Kultur • 13 tim sedan

Plácido Domingo höjer ridån för sin stiftelse till förmån för zarzuela

"Mer smak" frågar Nancy Fabiola Herrera den unga ukrainska sopranen Yuliia Zasimova efter att hon tolkar, tillsammans med den koreanska tenoren Kangyoon Shine-Lee - som hon tidigare har förebrått för en för tidig skärpa - ett fragment av zarzuela " Doña Francisquita " på mer än korrekt spanska. Herrera gör dock korrigeringen på engelska, och det är att ingen av de två sångarna, nyfiket nog, talar vårt språk. Scenen äger rum i den vackra teatern - dess tidigare balsal - i Escuela Superior de Canto , där Plácido Domingo-stiftelsen denna vecka har tagit sina första steg, en "ideell kulturell och social enhet som föddes 2024 i syfte att främja spridningen och internationaliseringen av zarzuela, främja utbildningen av sina nästa generationer av artister och bevara grundarens konstnärliga arv." En Zarzuela Residency är den första aktiviteten i denna stiftelse; den syftar till att främja överföring och internationell projektion av zarzuela genom utbildning av sångare av olika nationaliteter: dessa är den italienska tenoren Davide Battiniello, den georgiska mezzosopranen Ekaterine Buachidze, de ukrainska sopranerna Aleksandra Domashchuk och Yuliia Zasimova och barytonen Oleh Lebedyev, även från Ukraina; den brittiska tenoren Jack Lee, amerikansk mezzosopran Sarah Saturnino, koreansk tenor Kangyoon Shine-Lee och bulgarisk baryton Yosif Slavov.

De har fått sällskap av den spanska barytonen Alonso Cano, en elev vid Higher School of Singing. Mötet avslutas på lördag med en privat konsert och stängt för allmänheten av deltagarna, med Óliver Díaz som dirigent för Santa Cecilia Chamber Orchestra. "Min far hade den här idén i huvudet i många år", säger Álvaro Domingo , son till konstnären och vice ordförande i stiftelsens styrelse. "Han vill ge kontinuitet åt allt han har gjort för zarzuela under hela sin karriär. Nästa år är det sjuttio år sedan han först gick på scenen i Guadalajara (Mexiko) för att sjunga" Giants and Bigheads "med sina föräldrar." Med stiftelsen vill han ge institutionell kontinuitet och projicera in i framtiden allt det pedagogiska, kulturella, sociala och filantropiska arbete som min far har utfört de senaste 45 åren, förutom att skapa ett träningscenter, så att säga, som börjar med detta residens, ett pilotprojekt som har en tydlig kallelse till kontinuitet. ” Plácido Domingos pedagogiska arbete, som var i Budapest i veckan för att genomföra en konsert, tog form i Operalia-tävlingen, skapad 1993 - vars lista över vinnare inkluderar namn som Ainhoa Arteta, Nina Stemme, José Cura, Sonya Yoncheva, Lise Davidsen och Xabier Anduaga - och som inkluderar tolkningen av zarzuela, med två priser uppkallade efter föräldrarna till den nuvarande barytonen, Pepita Embil och Plácido Domingo Ferrer .

Och bland deltagarna i de senaste utgåvorna av Operalia har de nio deltagarna i detta residens valts ut. "Vi visste redan att det fanns en bra teknisk nivå och lyrisk träning", fortsätter Álvaro Domingo. Vi ville välja internationella sångare och ta dem till Madrid, ett bo i genren, eftersom ett av våra mål är att internationalisera genren. Vi har upptäckt att de har upptäckt zarzuela och redan älskar det.

Det är väldigt trevligt att se hur de säger det, och i det här mötet hoppas vi kunna öka deras passion samtidigt som vi hjälper dem att förbättra sin diktion, sin tolkning, sin scennärvaro, till och med deras interaktion med andra sångare. "Detta arbete utförs av de fyra mentorerna: dirigenten Óliver Díaz (konstnärlig ledare utöver stiftelsen), mezzon Nancy Fabiola Herrera , barytonen Carlos Álvarez och scenregissören Emilio Sagi . "Kunskapen om vårt yrke överförs på detta sätt och för oss samman", säger Carlos Álvarez snabbt, vars scendebut var just på Teatro de la Zarzuela, 1990, med " La del manojo de rosas"-. De är som instrument så väl avstämda - han hänvisar till de nio deltagarna - att om du spelar de nödvändiga registren spelar du nyckeln och de låter. De är svampar, elitidrottare som måste få rätt stimulans, bra träning och exakta indikationer.

Vandra inte om hur arbetet utförs eftersom de är vana vid att anta vad de får höra och har en mycket stor metaboliseringskapacitet. "Trots att de är"magnifika sångare", säger Malaga-barytonen, räcker det inte att visa dem karaktären hos de stycken de framför. Det finns också ett tekniskt jobb. "De får inte glömma att vi är de sista analogerna, och att specificiteten i vårt arbete inte bara ligger i hur man tolkar en karaktär, utan i hur man får den att komma fram; projektionen, utsläppet, vilket är något som anses vara absolut tekniskt, är slutligen direkt relaterat till tolkningen också. Om ljudet sjunker har du redan sabbat en föreställning som kan vara magnifik.

Vi granskar oss själva varje dag, och inte bara inför allmänheten, utan inför våra kamrater. Det är konstant granskning av vad vi gör och vi säger förresten att det är fantastiskt. "Internationaliseringen av vår zarzuela har varit en fråga som har behandlats i flera decennier och som inte har slagit rot - med undantag för Latinamerika - trots den framgång den har haft vid många konserter och föreställningar utanför våra gränser. "Eleverna själva är mycket förvånade:" om det här är som Wagner, är det bel canto ", säger Carlos Álvarez, som anser att zarzuela förtjänar all den ansträngning som är möjlig och att dess största nackdel är den talade delen av verken. "Det är det största handikappet för denna underbara genre att gå ut och vem som helst lockas till en repertoar med enorm godhet... Men när vi gör" Carmen "säger vi dialogerna som talas på franska...

Vårt jobb är också att överföra genom dialog; vad det handlar om gör det bra, och där går vi in i den kontroversen om huruvida texterna är anpassade eller originalversionerna bibehålls. Ska vi försöka göra vårt arbete lika igenkännligt som "Meninas" eller ska vi göra Picassos "Meninas"?"

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

26 september 2026, 02:13

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Plácido Domingo levanta el telón de su fundación en favor de la zarzuela

Beskrivning

«More flavour» («más sabor») le pide Nancy Fabiola Herrera a la joven soprano ucraniana Yuliia Zasimova después de que esta interprete, junto con el tenor coreano Kangyoon Shine-Lee -al que antes ha reconvenido por un agudo intempestivo-, un fragmento de la zarzuela ' Doña Francisquita ' en un castellano más que correcto. Herrera le hace la corrección, sin embargo, en inglés, y es que ninguno de los dos cantantes, curiosamente, habla nuestro idioma. La escena se desarrolla en el precioso teatro -su antiguo salón de baile- de la Escuela Superior de Canto , donde esta semana ha dado sus primeros pasos la Fundación Plácido Domingo , una «entidad cultural y social sin ánimo de lucro que nació en 2024 con el objetivo de promover la difusión e internacionalización de la zarzuela, impulsar la formación de sus próximas generaciones de intérpretes y preservar el legado artístico de su fundador». Una Residencia de Zarzuela es la primera actividad de esta fundación; en ella se busca favorecer la transmisión y proyección internacional de la zarzuela a través de la formación de cantantes de distintas nacionalidades: estos son el tenor italiano Davide Battiniello, la mezzosoprano georgiana Ekaterine Buachidze, las sopranos ucranianas Aleksandra Domashchuk y Yuliia Zasimova y el barítono Oleh Lebedyev, también de Ucrania; el tenor británico Jack Lee, la mezzosoprano estadounidense Sarah Saturnino, el tenor coreano Kangyoon Shine-Lee y el barítono búlgaro Yosif Slavov. A ellos se ha sumado el barítono español Alonso Cano, estudiante de la Escuela Superior de Canto. El encuentro se cierra hoy sábado con un concierto privado y cerrado al público de los participantes, con Óliver Díaz dirigiendo a la Orquesta de Cámara Santa Cecilia . «Mi padre llevaba muchos años con esta idea en la cabeza -cuenta Álvaro Domingo , hijo del artista y vicepresidente del patronato de la fundación-; quiere darle continuidad a todo lo que ha venido haciendo por la zarzuela a lo largo de su carrera -el año que viene se cumplirán setenta años desde que se subió por primera vez al escenario en Guadalajara (México) para cantar 'Gigantes y cabezudos' junto a sus padres -. Con la fundación quiere dar continuidad institucional y proyectar hacia el futuro toda la labor educativa, cultural, social y filantrópica que ha llevado mi padre a cabo durante los últimos 45 años, además de crear un centro de perfeccionamiento, por así decirlo, que se inicia con esta Residencia, un proyecto piloto que tiene clara vocación de continuidad». La labor educativa de Plácido Domingo, que esta semana se encontraba en Budapest para dirigir un concierto, se concretó en el concurso Operalia , creado en 1993 -en cuya lista de ganadores figuran nombres como Ainhoa Arteta, Nina Stemme, José Cura, Sonya Yoncheva, Lise Davidsen o Xabier Anduaga-, y que incluye la interpretación de zarzuela, con dos premios que llevan el nombre de los padres del actual barítono, Pepita Embil y Plácido Domingo Ferrer . Y entre los participantes en las recientes ediciones de Operalia se ha escogido a los nueve participantes en esta Residencia. «Ya sabíamos que había un gran nivel técnico y de formación lírica -sigue Álvaro Domingo-. Queríamos seleccionar cantantes internacionales y traerlos a Madrid, un nido del género, porque uno de nuestros objetivos es internacionalizar el género. Nos hemos encontrado con que han descubierto la zarzuela y ya la aman. Es muy bonito ver cómo la dicen, y en este encuentro esperamos incrementar su pasión al tiempo que les ayudamos a perfeccionar su dicción, su interpretación, su presencia escénica, incluso su interacción con otros cantantes». De esta labor se encargan los cuatro mentores: el director de orquesta Óliver Díaz (director artístico además de la Fundación), la mezzo Nancy Fabiola Herrera , el barítono Carlos Álvarez y el director de escena Emilio Sagi . «El conocimiento de nuestra profesión se transmite así, reuniéndonos -se apresura a decir Carlos Álvarez, cuyo debut escénico fue, precisamente, en el Teatro de la Zarzuela, en 1990, con ' La del manojo de rosas '-. Son como instrumentos tan bien afinados -se refiere a los nueve participantes- que si pones los registros necesarios, tocas la tecla y suenan. Son esponjas, atletas de élite a los que hay que dar el estímulo adecuado, un buen entrenamiento y las indicaciones precisas. No hay que divagar sobre cómo se hace el trabajo porque están acostumbrados a asumir lo que se les dice y tienen una capacidad de metabolización muy grande». A pesar de ser «magníficos cantantes», dice el barítono malagueño que no basta con mostrarles el carácter de las piezas que interpretan. También hay un trabajo técnico. «No deben olvidar que somos los últimos analógicos, y que lo específico de nuestro trabajo está no solo en cómo interpretar un personaje, sino en cómo hacerlo llegar; la proyección, la emisión, que es algo considerado absolutamente técnico, finalmente está directamente relacionado con la interpretación también. Si se cae el sonido, ya has fastidiado una interpretación que podía ser magnífica. Nosotros nos examinamos todos los días, y no solamente delante del público, sino ante nuestros compañeros. Es un escrutinio constante sobre lo que hacemos y decimos que, por cierto, es fantástico». La internacionalización de nuestra zarzuela es una cuestión que se aborda desde hace varias décadas y que no termina de arraigar -con la excepción de Hispanoamérica-, a pesar del éxito que ha cosechado en numerosos conciertos y representaciones fuera de nuestras fronteras. «Los propios alumnos se quedan muy sorprendidos: 'si esto es como Wagner, esto es bel canto'», dice Carlos Álvarez, que considera que la zarzuela merece todo el esfuerzo posible y que su mayor inconveniente está en la parte hablada de las obras. «Ese es el mayor hándicap para que este género maravilloso salga fuera y cualquiera se sienta atraído por un repertorio con una bondad enorme… Pero cuando hacemos 'Carmen' decimos los diálogos hablados en francés… Nuestro trabajo también es transmitir a través del diálogo; de lo que se trata es de hacerlo bien, y ahí entramos en esa controversia de si se adaptan los textos o se mantienen las versiones originales. ¿Vamos a intentar hacer que nuestro trabajo sea reconocible como pueden serlo las 'Meninas' o vamos a hacer las 'Meninas' de Picasso?»

2 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.