PhotoEspaña tar kvinnans namn förgäves
2026 års upplaga av PHotoEspaña ville ägna denna del till fantasin, den enda uteslutande mänskliga kapaciteten som för tillfället inte kan ersätta en maskin, rädda som vi är för AI:s möjligheter, precis som våra medmänniskor var i början av den fotografiska tekniken, som uppfattade det som ett hot mot målning eller gravyr. Från denna utgångspunkt är årets festival engagerad i fotografisk kreativitet, dess konceptuella och experimentella möjligheter, och etablerar sin programmering på två ben: en mer uppenbar, såsom Neederland-produktionen, och en annan, kanske inte lika verbaliserad men verifierbar genom att granska händelserna i tävlingen, såsom engagemanget för kvinnlig fotografering. Utställningen tillägnad Viviane Sassen, i Villans kulturcentrum, skulle fungera som ett gångjärn, med tanke på att de flesta av de "utställningar" som hölls i somras har spanska författare som huvudpersoner.
Och valet av Sassen är vad vi förväntar oss av ett projekt som PHotoEspaña, det vill säga ett område där man kan möta nya kvalitetsförfattare (och författare), som inte nödvändigtvis växer fram, med essäer som tjänar till att på djupet ta upp deras bidrag och särdrag. Jag säger detta, för det som börjar som goda nyheter (att veta att detta 2026 är allierat med namn som Laia Abril, Linarejos Moreno, Tania Planit...), kan sluta med att gå sönder så fort vi sätter foten på gatan.
Låt mig förklara. Kasserade det fantastiska dokumentära återhämtningen av den första Pride i Spanien 1977 av Colita i Blanquerna, som vi redan har kommenterat på dessa sidor, och som är något som är kvar bakom oss; Också Isabel Azkarate från Serrería Belga, som rodnar för att vara en reklamreklam från början till slut, en hypotetisk rundtur i utställningarna "med en kvinnas namn" av denna PHOtoEspaña tar oss först till det arkeologiska museet. 'On the Geography of the River', av Linarejos Moreno, presenteras där (C/ Serrano, 13. Fram till 20 september) och de första tvivelna uppstår.
Inte på grund av förslagets kvalitet, ytterligare ett kapitel i hans forskning om konstruktionen av landskapet, utan på grund av dess magerhet: två stora foton där hans intressen för konst och vetenskap möts och en liten installation som är svår att förena med vad som erbjuds och som, givet den magra informationen i rummet (egentligen en passage i lobbyn) lämnar fri väg (precis') åt föreställningsbetraktaren. Hon kommer inte att vara den enda författare som vi har känslan av att vilja se mer med. I samma museum, en våning ovanför, en annan 'kapsel' av Teresa Lanceta (som inte har något med festivalen att göra), som kopplar samman hennes textilier och abstraktioner med de i den iberiska kulturen, mer suggestiva och bättre lösta.
Promenaden tar oss nu till Museum of Decorative Arts (C/ Montalbán, 12) och till en stor besvikelse: omöjligheten att besöka 'All my house is a workshop', av Gema Polanco, utan tvekan, ett av de mest suggestiva citaten på papper (även om, jag säger dig också, det är svårt att passa in i en foto- och videofestival i ännu en sommar), eftersom, för, för, det saknas av lufttillståndet, våningar, måste stänga sina dörrar. De skickar oss till september, som om temperaturen i Madrid var mycket mindre varm under den månaden. Otänkbart att kulturministeriet ännu inte har hittat en lösning på denna fråga (mer för sina arbetare än för oss besökare) och jag skulle våga mig på att till och med missbruk av festivalen, som vet att detta upprepas år efter år och ändå erbjuder platsen till en annan artist, som 2026 ville analysera där vad som förvandlar ett område till ett hem.
Där det inte verkar spela så stor roll att det är 40 grader är på Casa de América, som ställer ut Bego Antóns 'Every Loves to ChaChaCha' (C/ Marqués de Duero, 2. Fram till 30 september), utomhus, med vad vi förstår är kopior - på byggnadsställningar - som länge kommer att verka självförstörande efter detta, eftersom hennes foton direkt faller på självförstörelsen efter detta. får inte gynna deras utseende alls. bevarande. Inte så, PhotoEspaña.
I övrigt ett intrång i den femtende amerikanska händelsen (människor som dansar med sina hundar i mästerskap), som artisten löser genom att injicera ironi (hoppas jag) i dokumentärarbetet. När vi börjar misströsta höjer två förslag tonen. Rotunda Laia Abril på Museum of Romanticism (C/ San Mateo, 13.
Fram till den 13 september), vilket skapar en slags helig plats med de fragmenterade porträtten – trasiga, som deras huvudpersoner – av 'Endometrios. Den tystade smärtan', tredje kapitlet i denna författare av 'A history of misogyny', nu kring denna tysta sjukdom som är lite omtalad och dåligt lindrad, som hon lidit av. Å andra sidan i Cerralbo, Tanit Plana, som med 'DisFunctionaries' (C/ Ventura Rodríguez, 17.
Fram till 25 oktober) ironiserar över museets roll när det gäller att bevara en samling och själva naturen hos många av dess verk, som inte svarar på en vetenskaplig eller funktionell logik. En "webbplatsspecifik" för att lägga tid på att upptäcka berättelser. På tal om samlingar tar Isabel Muñoz upp det som är värdefullt i Escorial-klostret i det tredje kapitlet av "Field Notebooks", som belyser arvet från de kungliga platserna.
Hennes bibliotek blir en outtömlig källa till kunskap som hon transcenderar sensoriskt och andligt och som hon placerar med sin speciella stil på passageplatserna för Museet för kungliga samlingar (C/ Bailén, s/n. Fram till 6 september) och trädgårdarna i Campo del Moro. Även i audiovisuellt format, i "kuben" i det nedre rummet.
Slutligen, i Matadero (Pl. Legazpi, 8. Curator: María Pallás.
Fram till 31 juli), mer video, mer installation och mer inverkan på tradition och ritual i "Ofertorio", av Greta Alfaro. Och en känsla av att vårt eget "offer" inte har varit förgäves.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 july 2026, 17:34
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
PHotoEspaña toma el nombre de la mujer en vano
Beskrivning
Ha querido la edición de 2026 de PHotoEspaña dedicar esta entrega a la imaginación, la única capacidad exclusivamente humana que de momento no puede suplantar una máquina, temerosos como estamos de las posibilidades de la IA, así como lo estuvieron en los albores de la técnica fotográfica nuestros congéneres, que la percibían como amenaza de la pintura o el grabado. Desde esta premisa, el festival de este año apuesta por la creatividad fotográfica, sus posibilidades conceptuales y experimentales, asentando su programación sobre dos patas: una más evidente, como es la producción neederlandesa, y, otra, quizás no tan verbalizada pero constatable repasando las citas del certamen, como es la apuesta por la fotografía en femenino. La muestra dedicada a Viviane Sassen, en el Centro Cultural de la Villa, haría de bisagra, dado que la mayor parte de las 'exposiciones' celebradas este verano tienen a autoras españolas como protagonistas. Y la elección de Sassen es lo que esperamos de un proyecto como el de PHotoEspaña, es decir, un ámbito en el que conocer a nuevos autores (y autoras) de calidad, no necesariamente emergentes, con ensayos que sirvan para abordar con profundidad sus aportaciones y singularidades. Digo esto, porque lo que comienza siendo una buena noticia (saber que este 2026 se alía con nombres como los de Laia Abril, Linarejos Moreno, Tania Planit ...), puede llegar a hacer aguas en cuanto ponemos un pie en la calle. Me explico. Descartada la soberbia recuperación documental del primer Orgullo en España de 1977 de Colita en Blanquerna, que ya hemos comentado en estas páginas, y que se nos queda algo a trasmano; también la Isabel Azkarate de Serrería Belga, que sonroja por ser un anuncio de publicidad de principio a fin, un hipotético recorrido por la exposiciones 'con nombre de mujer' de este PHotoEspaña nos conduce primero al Museo Arqueológico. Allí se presenta 'On the Geography of the River', de Linarejos Moreno, (C/ Serrano, 13. Hasta el 20 de septiembre) y nos surgen las primeras dudas. No por la calidad de la propuesta, un capítulo más en su investigación sobre la construcción del paisaje, sino por lo exiguo de la misma: dos fotos de grandes dimensiones en las que convergen sus intereses sobre Arte y Ciencia y una pequeña instalación que cuesta incardinar con lo ofrecido y que, dada la exigua información en sala (en realidad, un lugar de paso en el vestíbulo) deja vía libre (precisamente) a la imaginación del espectador. No será la única autora con la que nos quede la sensación de querer ver más. En este mismo museo, una planta más arriba, otra 'cápsula' de Teresa Lanceta (que no tiene nada que ver con el festival), que vincula sus textiles y abstracciones con las de las culturas ibéricas, más sugestiva y mejor resuelta. El paseo nos traslada ahora al Museo de Artes Decorativas (C/ Montalbán, 12) y a una gran decepción: la imposibilidad de visitar 'Toda mi casa es un taller', de Gema Polanco , sin duda, una de las citas más sugerentes sobre el papel (aunque, también les digo, de difícil encaje en un festival de foto y vídeo), porque, un verano más, el museo, a falta de climatización en sus plantas, tiene que cerrar sus puertas. Nos emplazan a septiembre, como si en ese mes la temperatura en Madrid fuera mucho menos cálida. Inconcebible que el Ministerio de Cultura no haya puesto aún solución a este asunto (más por sus trabajadores que por nosotros visitantes) y aventuraría que hasta mala praxis del festival, que sabe que esto se repite año tras año y aún así oferta la sede a otro artista, que este 2026 quería analizar allí qué transforma un ámbito en hogar. Donde no parece que importe mucho que estemos a 40 grados es en Casa de América, que expone el 'Every Loves to ChaChaCha' de Bego Antón (C/ Marqués de Duero, 2. Hasta el 30 de septiembre), al aire libre, con lo que entendemos que son copias —sobre andamios– que se autodestruirán después de esto a poco que la artista respete su propio trabajo, porque el sol que le cae de lleno a las fotos no debe de favorecer para nada su conservación. Así no, PHotoEspaña. Por lo demás, una incursión en la enésima ocurrencia estadounidense (personas que bailan con sus perros en campeonatos), que la artista resuelve insuflando ironía (espero) a la labor documental. Cuando empezamos a desesperar, dos propuestas elevan el tono. Rotunda Laia Abril en el Museo del Romanticismo (C/ San Mateo, 13. Hasta el 13 de septiembre), generando una especie de lugar sagrado con las retratos fragmentados –rotos, como sus protagonistas– de 'Endometriosis. El dolor silenciado', tercer capítulo de esta autora de 'Una historia de la misoginia', ahora en torno a esta enfermedad silenciosa de la que poco se habla y mal se alivia, padecida por ella misma. Por otro lado, en el Cerralbo, Tanit Plana, que con 'Disfuncionarias' (C/ Ventura Rodríguez, 17. Hasta el 25 de octubre) ironiza sobre el papel del museo de conservar una colección y la naturaleza misma de muchas de sus piezas, que no responden a una lógica científica o funcionarial. Un 'site specific' para pasar el rato descubriendo historias. Hablando de colecciones, a lo atesorado en el Monasterio del Escorial atiende Isabel Muñoz en el tercer capítulo de 'Cuadernos de campo', que pone en valor el patrimonio de los Reales Sitios. Su biblioteca se convierte en fuente inagotable de saberes que ella trasciende sensorial y espiritualmente y que emplaza con su particular estilo en los lugares de paso del Museo de Colecciones Reales (C/ Bailén, s/n. Hasta el 6 de septiembre) y los jardines del Campo del Moro. También en formato audiovisual, en el 'cubo' de la sala inferior. Finalmente, en Matadero (Pl. Legazpi, 8. Comisaria: María Pallás. Hasta el 31 de julio), más vídeo, más instalación, y más incidencia en tradición y ritual en 'Ofertorio', de Greta Alfaro . Y una sensación de que nuestro propio 'sacrificio' no ha sido en vano.
