För 20 år sedan var Galiciens kust fylld av ett fenomen som aldrig tidigare skådats: skrivare
Februari 2006. En storm drabbar Costa da Morte, den sträcka av den galiciska kustlinjen som är uppkallad efter århundraden av skeppsvrak. Fyra containerfartyg seglar nära Bergantiños.
Havet tar bort en del av deras last. Det första som kommer, 40 modellbåtar som två fiskare hittar på Arnado-stranden. Det är bara förrätten: under de följande dagarna nådde distributionen Razo, Soesto, Traba och Laxe, och även till A Hermida och A Barda i Corme och Cambre och Barizo i Malpica.
Och allt kommer. Utskrift. I Leira, Carballo, går en hel container på grund mellan stenarna.
Inuti, skrivare, hundratals av dem.
Nyheten sprids snabbt i regionen. Grannar i alla åldrar kommer med skottkärror. De tar väskor, ryggsäckar, nallar, laptopfodral, duschdraperier, orientalisk mat.
Ingen tänker på luftfuktigheten eller salpetern. Det tar två månader för rederiet att ta bort den tomma behållaren. Då håller tryckerierna redan på att inreda vardagsrum i halva regionen.
I Galicien har detta sitt eget namn: "som crebas". På spanska, de föremål som havet returnerar efter ett skeppsbrott. Konceptet är så populärt att Xunta-museet tillägnade det en hel utställning 2021.
Och det kommer på avstånd: redan i Tuy-stadgan från 1250 reglerade Fernando III vilken del av ett skeppsvrak som motsvarade kungen och vilken del till invånarna i staden. Det är inget fel med det: århundraden av den galiciska kusten levde delvis på vad Atlanten lämnade kvar på stranden: trä, tyger, redskap, en gång guld. 2006 lämnade han toner och några USB-enheter. Att förlora containrar och vänja sig vid det.
Innan tillförlitliga siffror fanns var uppskattningen att 10 000 containrar gick förlorade varje år. World Shipping Council har räknat den verkliga siffran sedan 2008 och sänker den rejält: det historiska genomsnittet är runt 1 300. År 2025 hoppade siffran till 1 478, på grund av att ett fartyg sjönk utanför Indien.
Av de 280 miljoner containrar som korsar haven varje år har mer än 20 000 fallit överbord under det senaste och ett halvt decenniet. Vi talar om en börda som värderas till mer än sju biljoner dollar, men den är knappt 0,0005%.
Galicien är van vid det. I december 2023 förlorade Toconao-fartyget fem containrar utanför Portugal. En bar 26 ton plastpellets, de så kallade sjöjungfrutårarna, som senare täckte Muros e Noias mynning.
Varje påse vägde 25 kilo och kunde innehålla cirka 1,25 miljoner bollar. Det vill säga mer än 1 000 miljoner mikropartiklar per påse. Föreningar som Noia Limpa började spela in flytande påsar, men denna "vita tidvatten" – som Greenpeace definierade det – spred sig över mer än 30 stränder i Galicien, Asturien och Kantabrien.
I själva verket jämfördes det med Prestiges "svarta tidvatten", som 2002 släppte ut 78 000 ton bränsle utanför samma kuster. I mars 2025 var det MSC Houstons tur, som lade till i Vigo med en del av lasten hängande efter att ett hav drabbats av södra Portugal. I januari 2026 upprepade María Francisca manövern efter ytterligare en storm i Aveiros vatten.
Det är strömmarnas fel. Rutten som förbinder norra Europa med Medelhavet och Suezkanalen passerar nära detta hörn av Atlanten, precis där de värsta vinterstormarna slår till. Mycket trafik och mycket vågor bildar en förutsägbar kombination: ju fler fartyg som passerar den straffade punkten, desto fler containrar hamnar i vattnet.
Till exempel blev oceanografen Curtis Ebbesmeyer känd för att spåra upp 80 000 Nike-sneakers som förlorades 1990 mellan Korea och USA - de på höger fot och de på vänster fot dök upp på olika stränder - och de 28 000 gummiänderna från utsläppet 1992 som inspirerade boken Moby-Duck. Så föddes Friendly Floatees, gummiänder förvandlades till diagrampapper av havet, sett i åratal från Alaska till Arktis. 1997 släppte en container som förlorades utanför Cornwall fem miljoner legoklossar; en senare studie från Plymouth uppskattade att vissa kunde ta 1 300 år att bryta ner i havet. De var de 62 containrarna på Tokio Express-fartyget.
Än idag fortsätter lämningar som båtar och flytvästar att dyka upp. Dessutom har tusentals HP-bläckpatroner sköljts upp på stränderna i Storbritannien, Irland, Frankrike, Portugal och Azorerna i flera år. En storm i slutet av 2014 var skyldig.
Cirka 370 000 patroner gick förlorade, varav normalt bara 3 % återvinns på stränder, vilket skulle resultera i cirka 10 000 fynd. En lokal invånare, Tracey Williams, byggde ett helt samhälle runt sökandet. Varför faller de om de är väl säkrade?
Det kallas parametrisk rullning: ett fartyg lastat med containrar möter en våg med en period som liknar den för dess egen rullning, går in i resonans och lådtornen, endast förankrade av hörnstycken och stavar, ger vika på sidorna. Trots framstegen inom marinteknik fortsätter fenomenet att orsaka förluster idag: i januari 2026 var ett fartyg som täckte linjen Lissabon-Liverpool tvungen att ta sin tillflykt till Vigo efter att ha förlorat en del av sin last av samma anledning. Ingen i Carballo gjorde en studie av havsdrift eftersom de redan vet det.
Och vem betalar? Enligt lag fortsätter lasten att tillhöra rederiet – som inte är ansvarigt – och avsändaren tills någon avstår från den eller rättsanspråkstiden löper ut. Men ingen gjorde anspråk på att alla dessa skrivare hade planterats och kört in i tjugo kilometer av klippor.
Försäkringsgivaren tar på sig förlusten, höjer premien för nästa leverans och cykeln fortsätter. Bilder | J.
M. Casal (La Voz de Galicia) / Egen upplaga I Xataka | Galicien har haft 220 000 kärnvapentunnor utanför sin kust i årtionden. Nu har de upptäckt dess farliga tillstånd av bevarande
Originalkälla
Publicerad av Xataka
18 august 2026, 12:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Hace 20 años, la costa de Galicia se llenó de un fenómeno nunca visto: impresoras
Beskrivning
Febrero de 2006. Un temporal azota la Costa da Morte, ese tramo de litoral gallego bautizado así por acumular siglos de naufragios. Cuatro portacontenedores navegan cerca de Bergantiños. El mar les arranca parte de la carga. Lo primero que llega, 40 maquetas de barcos que encuentran dos pescadores en la playa de Arnado. Solo es el aperitivo: en los días siguientes, el reparto llegó hasta Razo, Soesto, Traba y Laxe, y también hasta A Hermida y A Barda, en Corme, y Cambre y Barizo, en Malpica. Y llega de todo. De impresión. En Leira, Carballo, un contenedor entero embarranca entre las rocas. Dentro, impresoras, cientos de ellas. La noticia corre rápido por la comarca. Vecinos de todas las edades llegan con carretillas. Se llevan bolsos, mochilas, ositos de peluche, fundas de portátil, cortinas de baño, comida oriental. Nadie piensa en la humedad ni en el salitre. Dos meses tarda la naviera en retirar el contenedor vacío. Para entonces, las impresoras ya decoran salones de media comarca. En Galicia esto tiene nombre propio: "as crebas". En castellano, los objetos que el mar devuelve tras un naufragio. El concepto es tan popular que el museo de la Xunta le dedicó una exposición entera en 2021. Y viene de lejos: ya en el Fuero de Tuy de 1250, Fernando III reguló qué parte de un naufragio correspondía al rey y qué parte a los vecinos de la villa. No tiene nada de malo: siglos de costa gallega vivieron, en parte, de lo que el Atlántico dejaba en la orilla: madera, telas, aparejos, alguna vez oro. En 2006 dejó tóner y unos cuantos USB. Perder contenedores y acostumbrarse. Antes de que existieran cifras fiables, el cálculo a ojo hablaba de 10.000 contenedores perdidos cada año. El World Shipping Council cuenta la cifra real desde 2008 y la rebaja mucho: la media histórica ronda los 1.300. En 2025 la cifra saltó a 1.478, empujada por el hundimiento de un buque frente a la India. De los 280 millones de contenedores que cruzan los océanos cada año, más de 20.000 han caído por la borda en la última década y media. Hablamos de una carga valorada en más de siete billones de dólares, pero es apenas un 0,0005%. Galicia está acostumbrada. En diciembre de 2023, el buque Toconao perdió cinco contenedores frente a Portugal. Uno cargaba 26 toneladas de pellets de plástico, las llamadas lágrimas de sirena, que tapizaron después la ría de Muros e Noia. Cada saco pesaba 25 kilos y podía contener unos 1,25 millones de bolitas. Es decir, más de 1.000 millones de micropartículas por saco. Asociaciones como Noia Limpa empezaron a registrar sacos flotando, pero esta "marea blanca" —como la definió Greenpeace— se extendió por más de 30 playas de Galicia, Asturias y Cantabria. De hecho, llegó a compararse con la “marea negra” del Prestige, que en 2002 liberó 78.000 toneladas de fuel frente a las mismas costas. En marzo de 2025 le tocó al MSC Houston, que atracó en Vigo con parte de la carga colgando tras un golpe de mar frente al sur de Portugal. En enero de 2026, el María Francisca repitió la maniobra tras otro temporal en aguas de Aveiro. La culpa es de las corrientes. La ruta que une el norte de Europa con el Mediterráneo y el canal de Suez pasa pegada a esta esquina del Atlántico, justo donde chocan los peores temporales de invierno. Mucho tráfico y mucho oleaje forman una combinación previsible: cuantos más barcos cruzan ese punto castigado, más contenedores acaban en el agua. Por ejemplo, el oceanógrago Curtis Ebbesmeyer se hizo célebre rastreando 80.000 zapatillas Nike perdidas en 1990 entre Corea y Estados Unidos —las del pie derecho y las del izquierdo aparecían en playas distintas— y los 28.000 patitos de goma del vertido de 1992 que inspiraron el libro Moby-Duck. Así nacieron los Friendly Floatees, patos de goma convertidos en papel milimetrado del océano, avistados durante años desde Alaska hasta el Ártico. En 1997, un contenedor perdido frente a Cornualles liberó cinco millones de piezas de Lego; un estudio posterior de Plymouth calculó que algunas podrían tardar 1.300 años en degradarse en el mar. Eran los 62 contenedores del buque Tokio Express. Todavía hoy siguen apareciendo restos como botes y chalecos salvavidas. Es más, miles de cartuchos de tinta HP estuvieron apareciendo durante años en playas de Reino Unido, Irlanda, Francia, Portugal y las Azores. Una tormenta de finales de 2014 tuvo la culpa. Se perdieron unos 370.000 cartuchos, de los que normalmente solo se recupera en playas un 3%, lo que arrojaría del orden de 10.000 hallazgos. Una vecina de la zona, Tracey Williams, construyó una comunidad entera alrededor de la búsqueda. Por qué caen si están bien sujetos. Se llama balanceo paramétrico: un barco cargado de contenedores encuentra un oleaje con un periodo similar al de su propio balanceo, entra en resonancia y las torres de cajas, ancladas solo por esquineras y varillas, ceden por los lados. Pese a los avances de la ingeniería naval, el fenómeno sigue causando pérdidas hoy: en enero de 2026, un buque que cubría la ruta Lisboa-Liverpool tuvo que refugiarse en Vigo tras perder parte de su carga por esta misma razón. Nadie en Carballo montó un estudio de deriva oceánica porque ya se la saben. ¿Y quién paga? Por ley, la carga sigue perteneciendo a la naviera —que no es responsable— y al remitente hasta que alguien renuncia a ella o expira el plazo legal de reclamación. Pero nadie reclamó todas aquellas impresoras sembradas y topándose con veinte kilómetros de acantilado. La aseguradora asume la pérdida, sube la prima del siguiente cargamento y el ciclo sigue. Imágenes | J. M. Casal (La Voz de Galicia) / Edición propia En Xataka | Galicia tiene 220.000 barriles nucleares frente a sus costas desde hace décadas. Ahora han descubierto su peligroso estado de conservación (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Hace 20 años, la costa de Galicia se llenó de un fenómeno nunca visto: impresoras fue publicada originalmente en Xataka por Isra Fdez .
