bo. Alla trådar i berättelsen möts den där julhelgen där ödet förenar alla huvudpersoner. 'The Blizzard' innehåller de återkommande teman i Theorins romaner: förlusten av nära och kära, sorg, mörka familjehemligheter, populär vidskepelse och tyngden av ett fruktansvärt förflutet på nuet. Den svenska författaren lägger alla dessa element i en cocktailshaker och skakar dem med enastående framgång.
Resultatet är en genre som kombinerar kriminallitteratur, mystik och övernaturliga element. När jag läste 'Snöstormen' uppstod identifieringen med ön Ons, framför Pontevedra, i mitt sinne dit jag går varje sommar. Det är en plats full av mysterier och hemliga hörn, med stigar längs vilka Santa Compaña vandrade på vinternätter.
Öland är också ett fäste där skeppsvrak, legender, stormar och det förflutnas elände tynger invånarna. Det finns de som tror att de döda lämnar ett andetag som svävar i atmosfären på de platser där de bodde. Theorins verk förmedlar övertygelsen om att nuet alltid är en omedveten upprepning av ett förflutet som driver oss att reproducera en förbannelse inskriven i våra gener.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 june 2026, 16:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Johan Theorin, en la isla de sus fantasmas
Beskrivning
Todavía nadie ha podido explicar las causas de la pujanza de la novela negra nórdica , que, a lo largo de las últimas décadas, ha brillado gracias a autores como Henning Mankell, Stieg Larsson , Hakan Nesser o Arnaldur Indridason. Todo empezó en los años 60 con los libros de la pareja Sjöwall y Wahlöo, autores de diez novelas que fueron el germen del género en los países del norte de Europa. Mankell reconoció esta deuda en su primer trabajo, en el que confiesa su admiración por el matrimonio. La obra del escritor sueco Johan Theorin, nacido en Gotemburgo en 1963, se inscribe en esta fértil tradición, que él ha contribuido a enriquecer con 'El cuarteto de Öland' , cuatro entregas que tienen en común que la trama se desarrolla en esta pequeña isla báltica sueca, situada frente a la ciudad de Kalmar. Theorin pasó todos los veranos de su infancia y adolescencia en Öland, donde habían nacido su madre y sus abuelos. Eran una familia de pescadores y granjeros, fuertemente arraigada a la tierra. Hay en sus novelas continuas referencias a las costumbres de la isla, sus leyendas y las creencias de sus habitantes en fantasmas y eventos sobrenaturales . No resulta exagerado decir que Öland es la verdadera protagonista de su literatura. Las cuatro obras de la tetralogía son por orden cronológico: 'La hora de las sombras', 'La tormenta de nieve', 'La marca de sangre' y 'El último verano', escritas entre 2007 y 2013. Estos trabajos tienen casi un poder hipnótico que sumerge al lector en la cultura de la isla, azotada por el viento, el frío polar y las largas noches de invierno. El cuarteto es altamente recomendable y refrescante, máxime en estos tiempos de olas de calor . Si tengo que elegir uno de sus libros, me inclinaría por 'La tormenta de nieve', que obtuvo en 2009 el premio a la mejor novela sueca y, un año después, el galardón de la Asociación Inglesa de Escritores de Novela Negra, derrotando al último volumen de la trilogía de Stieg Larsson. ´La tormenta de nieve' se desarrolla en torno a una vieja mansión de pescadores de la isla. Ha sido adquirida por un joven matrimonio con dos hijos que se traslada a vivir a la solitaria casa, que requiere una profunda rehabilitación. La desgracia golpea a la familia cuando Katrine, la esposa de Joakim, aparece muerta en el mar . Todo indica que ha sido un accidente, pero quedan cabos sueltos sin atar. En paralelo, Tilda, agente novata de policía, es enviada a vigilar la seguridad de la zona. Pronto sale de su aburrimiento al ser denunciados una serie de robos nocturnos en las casas de los veraneantes. Al mismo tiempo, Tilda comienza a investigar la muerte de Katrine. La trama avanza hasta que una impresionante tormenta de nieve aísla la mansión de Joakim y sus hijos, en la que parecen habitar los fantasmas de las personas que residieron allí. Todos los hilos de la historia confluyen en esa noche de las fiestas de Navidad en la que el destino une a todos los protagonistas. ´La tormenta de nieve' contiene los temas recurrentes en las novelas de Theorin: la pérdida de seres queridos, el duelo , oscuros secretos familiares, las supersticiones populares y el peso de un pasado terrible sobre el presente. El escritor sueco mete todos estos elementos en una coctelera y los agita con singular acierto. El resultado es un género que combina la novela negra, el misterio y los elementos sobrenaturales. Al leer 'La tormenta de nieve' surgió en mi mente la identificación con la isla de Ons , frente a Pontevedra, a la que acudo todos los veranos. Es un lugar lleno de misterios y rincones secretos, con caminos por los que deambulaba la Santa Compaña en las noches de invierno. Öland es también un reducto en el que los naufragios, las leyendas, los temporales y las miserias del pasado gravitan sobre sus habitantes. Hay quienes creen que los muertos dejan un hálito que flota en el ambiente de los sitios en los que vivieron. La obra de Theorin transmite la convicción de que el presente es siempre la repetición inconsciente de un pasado que nos empuja a reproducir una maldición inscrita en los genes .