Från sol till tanata mot nischvräkningar
TV lämnade Ceuta och Puerta del Sol dök upp. Det fanns tält, banderoller, sovsäckar och människor som satt på golvet. Madrid hade ändrat sitt problem igen. -Och de här? frågade jag. -Bostad -Andres sa.
Servitören tittade på skärmen. -En gång till? -Huset går aldrig. De som inte har råd med det förändras ”, svarade Andrés. En reporter gick bland butikerna och förklarade att lägret protesterade mot vräkningar och krävde överkomliga hyror.
Bakom henne höll en pojke en banderoll där det stod att ett hus var en rättighet. Andres beställde en annan öl. ”Vilket konstigt ställe att be om ett hus.” -Sön? frågade jag. —Madrid. Servitören slutade torka ett glas. ”Här har vi lediga rum.” Vi tittade oss omkring. ”Jävlas inte”, sa Andres. ”Upp”, klargjorde servitören.
Det tog oss en sekund att lista ut det. "Det är inte rum", sa jag. ”Tja. Det beror på hur marknaden är”, svarade servitören. Andres höjde huvudet. ”Hur lång är en nisch?” ”Jag vet inte.
Två meter vid sjuttio”, svarade servitören. ”En kvadratmeter”, beräknade Andrés. Mer eller mindre. —Utanför? -Vissa. -Lysande? frågade jag. -Liten. ”Hiss?” frågade Andres. ”Upp till golvet.” Andrew gjorde några pärlor på en servett. ”Så fort ett fastighetsbolag får reda på det sabbar de oss tills vi är döda.” Kyparen log. ”De ber i alla fall inte om någon lön här.” ”Inget stöd”, tillade jag. ”Inga två månaders borgen”, fortsatte Andres. ”Inget obestämt kontrakt”, sa servitören. ”Visa inte heller att du tjänar tre gånger hyran”, tillade jag.
Andres höjde glaset. Döden demokratiserar rättvist tillgången till bostäder. På tv intervjuade de en kvinna som förklarade att hon hade letat efter en lägenhet i månader.
Reportern nickade med det tv-uttrycket som tjänar till en vräkning, en översvämning och Spaniens nederlag i kvartalen. ”Han säger att han inte kan hitta något för mindre än tolvhundra”, kommenterade servitören. ”Var letar du?” frågade Andres. ”Det är det första misstaget.” ”Och var vill du att jag ska leta?” frågade jag. -Utanför Madrid. -Men han jobbar i Madrid, sa servitören. -För det andra misstaget. -Och han har barnen skolade här -jag tillade. -För det tredje. Den här kvinnan slutar inte att göra misstag ”, avslutade Andrés. Servitören tittade på oss.” Så, för att bo i Madrid, vad behöver du göra? ”Andres ryckte på axlarna. -Har levt tidigare.
TV visade en allmän plan för campingen. Uppifrån såg tälten ut som små färgade tomter som upptar Sol.” Titta. De har hittat lösningen ”, sa Andrés. -Vilken? frågade jag. -Bor i Sol.” Det är inte att leva ”, protesterade servitören.” De har ett tak. ” ”Hon är en quechua”, svarade jag. "I Idealista skulle de sätta" mysig textilstudio i centrum, öppet koncept och utmärkt anslutning till kollektivtrafiken ", sa Andrés.” Inget badrum ”, påpekade servitören.
Gemenskapsbad. Inget kök, sa jag. Perfekt för en person som bor utanför." Inget sovrum ", tillade servitören.” Fritt utrymme.
Kyparen skakade på huvudet. ”Du skrattar, men så länge det här fortsätter kommer de till slut att tillkännage dem.” -Butikerna? frågade jag. -Givetvis. "Tio meter canvas i hjärtat av Madrid". ”Reform”, tillade Andres. ”Många möjligheter”, sa jag. ”Avstå från byråer”, fortsatte servitören. ”Solvensen kommer att bedömas”, tillade Andrés. ”Tusen hundra euro”, sa jag. ”Mer förnödenheter”, avslutade servitören. På skärmen dök nu upp en äldre man som pratade om en vräkning. Han hade det sättet att se på vissa människor när de redan har berättat sin olycka för många gånger och börjar misstänka att berätta det inte hjälper mycket heller. "Det värsta med ett hus är att du tror att det är ditt", sa servitören.
Andrés lämnade ölen. -Man, om du köper den... -jag pratar inte om tidningarna. Servitören pekade på TV: n. -Jag säger din.
Stolen där du satt. Bordets märke.
Grannens oväsen. Den rörliga plattan. Fönstret genom vilket du vet om det är kallt utan att titta på vädret.
De där sakerna. Ingen sa något. "Det ingår inte i bedömningen", tillade servitören. "Du serverar ölen sämre varje dag, men du tar ett ganska obehagligt djup", sa Andrés. -Det kommer att vara platsen. Jag tittade mot dörren till baren.
En familj passerade genom korridoren bakom en anställd på begravningsbyrån.
De gick långsamt. Ingen här hade bråttom att komma någonstans. ”Hurär det med de döda?” frågade jag. ”Hurär det med dem?” frågade Andres. ”De behöver plats också.
Andrés log. Än så länge. — Än så länge vadå? frågade jag. ”Hittills trodde vi att en död man hade sin sista kvadratmeter försäkrad.” Kyparen skrattade. -Ingen skoj. -Ingenskoj? frågade Andres. Medgivanden. —Vad menar du med medgivanden?
Jag frågade. ”Kyrkogårdar är inte eviga”, förklarade servitören. Andres tittade förskräckt på honom. "Säger du att de kan döda dig också?" -Det beror på. -Avvad? frågade jag. ”Om de betalar. Andrés stirrade på ölen.” ”Det här är en fastighetsbubbla.” ”Överdriv inte”, svarade jag. ”Vad menar du?” Hela ditt liv arbetar du för att köpa ett hus, trettio år betalar du ett lån och när du äntligen får ett hem som du aldrig vill flytta från visar det sig aldrig att det också är tillfälligt. ”Evigheten är mycket dyr”, sa servitören.
På tv skrek någon att bostäder inte kunde vara ett företag. ”Tja, vänta tills de upptäcker döden”, sa Andrés. -Ärdet också ett företag? frågade jag. Servitören öppnade armarna och pekade på baren, kronorna, rummen och hela byggnaden där till och med kaffet verkade sörja.
Det säger du. Vi tittade på campingen igen. ”Tänk dig att de kommer så här långt”, sa jag. —Vem? frågade Andres. Demonstranterna. ”Föratt be om boende?” frågade servitören. ”Javisst.
Här är ett erbjudande.” ”Ge inga idéer”, svarade servitören. ”Lugnt läge, lugna grannar, minimala utgifter, grönområden och långtidskontrakt”, meddelade Andrés.
Servitören tog bort våra glas. På tv var Puerta del Sol fortfarande full av butiker. Jag trodde att den verkliga skillnaden mellan dessa människor och de ovanför oss var ganska liten.
De letade alla efter samma sak, helt enkelt, några kvadratmeter dit ingen kunde komma för att kasta ut dem .
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 oktober 2026, 13:48
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
De Sol al tanata contra los desahucios de nicho
Beskrivning
La televisión dejó Ceuta y apareció la Puerta del Sol . Había tiendas de campaña, pancartas, sacos de dormir y gente sentada en el suelo. Madrid había vuelto a cambiar de problema. —¿Y estos? —pregunté. —Vivienda —dijo Andrés. El camarero miró la pantalla. —¿Otra vez? —La vivienda nunca se va. Cambian los que no pueden pagarla —respondió Andrés. Una reportera caminaba entre las tiendas explicando que la acampada protestaba contra los desahucios y reclamaba alquileres asequibles. Detrás de ella, un chico sujetaba una pancarta en la que podía leerse que una casa era un derecho. Andrés pidió otra cerveza. —Qué sitio más raro para pedir una casa. —¿Sol? —pregunté. —Madrid. El camarero dejó de secar un vaso. —Aquí tenemos habitaciones libres. Miramos alrededor. —No jodas —dijo Andrés. —Arriba —aclaró el camarero. Tardamos un segundo en entenderlo. —Eso no son habitaciones —dije. —Bueno. Depende de cómo esté el mercado —respondió el camarero. Andrés levantó la cabeza. — ¿Cuánto mide un nicho? —No sé. Dos metros por setenta —respondió el camarero. —Un metro cuarenta cuadrado —calculó Andrés. —Más o menos. —¿Exterior? —Algunos. —¿Luminosos? —pregunté. —Poco. —¿Ascensor? —preguntó Andrés. —Hasta la planta. Andrés hizo unas cuentas en una servilleta. —Como se entere una inmobiliaria, nos joden hasta después de muertos. El camarero sonrió. —Aquí por lo menos no piden nómina . —Ni aval —añadí. —Ni dos meses de fianza —continuó Andrés. —Ni contrato indefinido —dijo el camarero. —Ni demostrar que ganas tres veces el alquiler —añadí. Andrés levantó el vaso. —La muerte democratiza bastante el acceso a la vivienda. En la televisión entrevistaban a una mujer que explicaba que llevaba meses buscando piso. La reportera asentía con esa expresión televisiva que sirve para un desahucio, una inundación y la derrota de España en cuartos. —Dice que no encuentra nada por menos de mil doscientos —comentó el camarero. —¿Dónde busca? —preguntó Andrés. —Ese es el primer error. —¿Y dónde quieres que busque? —pregunté. —Fuera de Madrid. —Pero trabaja en Madrid —dijo el camarero. —Segundo error. —Y tiene los niños escolarizados aquí —añadí. —Tercero. Esta mujer no para de equivocarse —concluyó Andrés. El camarero nos miró. —Entonces, para vivir en Madrid, ¿qué hay que hacer? Andrés se encogió de hombros. —Haber vivido antes. La televisión mostró un plano general de la acampada. Desde arriba, las tiendas de campaña parecían pequeñas parcelas de colores ocupando Sol. —Fíjate. Han encontrado la solución —dijo Andrés. —¿Cuál? —pregunté. —Vivir en Sol. —Eso no es vivir —protestó el camarero. —Tienen techo. —Es una Quechua —respondí. —En Idealista pondrían «acogedor estudio textil en pleno centro, concepto abierto y excelente conexión con transporte público» —dijo Andrés. —Sin baño —apuntó el camarero. —Baño comunitario. —Sin cocina —dije. —Ideal para persona que hace vida fuera. —Sin dormitorio —añadió el camarero. —Espacio diáfano. El camarero negó con la cabeza. —Vosotros os reís, pero como esto siga así acabarán anunciándolas. —¿Las tiendas? —pregunté. —Claro. «Diez metros de lona en el corazón de Madrid». —A reformar —añadió Andrés. —Muchas posibilidades —dije. —Abstenerse agencias —continuó el camarero. —Se valorará solvencia —añadió Andrés. —Mil cien euros —dije. —Más suministros —remató el camarero. En la pantalla aparecía ahora un hombre mayor hablando de un desahucio. Tenía esa forma de mirar de algunas personas cuando ya han contado demasiadas veces su desgracia y empiezan a sospechar que contarla tampoco sirve de mucho. —Lo peor de una casa es que uno termina creyendo que es suya —dijo el camarero. Andrés dejó la cerveza. —Hombre, si la compras… —No hablo de los papeles. El camarero señaló la televisión. —Digo tuya. La silla donde te sentabas. La marca de la mesa. El ruido del vecino. La baldosa que se mueve. La ventana por la que sabes si hace frío sin mirar el tiempo. Esas cosas. Ninguno dijo nada. —Eso no sale en la tasación —añadió el camarero. —Tú cada día sirves peor las cervezas, pero estás cogiendo una profundidad bastante desagradable —dijo Andrés. —Será el sitio. Miré hacia la puerta del bar. Por el pasillo pasó una familia detrás de un empleado del tanatorio. Caminaban despacio. Aquí nadie tenía prisa por llegar a ninguna parte. —¿Y los muertos? —pregunté. —¿Qué pasa con ellos? —preguntó Andrés. —También necesitan sitio. Andrés sonrió. —Hasta ahora. —¿Hasta ahora qué? —pregunté. —Hasta ahora pensábamos que un muerto tenía asegurado su último metro cuadrado. El camarero soltó una carcajada. —Ni de coña. —¿Tampoco? —preguntó Andrés. —Concesiones. —¿Cómo que concesiones? —pregunté. —Los cementerios no son eternos —explicó el camarero. Andrés lo miró horrorizado. —¿Me estás diciendo que también te pueden echar de muerto ? —Depende. —¿De qué? —pregunté. —De si pagan. Andrés se quedó mirando la cerveza. —Esto sí que es una burbuja inmobiliaria. —No exageres —respondí. —¿Cómo que no? Toda la vida trabajando para comprarte una casa, treinta años pagando hipoteca y cuando por fin consigues una vivienda de la que no quieres mudarte jamás resulta que también es temporal. —La eternidad está carísima —sentenció el camarero. En la televisión alguien gritaba que la vivienda no podía ser un negocio. —Pues espera a que descubran la muerte —dijo Andrés. —¿También es un negocio? —pregunté. El camarero abrió los brazos señalando el bar, las coronas, las salas y todo aquel edificio donde hasta el café parecía guardar luto. —Tú dirás. Volvimos a mirar la acampada. —Imagínate que llegan hasta aquí —dije. —¿Quiénes? —preguntó Andrés. —Los manifestantes. —¿A pedir vivienda? —preguntó el camarero. —Claro. Aquí hay oferta. —No des ideas —respondió el camarero. —Ubicación tranquila, vecinos silenciosos, gastos mínimos, zonas verdes y contrato de larga duración —anunció Andrés. El camarero nos retiró los vasos. En la televisión, la Puerta del Sol seguía llena de tiendas. Pensé que quizá la verdadera diferencia entre aquella gente y quienes estaban encima de nosotros era bastante pequeña. Todos buscaban lo mismo, simplemente, unos metros cuadrados donde nadie pudiera venir a echarlos .
