Mitt i AI-eran finns det de som försvarar en radikal idé: att programvara ska fortsätta att få plats på en diskett
Vi har blivit vana vid att mjukvara väger mer och mer. Vi ser det i applikationer som tar tid att ladda ner, i enkla verktyg som kommer med för många lager och i tjänster som lovar bekvämlighet i utbyte mot att de tar upp mer plats, förbrukar mer resurser och är beroende av mer osynliga delar. Det är därför det är slående att det år 2026, när mycket av det tekniska samtalet kretsar kring AI och allt mer ambitiösa system, finns de som hävdar en idé som verkar ha kommit från en annan era.
Initiativet heter Fits on a Floppy och är en del av ett manifest publicerat av utvecklaren Matt Sephton. Dess regel är lika enkel som slående: ett program som vill visa upp sitt märke måste ha en total nedladdningsstorlek på mindre än 1,44 MB, kapaciteten för en klassisk 3,5-tums diskett. Texten i sig sammanfattar det med en direkt fras, "mjukvaran har tappat vägen", men dess förslag är att inte missa det fysiska stödet, utan att återställa den disciplin som ålades genom att arbeta inom mycket snäva gränser.
Att göra mjukvara handlade länge också om att ge upp. Om något inte var nödvändigt utelämnades det, eftersom användarens minne, lagring och tålamod hade en mycket synlig gräns. Sedan kom ett annat skede: team började få mer spelrum, nedladdningar slutade kännas som ett äventyr och storleken på en app slutade vara en central fråga.
Där började en farlig dörr öppnas. Programvaran har inte blivit fet av en slump. Inte all den tillväxten kom från att lägga till synliga funktioner.
Mycket av det kom under, i form av lager som användaren inte alltid ser: bibliotek, motorer, uppdateringssystem, komponenter designade för att stödja mer än en version av samma produkt och beroenden som gör att framsteg kan göras snabbare utan att lösa varje problem från början. Det sättet att bygga är vettigt i många fall, speciellt när man vill underhålla samma produkt i flera system. Men även skalan förändras.
Det är här det verkliga värdet av Sephtons förslag kommer in.
Passar på en diskett är inte att försöka visa att allt ska vara komprimerat utan snarare komprimerat till en 1.44-konst för att passa in i MB, utan snarare 1.44. prioritera. Om en app är född för att lösa en specifik uppgift, ber manifestet att den laddas ner snabbt, starta utan att vänta, förbruka få resurser, vara inbyggd och undvika onödiga beroenden. Den bakomliggande idén är enkel: ju mindre bagage ett verktyg bär, desto lättare är det att förstå vad det gör, varför det gör det och hur mycket det kostar att underhålla det.
Frågan är alltså om denna disciplin återigen kan få en resa utanför manifestet. I vissa program, förmodligen ja. Vi pratar inte om webbläsare, videoredigerare eller tjänster med integrerad artificiell intelligens, utan snarare små verktyg, enfunktionsverktyg och inbyggda applikationer som ofta inte behöver bära en enorm arkitektur.
Där är Sephtons argument starkare: om målet är begränsat bör storleken också begränsas. Inte av nostalgi, utan för att ett enkelt verktyg har färre ursäkter för att bete sig som en full plattform. I Xataka har AI inneburit att så många appar aldrig har lanserats på så kort tid.
Problemet är att nästan ingen använder dem. Den andra sidan av historien är att mycket av programvaran inte kommer att bli mindre. Många nuvarande applikationer är inte längre bara ett fönster med en specifik funktion: de integrerar konton, synkroniserar data, erbjuder samarbete i realtid, arbetar på flera system och ackumulerar funktioner som inte var en del av en skrivbordsapplikation för flera år sedan.
Allt detta kan vara berättigat, men det väger. Det är därför löftet om att återgå till lättviktsmjukvara har tydliga gränser. För många produkter kommer den verkliga frågan inte vara om de får plats på en diskett, utan om de växer av nödvändighet eller ackumulering.
Det fina med disketten är faktiskt att den inte längre verkar rimlig. Just därför tvingar det oss att titta på programvaran från ett annat ställe och fråga oss själva om all den vikten svarar mot ett verkligt behov eller en ansamling som ingen vågat granska. Fits on a Floppy handlar inte om att stoppa utvecklingen av moderna verktyg eller att förneka att många behöver vara stora.
Dess användbarhet ligger någon annanstans: att påminna oss om att effektivitet också är ett designbeslut, och att storleken på en applikation säger något om hur den var tänkt. Bilder | Fernando Lavin i Xataka | Apple Watch 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js ; ; (instagramScript); Nyheten Mitt i AI-eran finns det de som försvarar en radikal idé: att programvaran fortsätter att passa på en diskett publicerades ursprungligen i Xataka av Javier Marquez.
Originalkälla
Publicerad av Xataka
14 june 2026, 21:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En plena era de la IA hay quien defiende una idea radical: que el software siga cabiendo en un disquete
Beskrivning
Nos hemos acostumbrado a que el software pese cada vez más. Lo vemos en aplicaciones que tardan en descargarse, en herramientas simples que llegan acompañadas de demasiadas capas y en servicios que prometen comodidad a cambio de ocupar más espacio, consumir más recursos y depender de más piezas invisibles. Por eso resulta llamativo que, en 2026, cuando buena parte de la conversación tecnológica gira alrededor de la IA y de sistemas cada vez más ambiciosos, haya quien reivindique una idea que parece salida de otra época. La iniciativa se llama Fits on a Floppy y parte de un manifiesto publicado por el desarrollador Matt Sephton. Su regla es tan sencilla como llamativa: una aplicación que quiera lucir su insignia debe tener un tamaño total de descarga inferior a 1,44 MB, la capacidad de un disquete clásico de 3,5 pulgadas. El propio texto lo resume con una frase directa, "el software ha perdido el rumbo", pero su propuesta no consiste en echar de menos el soporte físico, sino en recuperar la disciplina que imponía trabajar con límites muy estrechos. Durante mucho tiempo, hacer software también consistía en renunciar. Si algo no era necesario, se quedaba fuera, porque la memoria, el almacenamiento y la paciencia del usuario tenían un límite muy visible. Luego llegó una etapa distinta: los equipos empezaron a tener más margen, las descargas dejaron de parecer una aventura y el tamaño de una aplicación dejó de ser una preocupación central. Ahí empezó a abrirse una puerta peligrosa. El software no ha engordado por accidente No todo ese crecimiento vino de añadir funciones visibles. Buena parte llegó por debajo, en forma de capas que el usuario no siempre ve: librerías, motores, sistemas de actualización, componentes pensados para sostener más de una versión del mismo producto y dependencias que permiten avanzar más rápido sin resolver cada problema desde cero. Esa forma de construir tiene sentido en muchos casos, sobre todo cuando se quiere mantener el mismo producto en varios sistemas. Pero también cambia la escala. {"videoId":"xa5no8w","autoplay":false,"title":"Usa Claude mejor que el 90% de la gente", "tag":"", "duration":"595"} Ahí entra el valor real de la propuesta de Sephton. Fits on a Floppy no intenta demostrar que todo deba comprimirse hasta caber en 1,44 MB, sino que una restricción artificial puede servir para ordenar prioridades. Si una app nace para resolver una tarea concreta, el manifiesto pide que descargue rápido, arranque sin espera, consuma pocos recursos, sea nativa y evite dependencias innecesarias. La idea de fondo es sencilla: cuanto menos equipaje arrastra una herramienta, más fácil resulta entender qué hace, por qué lo hace y cuánto cuesta mantenerla. La pregunta, entonces, es si esa disciplina puede volver a tener recorrido fuera del manifiesto. En una parte del software, probablemente sí. No hablamos de navegadores, editores de vídeo o servicios con inteligencia artificial integrada, sino de utilidades pequeñas, herramientas de una sola función y aplicaciones nativas que muchas veces no necesitan cargar con una arquitectura enorme. Ahí el argumento de Sephton resulta más fuerte: si el objetivo es limitado, el tamaño también debería poder serlo. No por nostalgia, sino porque una herramienta simple tiene menos excusas para comportarse como una plataforma completa. En Xataka La IA ha hecho que jamás se hayan lanzado tantas apps en tan poco tiempo. El problema es que casi nadie las está usando El otro lado de la historia es que buena parte del software no se va a hacer más pequeño. Muchas aplicaciones actuales ya no son solo una ventana con una función concreta: integran cuentas, sincronizan datos, ofrecen colaboración en tiempo real, funcionan en varios sistemas y acumulan funciones que hace años no formaban parte de una aplicación de escritorio. Todo eso puede estar justificado, pero pesa. Por eso la promesa de volver al software ligero tiene límites claros. En muchos productos, la pregunta real no será si pueden caber en un disquete, sino si están creciendo por necesidad o por acumulación. La gracia del disquete, en realidad, está en que ya no parece razonable. Precisamente por eso obliga a mirar el software desde otro lugar y a preguntarnos si todo ese peso responde a una necesidad real o a una acumulación que nadie se atrevió a revisar. Fits on a Floppy no pretende detener la evolución de las herramientas modernas ni negar que muchas necesitan ser grandes. Su utilidad está en otra parte: recordarnos que la eficiencia también es una decisión de diseño, y que el tamaño de una aplicación dice algo sobre cómo fue pensada. Imágenes | Fernando Lavin En Xataka | iOS 27 no deja ningún iPhone atrás, pero WatchOS 27 no puede decir lo mismo con los Apple Watch (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia En plena era de la IA hay quien defiende una idea radical: que el software siga cabiendo en un disquete fue publicada originalmente en Xataka por Javier Marquez .
