'La Barraca' teaterrecension: Förbannade liv
Våld är ett av den aktuella teaterns centrala teman, men även om detta våld i många föreställningar är något oväntat, utan att skona eskatologin, har Magüi Mira skapat en Barraca där våld föds ur den mänskliga själen, från naturen och ur samexistenskonflikterna mellan män. Det är förvånande att närvaron av två stora speglar och verkligt magnifik belysning, i en sådan till synes kal miljö, lyckas skapa den där atmosfären av mörker, chiaroscuro och ljusstrider som främjar atmosfären av spänning, grymhet och raseri. Till detta måste vi lägga ett enormt gestalt arbete och koreografiska ögonblick som understryker karaktären av karaktärerna som dockor i händerna på krafter som överträffar dem.
Vissa koreografier som inte är överflödiga, som inte avbryter den berättande rytmen, utan snarare ändrar storlek på den. I dessa förbannade länder i den valencianska trädgården är det som växer inte grödor som kommer att lindra hunger, utan skändning, avund, upphävande av den andra, blod och död.
Och naturligtvis exploateringens ok. Allt är irrationellt. Batiste och hans familj tror att de står inför ett paradis där de kan fly från nöd och fattigdom, men vad de gör är att höja helvetets virvelvind, den som får ogräset av förbittring att spira i varje hus och varje krog.
Bearbetningen som utförs av Marta Torres syftar till att peka på denna moraliska sjukdom och skapar en verkligt minnesvärd teatertext från Blasco Ibáñez roman. Och det betyder att detta verk, publicerat för mer än ett sekel sedan, är modernt och aktuellt och berättar om alla dessa "inkräktare" som kommer till våra samhällen och hur Pimentó-folket i tjänst tar emot dem. Denna Barraca sätter på scenen ett montage av hög mörk skönhet.
Vården av varje bild är relaterad till paletten eller andan i en expressionistisk film och de olika formerna av grotesk. Skådespelarnivån är värd att lyfta fram, med Daniel Albadalejo i rollen som Batiste som avrundar en sömlös föreställning. Och Antonio Hortelano, som spelar Pimentó, inser att hans skivor som skådespelare går utöver komedi. 'La Barraca' är visuellt mycket kraftfull, den tar risker, den föreslår en naturalism fri från korsetter, den gör en lantlig tragedi till ett sätt att se vår värld.
Två timmar av fantastisk teater.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 june 2026, 19:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Crítica de teatro 'La Barraca': Vidas malditas
Beskrivning
La violencia es uno de los temas centrales del teatro actual, pero mientras en muchos espectáculos esta violencia es algo sobrevenido, sin ahorrarse la escatología, Magüi Mira ha creado una Barraca donde la violencia nace del alma humana, de la naturaleza y de los conflictos de la convivencia entre los hombres. Es sorprendente que, en un escenario aparentemente tan desnudo, la presencia de dos grandes paneles de espejos y una iluminación realmente magnífica logren crear ese ambiente de penumbra, de claroscuros, de combates lumínicos que propician esa atmósfera de tensiones, de crueldad y de furia. A ello hay que sumar un enorme trabajo gestual y unos momentos coreográficos que subrayan esa caracterización de los personajes como muñecos en manos de unas fuerzas que los sobrepasan. Unas coreografías que no sobran, que no interrumpen el ritmo narrativo, sino que lo redimensionan. En estas tierras malditas de la huerta valenciana lo que crecen no son las cosechas que aliviarán el hambre, sino la infamia, la envidia, la anulación del otro, la sangre y la muerte. Y por supuesto el yugo de la explotación. Todo es irracional. Batiste y su familia creen hallarse ante un paraíso en el que escapar de la necesidad y la pobreza, pero lo que hacen es levantar el torbellino de un infierno, ese que hace brotar en cada casa y en cada taberna la cizaña del resentimiento. La adaptación que lleva a cabo Marta Torres tiene como objetivo señalar esa enfermedad moral y crea de la novela de Blasco Ibáñez un texto teatral realmente memorable. Y da pie a que esta obra publicada hace más de un siglo, sea moderna y actual y nos hable de todos esos «intrusos» que llegan a nuestras comunidades y de cómo los Pimentó de turno los reciben. Esta Barraca pone en el escenario un montaje de una alta belleza tenebrosa. El cuidado de cada imagen lo emparentan a la paleta o al aliento de una película expresionista y a las diferentes formas de esperpento. A destacar el plano interpretativo, con un Daniel Albadalejo en el papel de Batiste que redondea una actuación sin fisuras. Y un Antonio Hortelano, que da vida a Pimentó, dando cuenta de que sus registros como actor están más allá de la comedia. 'La Barraca' es visualmente muy potente, asume riesgos, propone un naturalismo libre de corsés, hace de una tragedia rural una forma de ver nuestro mundo. Dos horas de gran teatro.