GreenHouse, eller konsten att sälja konst
Pablo Picasso sa det med stor sarkasm till María Blanchard, som var en utmärkt konstnär, men med liten kommersiell framgång: "Det är en sak att kunna måla och en annan att veta hur man säljer." Mannen från Malaga hade haft mycket tur med sina återförsäljare. "Med Kahnweiler," sade han, "är det som om vi vinner på lotteriet varje dag." Men den gamla kommersiella modellen av ett galleri öppet för allmänheten, med ett fönster mot boulevarderna, i väntan på att amatörborgerskan eller den nyckfulla samlaren ska gå förbi som blir förälskad i ett verk och köper det omedelbart, den gamla 1800-talsmodellen har uttömts. Och det är vettigt och det är rimligt. Av hela kulturbranschen, film och musik, böcker och tidningar var den enda som inte verkade ha påverkats av den digitala transformationen konstmarknaden.
Medan vi såg skivbolagen kollapsa med de bästa mantan och eMule-nedladdningarna, och vi bevittnade hur filmindustrin höll på att dö, med DVD-pirateri och internetnedladdningar, verkade det som att detta inte påverkade gallerikonstens värld. Tills konsttidningarna försvann, och bakom dem sjönk också de tryckta tidningarna och förlagsbranschen kollapsade. Då började gallerister inse att deras gamla kommersiella modell var föråldrad.
Först nyligen experimenteras andra modeller för att sälja konstverk i väntan på att den digitala försäljningen ska bli helt konsoliderad. Den ena består i att hyra ut utställningslokalen till konstnärer – något som skapar en viss skandal i branschen – och den andra att hyra ut den till andra gallerister. Daniel Silvo har varit i konstvärlden i mer än tjugo år, och har gått igenom alla grader och grader av den.
Han har varit konstnär, kritiker, curator, han har lett samtidskonstmässor och slutligen har han också varit gallerist. Som sådan känner han branschen mycket väl och har kanske hittat en möjlig modell för hållbar galleriism. Genom Galería Nueva (hans företag, som redan hyr ut sina tre kontor i Madrid till andra gallerier) har han öppnat ytterligare ett utrymme i ett stort industrilager i Carabanchel som han har kallat GreenHouse, vars lokaler också hyrs ut till andra internationella gallerier som vill presentera sina konstnärer i Madrid.
Silvo förstår det som en slags permanent mässa, eftersom en stor del av gallerierna som deltar i denna utställning upptar sina lokaler under ett år. De företag som nu öppnar ett fönster i Madrid är Permanente of Bogotá, med verk av en mycket intressant konstnär som heter Alejandro Sánchez; Z Club, från Mexico City, med vackra heliografer av Roberto Vázquez; VIDRE, och g·gallery (båda från Barcelona), med suveräna dukar, det senare av den ryska konstnären Sasha Sime; och kooperativet av fyra argentinska gallerier Skiascope (Buenos Aires/Madrid), Valk (Buenos Aires), Julia Baitalá (Buenos Aires) och AArChi (Buenos Aires / Santiago Chile), som bland annat presenterar verk av en skulptör och digital fotograf, med ett ganska barockt språk som kallas Hef Prentice; eller de suggestiva målningarna vävda på dörrmattor av den Saltafödda konstnären Victoria Michel.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 june 2026, 12:55
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
GreenHouse, o el arte de vender arte
Beskrivning
Se lo decía Pablo Picasso con mucha sorna a María Blanchard, que era una excelente artista, pero con escaso éxito comercial: «Una cosa es saber pintar y otra es saber vender». El malagueño había tenido mucha suerte con sus marchantes. «Con Kahnweiler –afirmaba– es como si todos los días nos tocase la lotería». Sin embargo, el viejo modelo comercial de galería abierta al público, con escaparate a los bulevares, esperando a que pase el burgués amateur o el coleccionista caprichoso que se enamoran de una obra y la compran de inmediato, ese viejo modelo decimonónico se ha agotado. Y es sensato y es razonable. De toda la industria cultural, la del cine y la de la música, la de los libros y la de los periódicos, la única que parecía no haberse visto afectada por la transformación digital era la del mercado del arte. Mientras que veíamos hundirse las empresas discográficas con el top manta y con las descargas de eMule, y presenciábamos cómo agonizaba la industria cinematográfica, con el pirateo de DVD y con las descargas de internet, parecía que aquello no le afectaba al mundo del galerismo. Hasta que desaparecieron las revistas de arte, y detrás de ellas se hundieron también los periódicos impresos y se vino abajo la industria editorial. Entonces empezaron los galeristas a darse cuenta de que su viejo modelo mercantil estaba obsoleto. Solo recientemente se están experimentando otros modelos de venta de obras de arte, a la espera de que la venta digital se termine de consolidar. Uno de ellos consiste en alquilar el espacio expositivo a los artistas –cosa que produce un cierto escándalo en el sector– y el otro, en alquilárselo a otros galeristas. Daniel Silvo lleva más de veinte años en el mundo del arte, y ha pasado por todos los grados y los escalafones del mismo. Ha sido artista, crítico, comisario, ha dirigido ferias de arte contemporáneo y, finalmente, ha sido también galerista. Como tal, conoce muy bien el sector y ha dado, tal vez, con un modelo posible de galerismo sostenible. A través de Galería Nueva (su firma, que ya alquila a otras galerías sus tres sedes en Madrid), ha abierto un espacio adicional en una gran nave industrial en Carabanchel que ha llamado GreenHouse, cuyos locales también se alquilan a otras galerías internacionales que desean presentar a sus artistas en Madrid. Silvo lo entiende como una especie de feria permanente, pues buena parte de las galerías que participan en esta muestra ocupan sus espacios durante un año. Las firmas que abren así ahora una ventana en Madrid son la Permanente de Bogotá, con obras de un artista muy interesante llamado Alejandro Sánchez; Z Club, de Ciudad de México, con bellas heliografías de Roberto Vázquez; VIDRE, y g·gallery (ambas de Barcelona), con soberbios lienzos esta última del artista ruso Sasha Sime; y la cooperativa de cuatro galerías argentinas Skiascope (Buenos Aires/Madrid), Valk (Buenos Aires), Julia Baitalá (Buenos Aires) y AArChi (Buenos Aires / Santiago Chile), que, entre otros, presentan obras de un escultor y fotógrafo digital, con un lenguaje bastante barroco llamado Hef Prentice; o las sugerentes pinturas tejidas sobre felpudo de la artista originaria de Salta Victoria Michel.
