Recension av 'L'últim àtom': En svart tavla med formler som inte stämmer
Jordi Oriol är en mångfacetterad skapare. Den här skådespelaren, musikern och författaren till verk som "La caiguda d'amlet" eller "L'empestat" är fascinerad av vetenskap, ordspel och sammankopplingen av författare från olika epoker. Om Hamlet tappar sin yxa, leker 'The Plague' med överensstämmelsen mellan 'The Tempest' av Shakespeare och 'The Plague' av Albert Camus.
I 'L'últim àtom' (Den sista atomen), som på det katalanska språket låter som "Ultimatum", presenterar Oriol slutfasen av en mänsklighet övervunnen av osäkerhet: vad som har upplevts sedan Twin Towers kollaps, 2000-talets tragiska kilometer noll till covid-pandemin och AI. Med teser som osäkerhetsprincipen, observatörseffekten eller Schrödingers katt, kapabel att vara död och levande på samma gång, berättar Oriol om två professorer – han från kvantfysik, hon från lingvistik – som såg hur deras dotter lämnade familjens hem och aldrig återvände. Båda visar upp sina teorier på svarta tavlor, men deras uppenbara akademiska säkerhet kommer till ingenting när det är dags att förklara sin dotter död, tio år efter hennes flykt.
Oriols styrelse, som också leder församlingen, fungerar som den scenografiska axeln. Den framstår som full av formler som handlingsutvecklingen borde bekräfta, men utgångspunktens "vetenskapliga" facundia lämnas i vatten med gurkört med ett förvirrande narrativ fyllt av klichéer: vi har redan sett prästen med den höga rösten och den lemlästade soldaten med liten insikt tidigare. Till och med en skådespelare av Joan Carreras förmåga - i rollen som fysiklärare - ses vara överagerande och skrikig i passager som inte motiverar en sådan situation.
Carles Pedragosa räddar möblerna med sin dubbla inkarnation av soldaten och polisinspektören som letar efter flyktingen; Carme Milan och Mia Esteve uppfyller sina karaktärer. I slutet av arbetet förklarar språkvetenskapsläraren begreppet "falska vänner", de ord som låter lika på ett annat språk, men har olika betydelser. Ett exempel är "bedrägeri"; på engelska, "bedrägeri".
Jordi Oriols "atomära" formler deltar i båda betydelserna.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 june 2026, 19:05
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Crítica de 'L'últim àtom': Una pizarra con fórmulas que no cuadran
Beskrivning
Jordi Oriol es un creador polifacético. A este actor, músico y autor de piezas como 'La caiguda d'amlet' o 'L'empestat' le fascina la ciencia, los juegos de palabras y el maridaje de autores de épocas diversas. Si a Hamlet se le cae la hache, 'El empestado' juega con la concordancia ente 'La Tempestad' de Shakespeare y 'La peste' de Albert Camus. En 'L'últim àtom' (El último átomo), que en lengua catalana suena «Ultimátum», Oriol plantea la fase terminal de una Humanidad transida por la incertidumbre: lo vivido desde el desplome de las Torres Gemelas, trágico kilómetro cero del siglo XXI a la pandemia del covid y la IA. Con tesis como el Principio de Incertidumbre, el Efecto del Observador o el gato de Schrödinger, capaz de estar muerto y vivo a la vez, Oriol narra la historia de dos profesores -él de Física Cuántica, ella de Lingüística- que vieron como su hija se fue de la casa familiar para no volver. Ambos despliegan sus teorías en sendas pizarras, pero su aparente seguridad académica queda en nada cuando llega el momento de dar como fallecida a la hija, diez años después de su huida. La pizarra de Oriol , que dirige también el montaje, actúa de eje escenográfico. Aparece repleta de fórmulas que el desarrollo argumental debería confirmar, pero La facundia «cientifista» del punto de partida queda en agua de borrajas con una narrativa confusa y trufada de clichés: el cura de voz atiplada y el militar mutilado de pocas luces ya los hemos visto otras veces. Incluso a un actor de la solvencia de Joan Carreras -en el papel de profesor del Física- se le ve sobreactuado y gritón en pasajes que no justifican tal tesitura. Carles Pedragosa salva los muebles con su doble encarnación del militar y del inspector de policía que busca a la fugitiva; Carme Milán y Mia Esteve cumplen con sus personajes. Al final de la obra, la profesora de Lingüística explica el concepto de «falsos amigos», esas palabras que suenan parecidas en otra lengua, pero que deparan diferentes significados. Un ejemplo es «deception»; en inglés, «engaño». Las fórmulas «atómicas» de Jordi Oriol participan de ambos significados.
