Platsen i La Mancha som Cervantes inte ville minnas i 'Don Quijote' har ett namn: en skatteinspektör
"På en plats i La Mancha vars namn jag inte vill komma ihåg..." Den oförglömliga början på historiens bästa roman på spanska har alltid varit föremål för debatt: vilken plats är det? Om han inte ville komma ihåg, som vi kommer att se genom hela artikeln, är det av en anledning.
Du hade många anledningar. Och vi har också skäl att tro att den platsen var Quintanar de la Orden. Det finns städer som visas på kartor för att de är stora, eller för att de har en station, en gräns eller en katedral.
Och så finns det Quintanar de la Orden, som i århundraden dök upp för att det var platsen att gå till: att betala, döma och handla. Idag är dess väggar fulla av Don Quijotes och Dulcineas, men denna kallelse att locka människor från hela regionen är flera hundra år gammal. Under dessa århundraden fungerade det som en liten territoriell huvudstad.
Det vill säga, folket gick in i La Manchas skattemaskineri. Runt honom hittar vi alcabalor, tercias, hyresvärdar och personer som är professionellt engagerade i att driva in skatter. Francisco Muñatones, till exempel, var köpman och skatteindrivare i Quintanar och dyker upp i utredningar om de verkliga människorna som omringade Cervantes.
Men låt oss börja från början. Från femman till versal Namnet ger redan ledtråden. Quintanar kommer från quintana, ett latinskt ord med flera betydelser: bondgård eller jordbruksföretag; också marknadsutrymme i samband med de romerska lägren.
De var mark som omfattades av en ränta på en femtedel.
Och hoppet sker på medeltiden. Efter den kristna erövringen övergick den lilla bosättningen till Santiagoordens omloppsbana, som administrerade en stor del av detta område från Uclés. Återbefolkningen konsoliderades i slutet av 1100-talet.
År 1318 gav Alfonso XI Quintanar ett privilegiebrev och 1344 gav Don Fadrique honom privilegier. Det som är verkligt avgörande inträffar dock när orden organiserar sina domäner territoriellt. La Mancha Santiago är indelat i gemensamma utrymmen.
De var inte enkla administrativa regioner som de nuvarande, utan sammanslutningar av städer under samma jurisdiktion, med skatte-, boskaps- och administrativa funktioner. Den så kallade Common of La Mancha, definierad 1353, inkluderade territorier mellan floderna Gigüela och Guadiana, och satte Quintanar som dess huvud. Detta är mycket viktigt: bland städerna som är kopplade till allmänningen finns Campo de Criptana, Pedro Muñoz, El Toboso, Miguel Esteban, Puebla de Almoradiel, Villanueva de Alcardete, Villamayor de Santiago, Hinojosos, Mota del Cuervo, Santa María de los Llanos och andra som införlivades senare.
De har alla ifrågasatt auktoriteten att vara den där "platsen i La Mancha". Quintanar hade murar, portar, kyrkor, sjukhus, eremitage och framför allt en rättvisa. Detta berättade för resenären att jurisdiktion och rättvisa fanns där.
Redan 1531 krävde rådet finansiering för en kort tidigare förvärvad bokrulle. Det vill säga, när en bonde eller en köpman från 1500-talet kom, gick han inte bara in i en lantlig kärna, han gjorde det i en stad med jurisdiktion. Och det förklarar också utseendet på adelsmän.
Foto av en av Quintanar de la Ordens många graffiti De topografiska relationerna mellan Filip II från 1575 registrerar 594 grannar och cirka 35 adelshus. Befolkningen var mestadels bönder och daglönare, men det fanns redan en liten lokal elit med fastigheter, institutionella band och ekonomisk kapacitet. Med cirka 2 376 invånare odlades här vete, korn, havre, råg, hampa, vinrankor, olivträd och saffran.
Det sociala landskapet förklarar varför Cervantes visste det. Quintanar hade adelsmän som Villaseñor, ranchägare, bönder, köpmän och skatteindrivare. I den stora romanen framträder Juan Haldudo som en "granne till Quintanar" och i det sista kapitlet nämner Sansón Carrasco en ranchägare från Quintanar som sålde två hundar, Barcino och Butrón.
I 'The Works of Persiles and Sigismunda' är Antonio de Villaseñor en adelsman från Quintana Roo och själva romanen avleder sina huvudpersoner till staden. Javier Escuderos historiska forskning hittade personligheter som Francisco Muñatones, en skatteindrivare släkt med Quintanar, vars grav dök upp i församlingskyrkan. Han hade en häst, vapen och ett privat bibliotek.
Men här kommer det intressanta: 2026 finns ett dokument från 1614 som kallar området "berömmelse av platserna i La Mancha" för ett territorium som inkluderar Quintanar, El Toboso, Campo de Criptana, Mota del Cuervo, Hinojosos och Villanueva de Alcardete. Det vill säga, denna abstraktion utgick från en påtaglig administrativ geografi. Men innan du går till testerna, en ny slingrande.
Den prisbelönte latinamerikanska författaren till "Cervantes" Jean Canavaggio hävdar att författaren ville behålla platsen medvetet obestämd. Quintanar var inom territoriet, men data saknas. Låt oss gå och hämta dem.
Pengar på hjul Foton från 1924.
Från hästkärror till motorfordon. År 1566 hade Filip II gjort Quintanar till chef för ett styre av Santiagoorden. El Toboso (staden Dulcinea) och Campo de Criptana (staden med kvarnar omvandlade till jättar) var beroende av det.
Men i slutet av 1500-talet började kronan att omorganisera strukturer. År 1609 beslöt Filip III att gjuta om huvudstaden i guvernementet i Ocaña, för att få mer kontroll. Folket i Quintana Roo tog det illa vid sig, eftersom de förlorade domstolar, tjänstemän, ekonomisk aktivitet och politisk kapacitet.
Och vad gjorde de? Be att bevara rättslig jurisdiktion. Och för att göra detta lånade de 12 000 dukater för att inneha positionen.
För att ge oss omfattning kan tillgångarna för en relativt välbeställd adelsman vara mellan 1 000 och 4 000 dukater. Staden var skuldsatt upp till ögonbrynen. Lånet beviljades av Catalina de Montalvo, änka efter Gideón de Hinojosa.
Skulden blev ett historiskt drama och hamnade kopplat till användningen av kommunal skog. Och så kommer de riktiga pengarna: muleterarna. Om medeltiden förvandlade Quintanar till en administrativ huvudstad, förvandlade 1700- och 1800-talen den till en kommersiell huvudstad, och utnyttjade den korsning av vägar som förbinder halvöns centrum med Levante, östra La Mancha, Toledo och Cuencas landområden.
Idag är det fortfarande mycket bra förbindelser: cirka 123 km från Madrid och 112 km från Toledo, och på en höjd av 700 m - därav dess vanliga vindar. För att ta sig dit med bil är de enklaste referenserna A-4 → CM-42 → CM-310, med direktförbindelser från Madrid, Toledo, Alcázar de San Juan, Cuenca och Valencia; Kommunen ligger också bredvid AP-36 och N-301. Men vandrare, det finns ingen väg: det räcker inte att ha stigar, du måste göra affärer med dem.
Och det är där muleindustrins stora start kommer in runt mitten av 1700-talet. Den nuvarande Plaza de Miguel Echegaray är fortfarande känd som Plaza de los Carros, eftersom fordon lastade med varor var koncentrerade där. På 1600-talet var Calle Grande värdshusens gata, just på grund av koncentrationen av anläggningar för resenärer och köpmän.
Den var fotgängare redan för tre århundraden sedan. År 1834, när den liberala staten skapade de rättsliga distrikten, dök Quintanar återigen upp bland de tolv huvudstäderna i Toledo. Till och med kriget bekräftade hans ståndpunkt.
Fransmännen ockuperade och plundrade staden under frihetskriget och staden fungerade som en korsnings-, försörjnings- och rekryteringspunkt. År 1836 fick den titeln Very Loyal Villa av Isabel II efter att ha gjort motstånd under det första carlistkriget. I mitten av 1800-talet, för en sådan La Mancha-befolkning, var det mycket aktivitet.
Det fanns oljekvarnar, mjölkvarnar och chokladkvarnar, tvålfabriker, spritfabriker, hattfabriker, garverifabriker, tändstickstillverkare, repfabriker, mattvävstolar, ugnar, muleterare som transporterade täcken från Palencia, bagerier, varor från Valencia och Algeciras, en årlig mässa och marknaden i Spanien varje lördag. Studierna från 1863 uppskattade att Quintanars kommersiella trafik uppgick till cirka 1 640 000 realer per år i bruttoinkomst. Och, för att förbättra och accelerera, kom järnvägen.
Nåväl, halvvägs. Den ursprungliga tanken är att järnvägen ska fortsätta från Quintanar mot Villamayor de Santiago och Cuenca, korsa bergskedjan Cabrejas och till och med nå, i det mest ambitiösa projektet, hela vägen till Zaragoza. 1864 auktoriserades Alcázar-Quintanar-filialen och 1865 fanns det redan 26,5 kilometer esplanader, men projektet dog på grund av ekonomiska problem, det skedde byten av koncessionshavare, stämningar och fordringsägare och koncessionen gick ut 1878. Medan Alcázar de San Juan blev en av de stora spanska järnvägsknutpunkterna, funderade Quintanar på hur moderniteten passerade nära, men långt borta.
En tysk geografisk källa från början av 1900-talet beskriver Quintanar som "Bezirkshauptstadt", det vill säga distriktshuvudstad, och ger 7 956 invånare för 1897 och 8 276 för 1900. Men hur som helst, det slutade med att tåget anlände 1909 från Villacañas. Linjen föddes på metrisk spårvidd, ändrades till iberisk spårvidd 1929 och flyttade främst vin, spannmål och resenärer; Bara 1909 transporterade den 19 338 passagerare och 40 264 ton varor.
Passagerartrafiken upphörde 1984 och linjen försvann senare, men dess rutt överlever idag som en greenway. Den siffra som bäst sammanfattar det ögonblicket är befolkningen. Quintanar hade 8 276 invånare 1900, jämfört med 6 842 1857 och 9 498 1930: det var en av de största semi-urbana centran runt Madrid och Toledo.
Samma år visas den totala förmörkelsen den 28 maj märkt på den nationella kartan. Det var en karta över halvön i skala 1:4 000 000, baserad på Francisco Coellos kartografi. På grund av demografin förtjänade han inte ens att gå ut där.
En quixotisk bedrift Och vad har allt detta med Miguel de Cervantes Saavedra att göra? Javier Escuderos forskning dokumenterar att Cervantes skulle ha valt La Mancha av personliga skäl. Dokumentet i sig förbinder Quintanar med Bernardino de Velasco, greve av Salazar, ansvarig för utvisningen av morerna, en händelse som mycket intresserade Cervantes och som förekommer i den andra delen av Don Quijote.
Är inte att vilja minnas av trots? Kanske. Utvisningen inträffade mellan 1609 och 1614, precis under den andra delens dräktighet (1610 tillämpades dekreten på morerna i Castilla och La Mancha och 1614 lämnade de sista morerna Ricotedalen i Murcia).
Och vi vet redan den där andra teorin om Cervantes och hans moriska kärlek (eller romantik), som till och med inspirerade filmen "El Cautivo". I Quintanar fanns det många syndabockar, som var ett fokus för handel och hjärtat i områdets politiskt-administrativa ramar. För att avsluta, låt oss prata om samlare: de kastilianska Cortes fördömde att skatteindrivare och hyresvärdar befriade herrar, släktingar och vänner och laddade sina bidrag på andra skattebetalare; De fördömde också "illvilja och mutor" från inkomsttagares sida, särskilt skatteindrivarna.
Och hur kan du inte vilja försvara ståndpunkten: Cervantes var bokstavligen en skatteindrivare. År 1594 fick han ett kungligt uppdrag att driva in efterskott på tertias och alcabalas i kungariket Granada. I ett brev till kungen från november samma år berättar han om sina problem med hyresvärdar och mottagare som inte kunde betala, och de bevarade dokumenten visar att han gör räkenskaper, jagar skulder och reser från stad till stad.
Quintanar var en av de insamlingscentraler i Royal Treasury, mycket benägen att fråga. Quintanar de la Orden 1792 vs 2026 Men tydligen var Cervantes hemsk på att be om andras skulder. Han arbetade som skatteindrivare åt kung Filip II och satte in offentliga medel på en bank i Sevilla som gick i konkurs, vilket hindrade honom från att lämna tillbaka pengarna till statskassan.
Resultat? Till fängelse. Cervantes kunde känna en personlig förtrogenhet med Quintanar eftersom han där hittade en värld som han kände från första hand (samlare, lite pengar, olika skulder, adelsmän, lokal makt och skattekonflikter) och eftersom en av dessa samlare, Francisco Muñatones, till och med kunde lämna en litterär prägel på Sabio Muñatón/Frestón.
Den sista quixotiska metamorfosen är från ett decennium sedan: Quintanar omvandlade sina gator till ett urbant konstgalleri och mellan 2013 och 2019 utvecklades De) koloniserande Don Quijote i sitt sammanhang, ett projekt som ursprungligen var relaterat till Reina Sofia-museet och guldsmederna. Hela inriktningen av projektet utfördes av konsthistorikern, arkeologen och dataanalytikern Santiago González Villajos. 2013 målade den argentinska konstnären Milu Correch en 30 meter hög och 350 kvadratmeter stor Dulcinea på Plaza del Grano. På andra sidan finns INTI:s Don Quijote, den största väggmålningen av detta tema i världen, kontroversiell till den grad att man vill radera den, även om den idag är en älskad symbol bland befolkningen.
Och 2025 kom belöningen, när Quintanar valdes till den femte bästa staden i världen för urban konst. Men det är en annan historia. Bilder | Instituto Cervantes, personligt arkiv, Plan tillhörande matrikeln i Marqués de la Ensenada (1792.
Provincial Historical Archive of Toledo), kartbibliotekets arkiv. Omslag: Flickr (bcmng) I Xataka | En professor från Malaga bestämde sig för att skriva om "Don Quijote" i gotisk kalligrafi. Nu står det att det är värt en miljon euro
Originalkälla
Publicerad av Xataka
22 august 2026, 12:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El lugar de La Mancha del que Cervantes no se quería acordar en 'El Quijote' tiene nombre: un inspector de Hacienda
Beskrivning
“En un lugar de La Mancha de cuyo nombre no quiero acordarme…”. El inolvidable arranque de la mejor novela de la historia en lengua española siempre ha sido objeto de debate: ¿qué lugar es ese? Si no quería acordarse, como veremos a lo largo del artículo, es por algo. Tenías sobradas razones. Y nosotros también tenemos razones para creer que ese lugar era Quintanar de la Orden. Hay pueblos que aparecen en los mapas porque son grandes, o porque tienen estación, una frontera o catedral. Y luego está Quintanar de la Orden, que durante siglos apareció porque era el lugar al que había que ir: para pagar, juzgar y comerciar. Hoy sus paredes están llenas de Quijotes y Dulcineas, pero esa vocación de atraer a gente de toda la comarca tiene siglos. Durante esos siglos funcionó como una pequeña capital territorial. Es decir, el pueblo entró en la maquinaria fiscal de la Mancha. En torno a él encontramos alcabalas, tercias, arrendadores de rentas y personajes dedicados profesionalmente a recaudar impuestos. Francisco Muñatones, por ejemplo, fue mercader y recaudador de alcabalas en Quintanar y aparece en investigaciones sobre los personajes reales que rodearon a Cervantes. Pero empecemos por el principio. De quinta a capital El nombre ya da la pista. Quintanar procede de quintana, palabra latina de varios sentidos: casa de labranza o explotación agrícola; también espacio de mercado asociado a los campamentos romanos. Eran tierras sujetas a una renta de la quinta parte. Y el salto se produce en la Edad Media. Después de la conquista cristiana, el pequeño asentamiento pasa a la órbita de la Orden de Santiago, que administra buena parte de esta zona desde Uclés. La repoblación se consolida a finales del siglo XII. En 1318, Alfonso XI concede a Quintanar una carta de privilegio y en 1344, don Fadrique le otorga fueros. Sin embargo, lo verdaderamente decisivo ocurre cuando la Orden organiza territorialmente sus dominios. La Mancha santiaguista se divide en comunes. No eran simples comarcas administrativas como las actuales, sino asociaciones de pueblos sometidas a una misma jurisdicción, con funciones fiscales, ganaderas y administrativas. El llamado Común de La Mancha, definido en 1353, comprendía territorios entre el río Gigüela y el Guadiana, y puso a Quintanar como cabeza. Esto es importantísimo: entre las localidades vinculadas al Común aparecen Campo de Criptana, Pedro Muñoz, El Toboso, Miguel Esteban, Puebla de Almoradiel, Villanueva de Alcardete, Villamayor de Santiago, Hinojosos, Mota del Cuervo, Santa María de los Llanos y otras que se incorporaron después. Todas se han disputado la autoridad de ser ese “lugar de La Mancha”. Quintanar tuvo murallas, puertas, iglesias, hospitales, ermitas y, sobre todo, rollo de justicia. Esto le decía al viajero que allí existía jurisdicción y justicia. El concejo ya estaba reclamando en 1531 la financiación de un rollo adquirido poco antes. Es decir, cuando un campesino o un comerciante del siglo XVI llegaba, no entraba simplemente en un núcleo rural, lo hacía en una villa con jurisdicción. Y eso explica también la aparición de hidalgos. Foto de uno de los muchos graffitis de Quintanar de la Orden Las Relaciones Topográficas de Felipe II de 1575 registran 594 vecinos y aproximadamente 35 casas de hidalgos. La población era mayoritariamente campesina y jornalera, pero ya existía una pequeña élite local con propiedades, vínculos institucionales y capacidad económica. Con unos 2.376 habitantes, aquí se cultivaba trigo, cebada, avena, centeno, cáñamo, vid, olivo y azafrán. El paisaje social explica por qué Cervantes lo conocía. Quintanar tenía hidalgos como los Villaseñor, ganaderos, labradores, comerciantes y recaudadores. En la gran novela, Juan Haldudo aparece como "vecino del Quintanar" y, en el último capítulo, Sansón Carrasco menciona a un ganadero del Quintanar que vendió dos perros, Barcino y Butrón. En 'Los trabajos de Persiles y Sigismunda', Antonio de Villaseñor es un hidalgo quintanareño y la propia novela desvía a sus protagonistas hasta la localidad. La investigación histórica de Javier Escudero localizó a personalidades como Francisco Muñatones, recaudador de impuestos relacionado con Quintanar, cuya tumba apareció en la iglesia parroquial. Tenía caballo, armas y una biblioteca privada. Pero aquí llega lo interesante: en 2026 se localiza un documento de 1614 que denomina a la zona "encomienda de los lugares de La Mancha" a un territorio que incluye a Quintanar, El Toboso, Campo de Criptana, Mota del Cuervo, Hinojosos y Villanueva de Alcardete. Es decir, esta abstracción partía de una geografía administrativa tangible. Pero antes de ir a por las pruebas, otro meandro. El premiado hispanista autor de ‘Cervantes’ Jean Canavaggio sostiene que el literato quiso mantener deliberadamente indeterminado el lugar. Quintanar estaba dentro del territorio, pero faltan datos. Vamos a por ellos. El dinero sobre ruedas Fotos de 1924. De carretas de caballos a vehículos a motor. En 1566, Felipe II había convertido Quintanar en cabeza de una gobernanza de la Orden de Santiago. De ella dependía El Toboso (pueblo de Dulcinea) y Campo de Criptana (pueblo de molinos convertidos en gigantes). Pero a finales del XVI, la Corona empezó a reorganizar estructuras. En 1609, Felipe III decidió refundir la capitalidad de la gobernación en Ocaña, con el fin de tener más control. Los quintanareños se lo tomaron fatal, porque perdían juzgados, funcionarios, actividad económica y capacidad política. ¿Y qué hicieron? Pedir conservar la jurisdicción judicial. Y, para ello, tomaron prestados 12.000 ducados para aguantar el puesto. Para que tengamos magnitud, el patrimonio de un hidalgo relativamente desahogado podía situarse entre 1.000 y 4.000 ducados. El pueblo se endeudó hasta las cejas. El préstamo lo concedió Catalina de Montalvo, viuda de Gedeón de Hinojosa. La deuda se convirtió en un drama histórico y terminó vinculada al aprovechamiento del monte municipal. Y entonces llega el dinero de verdad: los arrieros. Si la Edad Media convirtió a Quintanar en una capital administrativa, los siglos XVIII y XIX la transformaron en capital comercial, aprovechando ese cruce de rutas que comunican el centro peninsular con Levante, La Mancha oriental, Toledo y las tierras de Cuenca. Hoy sigue muy bien conectado: a unos 123 km de Madrid y 112 km de Toledo, y a 700 m de altitud —de ahí sus vientos habituales—. para llegar en coche, las referencias más sencillas son A-4 → CM-42 → CM-310, con conexiones directas desde Madrid, Toledo, Alcázar de San Juan, Cuenca y Valencia; el municipio también queda junto a la AP-36 y la N-301. Pero caminante, no hay camino: tener caminos no basta, hay que hacer negocio con ellos. Y ahí entra el gran despegue de la arriería hacia mediados del siglo XVIII. La actual plaza de Miguel Echegaray sigue siendo conocida como Plaza de los Carros, porque allí se concentraban los vehículos cargados de mercancías. La calle Grande era en el XVII la calle de los Mesones, precisamente por la concentración de establecimientos destinados a viajeros y comerciantes. Ya era peatonal hace tres siglos. En 1834, cuando el Estado liberal creó los partidos judiciales, Quintanar volvió a figurar entre las doce cabeceras de Toledo. Incluso la guerra confirmó su posición. Los franceses ocuparon y saquearon el pueblo durante la Guerra de la Independencia y la localidad funcionó como punto de paso, abastecimiento y reclutamiento. En 1836 recibió de Isabel II el título de Muy Leal Villa tras resistir durante la Primera Guerra Carlista. A mediados del XIX, para una población manchega así, había un montón de actividad. Había molinos de aceite, harineros y de chocolate, fábricas de jabón, aguardientes, sombreros, curtidos, productora de cerillas, cordelerías, telares de alfombras, hornos, arrieros que transportaban colchas de Palencia, tahona, mercancías procedentes de Valencia y Algeciras, feria anual y mercado todos los sábados —uno de los más concurridos de España—. Los estudios de 1863 calcularon para el tráfico comercial de Quintanar unos 1.640.000 reales anuales de ingresos brutos. Y, para potenciar y acelerar, llegó el ferrocarril. Bueno, a medias. La idea original es que el ferrocarril debía continuar desde Quintanar hacia Villamayor de Santiago y Cuenca, atravesar la sierra de Cabrejas y llegar incluso, en el proyecto más ambicioso, hasta Zaragoza. En 1864 se autorizó el ramal Alcázar-Quintanar y en 1865 ya había 26,5 kilómetros explanados, pero el proyecto murió por problemas económicos, hubo cambios de concesionario, pleitos y acreedores y la concesión terminó caducando en 1878. Mientras Alcázar de San Juan se convertía en uno de los grandes nudos ferroviarios españoles, Quintanar contemplaba cómo la modernidad pasaba de cerca, pero lejos. Una fuente geográfica alemana de comienzos del XX describe a Quintanar como "Bezirkshauptstadt", es decir, capital de distrito, y da 7.956 habitantes para 1897 y 8.276 para 1900. Pero en fin, el tren acabó llegando en 1909 desde Villacañas. La línea nació de vía métrica, pasó a ancho ibérico en 1929 y movió sobre todo vino, cereales y viajeros; solo en 1909 transportó 19.338 viajeros y 40.264 toneladas de mercancías. El servicio de viajeros terminó en 1984 y la línea desapareció después, pero su trazado sobrevive hoy como vía verde. La cifra que mejor resume aquel momento es la población. Quintanar tenía 8.276 habitantes en 1900, frente a 6.842 en 1857 y 9.498 en 1930: era uno de los principales núcleos semiurbanos del entorno de Madrid y Toledo. Ese mismo año aparece rotulado en el mapa nacional del eclipse total del 28 de mayo. Era un mapa de la península a escala 1:4.000.000, basado en la cartografía de Francisco Coello. Por demografía, ni merecía salir ahí. Una gesta quijotesca¿Y qué tiene que ver todo esto con Miguel de Cervantes Saavedra? La investigación de Javier Escudero documenta que Cervantes habría escogido La Mancha por motivos personales. El propio documento conecta a Quintanar con Bernardino de Velasco, conde de Salazar, responsable de la expulsión de los moriscos, un acontecimiento que interesó mucho a Cervantes y que aparece en la segunda parte del Quijote. ¿Ese no querer acordarse es por despecho? Tal vez. La expulsión ocurrió entre 1609 y 1614, justo durante la gestación de la Segunda Parte (en 1610 se aplican los decretos a los moriscos de Castilla y La Mancha y en 1614 salen los últimos moriscos del valle de Ricote, en Murcia). Y ya se conoce esa otra teoría de Cervantes y su amor (o romance) morisco, que inspiró hasta la película ‘El Cautivo’. En Quintanar hubo no pocos chivos expiatorios, al ser un foco de comercio y corazón del entramado político-administrativo de la zona. Para rematar, hablemos de recaudadores: las Cortes castellanas denunciaron que recaudadores y arrendadores de tributos eximían a señores, parientes y amigos, cargando sus cuotas sobre otros contribuyentes; también denunciaron "malicias y cohechos" de los perceptores de rentas, especialmente de las alcabalas. Y cómo no querer defender el puesto: Cervantes fue literalmente recaudador de impuestos. En 1594 recibió una comisión real para cobrar atrasos de tercias y alcabalas en el Reino de Granada. En una carta al rey de noviembre de aquel año cuenta sus problemas con los arrendadores y receptores que no conseguían pagar, y los documentos conservados lo muestran haciendo cuentas, persiguiendo deudas y viajando de localidad en localidad. Quintanar fue uno de esos centros de cobro de la Hacienda Real, muy dada a pedir. Quintanar de la Orden en 1792 vs 2026 Pero, al parecer, a Cervantes se le daba fatal andar pidiendo deudas ajenas. Trabajaba como recaudador de impuestos del rey Felipe II y depositó fondos públicos en un banco de Sevilla que quebró, lo que le impidió devolver el dinero a las arcas del Estado. ¿Resultado? A la cárcel. Cervantes pudo sentir una familiaridad personal con Quintanar porque allí encontró un mundo que conocía de primera mano (recaudadores, dineritos, deudas varias, hidalgos, poder local y conflictos fiscales) y porque uno de esos recaudadores, Francisco Muñatones, pudo incluso dejar una huella literaria en el Sabio Muñatón/Frestón. La última metamorfosis quijotesca es de hace década y poco: Quintanar convirtió sus calles en galería de arte urbano y, entre 2013 y 2019, se desarrolló De)colonizando el Quijote en su contexto, un proyecto relacionado en sus orígenes con el Museo Reina Sofía y Goldsmiths. Toda la dirección del proyecto corrió a cargo del historiador del arte, arqueólogo y analista de datos Santiago González Villajos. En 2013, la artista argentina Milu Correch pintó una Dulcinea de 30 metros de altura y 350 metros cuadrados en la Plaza del Grano. Al otro lado está el Quijote de INTI, la pintura mural de esta temática más grande del mundo, polémica hasta el punto de querer borrarla, si bien es hoy un símbolo querido entre la población. Y en 2025 llegó la recompensa, cuando Quintanar fue elegida quinta mejor ciudad del mundo de arte urbano. Pero eso ya es otra historia. Imágenes | Instituto Cervantes, archivo personal, Plano perteneciente al Catastro del Marqués de la Ensenada (1792. Archivo Histórico Provincial de Toledo), archivos de la Cartoteca. Portada: Flickr (bcmng) En Xataka | Un profesor de Málaga decidió reescribir el 'Quijote' en caligrafía gótica. Ahora dice que vale un millón de euros (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia El lugar de La Mancha del que Cervantes no se quería acordar en 'El Quijote' tiene nombre: un inspector de Hacienda fue publicada originalmente en Xataka por Isra Fdez .
