Solvej Balle, lekkamrater
Den nya delen av sagan 'Tidens volym', det extraordinära litterära projektet av Solvej Balle (Danmark, 1962), börjar med den intrigvändning som stängde den föregående volymen: efter mer än tusen dagar instängd i en tidsslinga möter Tara Selter någon som lever, precis som hon, på en evig 18 november. Passagen från I novelty till vi är den tredje huvudvolymen till vi. Efter två avsnitt fokuserade på huvudpersonens ensamhet, skiftar fokus till den gemensamma upplevelsen av stoppad tid.
Möjligheterna som öppnar sig med denna förändring är enorma och särskilt betydelsefulla på grund av det olika sätt som varje karaktär uppfattar upplevelsen på. Den nya fängelsekamraten är Henry Dale, en norsk sociolog som besöker Düsseldorf, där han av en slump träffar Tara. Hon förkroppsligar den pragmatiska och rationella mentaliteten, jämfört med huvudpersonens introspektiva och romantiska karaktär.
Denna kontrast uppmuntrar suggestiva reflektioner över det märkliga band som etableras mellan främlingar som delar en ovanlig upplevelse. Den introducerar också en betydande tonförändring: från det intima, ensamma och nästan klaustrofobiska öppnar berättelsen sig mot ett mer kollektivt och lysande register. Utan att förlora den emotionella intensitet eller stilistiska precision som kännetecknar serien, expanderar de första böckernas slutna universum till att omfatta etiska, sociala och politiska frågor.
Balle fortsätter att utforska reglerna för en värld låst i en märklig evig nutid där upprepning samexisterar med anomali. Det gör han genom att nästan alltid förutse läsarens frågor och formulera andra viktiga om vårt förhållande till tid, ensamhet och andra. Det spår som karaktärerna lämnade efter den ändlösa 18 november förblir ett mysterium, även om det finns indikationer på att några av deras handlingar ger effekter under de följande dagarna.
Utarmningen av resurser är en av dem och får Tara att uppfatta sig själv som ett rovdjur. Men kontakten med andra perspektiv gör det möjligt för honom att ifrågasätta den skulden och förstå att effekterna av hans små gester tillåter olika läsningar, som kan sträcka sig från moralisk likgiltighet till frestelsen att ingripa i världen för att förbättra den. Att öppna sig mot en delad dimension gör att en annan spricka öppnas genom vilken ljuset filtrerar: humor.
Samtalen – ofta absurda – och de ideologiska sammandrabbningarna mellan karaktärerna stänker dessa sidor med en subtil och till och med självparodisk ironi (som när Tara hånar sin egen romantiska böjelse), vilket ger en frisk luft som lättar upp läsningen utan att dra från dess spänning. På väg att nå halvvägs i sagan avslutas volymen med ytterligare en oväntad vändning som återigen lämnar läsaren i spänning. Det som kan förstås som en lite lätt resurs för ett verk på denna nivå fungerar också som en påminnelse: i en värld där allt upprepas är det att hålla din uppmärksamhet vaken.
Börjar med läsaren.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 june 2026, 11:57
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Solvej Balle, compañeros de juego
Beskrivning
La nueva entrega de la saga 'El volumen del tiempo', el extraordinario proyecto literario de Solvej Balle (Dinamarca, 1962), arranca a partir del giro argumental que cerraba en alto el volumen anterior: tras más de mil días atrapada en un bucle temporal, Tara Selter se encuentra con alguien que vive, como ella, en un 18 de noviembre eterno. El paso del yo al nosotros es la novedad principal del tercer tomo de la heptalogía. Tras dos entregas centradas en la soledad de la protagonista, el foco se desplaza hacia la vivencia compartida del tiempo detenido. Las posibilidades que se abren con ese cambio son enormes y especialmente significativas por la diferente manera en que cada personaje percibe la experiencia. El nuevo compañero de encierro es Henry Dale, un sociólogo noruego de visita en Düsseldorf, donde coincide por casualidad con Tara. Encarna la mentalidad pragmática y racional, frente al carácter introspectivo y romántico de la protagonista. Ese contraste propicia reflexiones sugerentes sobre el extraño vínculo que se establece entre desconocidos que comparten una experiencia insólita. También introduce un cambio de tono sustancial: de lo íntimo, solitario y casi claustrofóbico, la narración se abre a un registro más colectivo y luminoso. Sin perder la intensidad emocional ni la precisión estilística que caracterizan la serie, el universo cerrado de los primeros libros se ensancha hacia cuestiones éticas, sociales y políticas . Balle sigue explorando las reglas de un mundo encerrado en un peculiar presente perpetuo en el que la repetición convive con la anomalía. Lo hace anticipándose casi siempre a las preguntas del lector y formulando otras de calado sobre nuestra relación con el tiempo, la soledad y los demás. El rastro que dejan los personajes en ese 18 de noviembre sin fin sigue siendo una incógnita, aunque hay indicios de que algunos de sus actos producen efectos en los días sucesivos. El agotamiento de los recursos es uno de ellos y lleva a Tara a percibirse como un depredador . Sin embargo, el contacto con otras perspectivas le permite cuestionar esa culpa y entender que la repercusión de sus pequeños gestos admite lecturas distintas, que pueden ir desde la indiferencia moral hasta la tentación de intervenir en el mundo para mejorarlo. La apertura a una dimensión compartida permite que se abra otra grieta por la que se filtra la luz: el humor. Las conversaciones —a menudo absurdas— y los choques ideológicos entre los personajes salpican estas páginas de una ironía sutil e incluso autoparódica (como cuando Tara se burla de su propia inclinación romántica), aportando un aire fresco que aligera la lectura sin restarle tensión. A punto de alcanzar el ecuador de la saga, el volumen concluye con otro giro inesperado que deja de nuevo en vilo al lector. Lo que puede entenderse como un recurso algo fácil para una obra de este nivel también funciona como un recordatorio: en un mundo en el que todo se repite, mantener la atención despierta lo es todo. Empezando por la del lector.