Lorenzo Silva, ofullkomlighetens porträttör

På sista sidan av "The Far Country of Ponds" daterar Lorenzo Silva sin roman mellan 22 augusti och 25 september 1995. Bara lite över en månad för att skriva de 250 sidorna i hans första del av serien med sergeant Bevilacqua och agent Chamorro i huvudrollerna. Detta ger en uppfattning om den litterära fertiliteten hos Silva, författare till 13 böcker med det symboliska paret civilgardister, av många andra skönlitterära verk och essäer och som nu precis har publicerat en roman där han berättar om general Campins drama, skjuten vid utbrottet av inbördeskriget med Queipo de Llanos godkännande.

Det finns ingen anledning att glömma framgången med Bevilacqua och Chamorro-serien, som erkänd med många utmärkelser, inklusive Nadal för "The Impatient Alchemist" och Planeta för "The Mark of the Meridian". Det räcker med att säga att Silva har lyckats skapa en värld och karaktärer som i slutändan är så bekanta för oss att vi kunde tro att de är verkliga. Kanske är detta den bästa dygden hos en författare som kombinerar sina färdigheter i att konstruera intriger med en klar observation av motsägelserna i ett land där de gamla demonerna från det förflutna har överlevt.

Lorenzo Silva, född i Madrid 1966, beskriver i "The Far Country of Ponds" födelseattesten för paret som bildades av Bevilacqua, en sergeant som var stationerad i Baskien vid tiden för ETA-attackerna, och Chamorro, en ung kvinna som går in i civilgardet efter att ha sett hennes försök att studera en militär karriär frustrerad. De två väljs ut av sin chef för att utreda mordet på en ung utlänning vars kropp har dykt upp i en urbanisering på Mallorca. Av alla avsnitt i serien, om inte den bästa, har "The Far Country of Ponds" överklagandet av att vara den grodd som alla andra är födda ur.

Det är en fartfylld berättelse, magnifikt uppbyggd, med noggrant mejslade karaktärer. Det finns en spänning mellan Bevilacqua och hans underordnade Chamorro, mellan vilka en föreslagen attraktion uppstår som dras genom hela romanen. Allt börjar när Eva Heydrich, dotter till en österrikisk miljonär, hittas hängande i en balk, skjuten två gånger, i huset till Regina, hennes älskare, en kvinna som är dubbelt så gammal och som försvinner.

Alla misstankar pekar mot henne, eftersom civilgardet hittar en pistol i hennes hem med hennes fingeravtryck på. Det är vapnet som brottet begicks med. Bevilacqua och Chamorro kommer att behöva genomföra utredningen i en miljö de inte känner till, under press från sina överordnade och i en fientlig och sluten miljö, där det är mycket svårt att hitta ledtrådar.

De upptäcker snart att saker och ting inte är som de ser ut och att fallet innehåller en komplexitet som förbryllar dem. I förordet till en jubileumsutgåva framhåller Paul Preston att historiker kan lära av romaner det som inte finns i tidningar eller politiska dokument. Och han påpekar att serien av Bevilcqua och Chamorro idag mycket väl kan vara motsvarigheten till vad Pérez Galdós 'National Episodes' var på 1800-talet. "Deras bakgrundsmusik är den tråkigaste aspekten av vardagen", skriver Preston.

Även om jämförelsen kan tyckas överdriven är det sant att Lorenzo Silva med oroväckande insikt skildrar eländet i ett spanskt samhälle där frankoismens vanor, oväntad rikedoms tics och en politisk och rättslig makt som gör tillämpningen av lagen mer flexibel när det passar det. I detta sammanhang kämpar de två civilgardets agenter för sanning och rättvisa men stöter på hinder som hotar deras arbete. Vid många tillfällen utsätts dess huvudpersoner för moraliska konflikter där de måste välja mellan sin övertygelse och sina chefers order.

Silva är tillsammans med Vázquez Montalbán, Domingo Villar och några andra namn en av exponenterna för en genre, kriminalromanen, med liten tradition i Spanien, men som har upplevt ett kvalitetssprång de senaste decennierna. Kanske för att läsare har erkänt och värderat verk som, som Marx sa om Balzacs litteratur, är spegeln som speglar ett samhälle där ett dolt ansikte framträder som ställer oss inför de motsättningar som vi låtsas ignorera.