Sonny Rollins, den siste representanten för jazzens guldålder, dör vid 95 år
Sonny Rollins, saxofonkolossen vars energiska och kontemplativa verk gjorde honom till den sista representanten för jazzens guldålder, dog i måndags vid 95 års ålder. "Det är med stor beklagande och djup tillgivenhet som vi tillkännager Sonny Rollins död", i hans hem i Woodstock, New York, meddelade hans familj i en publikation om artistens officiella nätverk. Rollins fann inom jazzen mediet för att göra en social och andlig kommentar, som med sin saxofon uttryckte afroamerikanernas förhoppningar under medborgarrättsrörelsen, USA:s smärta efter attackerna den 11 september 2001 och den mystiska väg han upptäckte under sina långa retreater i Indien och Japan. Han var en av få saxofonister som definierade instrumentet, ett pantheon som inkluderar andra storheter som Charlie Parker, Coleman Hawkins och John Coltrane, som han hade ett kärleksfullt men komplicerat förhållande till.
Men till skillnad från många av de jazzspelare som definierade perioden efter andra världskriget, levde Rollins ett långt liv och kunde fullända sitt arbete långt in på 80-talet, även när luftvägssjukdomar begränsade hans framträdanden. "Jag lever fortfarande, för jag lär mig fortfarande", sa Rolllins till AFP 2016. Han lyfte också fram hur yoga hade hjälpt honom att fokusera och hålla sig borta från droger och alkohol. Han fick smeknamnet "saxofonens koloss" efter titeln på hans inflytelserika album från 1956, där han gav instrumentet ny kraft med hårdbop, en intensiv jazzstil som fråntog genren dess strukturella begränsningar.
När han var i 20-årsåldern hade Rollins lyckats jobba med jazzlegender som Parker, Miles Davis och speciellt Thelonious Monk. När han reflekterade över sin nästan sju decenniums karriär sa han i 2016 års intervju med AFP att han kanske hade varit för djärv med legenderna omkring honom. "Jag tänker på min relation med Coltrane och min relation med Monk (...) det var många dumma saker jag gjorde med de människorna som jag inte skulle ha gjort om jag hade varit mer mogen," sa Rollins. Han tillade att Coltrane var "en vacker, vacker människa." Med 'Freedom Suite' från 1958 hittade Rollins ett sätt att prata om afroamerikanernas växande kamp för lika rättigheter.
Han dolde aldrig den politiska karaktären hos det 20 minuter långa instrumentala stycket, där han visade sin konstnärliga frihet. «Amerika är djupt rotat i den svarta kulturen: dess vardag, dess humor, dess musik. Hur ironiskt att den svarta, som mer än något annat folk kan hävda amerikansk kultur som sin egen, förföljs och förtrycks; "Låt den svarte mannen, som har exemplifierat humaniora i sin egen existens, belönas med omänsklighet", skrev han. Efter attackerna den 11 september 2001 hittade Rollins ett nytt syfte med sin konst.
Fyra dagar efter attackerna dök han upp i Boston för en konsert som skulle bli ett livealbum för att hedra offren för terrorattackerna. På 1960-talet trodde han, precis som andra artister, att musik skulle skapa fred i världen. – Men sedan lärde jag mig och levde lite mer, säger han till AFP. Lucille, hans chef och hustru sedan nästan 40 år, dog 2004.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
26 maj 2026, 08:46
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Muere a los 95 años Sonny Rollins, el último representante de la era dorada del jazz
Beskrivning
Sonny Rollins, el coloso del saxofón cuyas obras enérgicas y contemplativas lo convirtieron en el último representante de una era dorada del jazz, ha muerto este lunes a los 95 años. «Con gran pesar y profundo cariño anunciamos el fallecimiento de Sonny Rollins», en su casa de Woodstock, Nueva York, anunció su familia en una publicación en las redes oficiales del artista. Rollins encontró en el jazz el medio para hacer un comentario social y espiritual, expresando con su saxofón las esperanzas de los afroamericanos durante el movimiento por los derechos civiles, el dolor de Estados Unidos tras los atentados del 11 de septiembre de 2001 y el camino místico que descubrió en sus largos retiros en la India y Japón. Fue uno de los pocos saxofonistas que definieron el instrumento , un panteón en el que figuran otros grandes como Charlie Parker, Coleman Hawkins y John Coltrane, con quien tuvo una relación afectuosa pero complicada. Pero a diferencia de muchos de los jazzistas que definieron el periodo posterior a la Segunda Guerra Mundial, Rollins tuvo una vida larga y pudo perfeccionar su obra hasta bien entrados los 80 años, aún cuando ya enfermedades respiratorias limitaban sus actuaciones. «Sigo vivo, porque sigo aprendiendo» , dijo Rolllins a AFP en 2016. También resaltó cómo el yoga lo había ayudado a concentrarse y mantenerse alejado de las drogas y el alcohol. Fue apodado «el coloso del saxofón» por el título de su influyente álbum de 1956, en el que le dio una nueva fuerza al instrumento con el hard bop, un estilo intenso de jazz que despojaba al género de sus limitaciones estructurales. Para cuando estaba en sus años 20, Rollins había logrado trabajar con leyendas del jazz como Parker, Miles Davis y, en especial, Thelonious Monk. Al reflexionar sobre su cerca de siete décadas de carrera, en la entrevista de 2016 con la AFP, dijo que quizá había sido muy atrevido con las leyendas a su alrededor. «Pienso en mi relación con Coltrane y en mi relación con Monk (...) fueron muchas cosas estúpidas las que hice con esas personas que no habría hecho de haber sido más maduro», dijo Rollins. Y agregó que Coltrane era «un hermoso, hermoso ser humano». Con 'Freedom Suite', de 1958, Rollins encontró una forma de hablar de la creciente lucha de los afroamericanos por la igualdad de derechos. Nunca ocultó el carácter político de la pieza instrumental de 20 minutos , en la que demostró su libertad artística. «Estados Unidos está profundamente arraigado en la cultura negra: sus coloquialismos, su humor, su música. Qué irónico que el negro, que más que cualquier otro pueblo puede reivindicar la cultura estadounidense como propia, sea perseguido y reprimido; que el negro, que ha ejemplificado las humanidades en su propia existencia, sea recompensado con la inhumanidad», escribió. Después de los ataques del 11 de septiembre de 2001, Rollins encontró un nuevo propósito de su arte. Cuatro días después de los ataques, se presentó en Boston para un concierto que se convertiría en un álbum en vivo en homenaje a las víctimas de los atentados terroristas. En los años 1960 creía como otros artistas que la música traería paz al mundo. «Pero luego aprendí y viví un poco más», dijo a la AFP. Lucille, su mánager y esposa durante casi 40 años, murió en 2004.