"Exile on Main St.", Rolling Stones tråkiga tillflyktsort på Côte d'Azur
Skivor, som Torrot-cyklar, är för sommaren. På semestern finns det tid att lyssna på dem från topp till botten, ge dem den uppmärksamhet som inte kan ges när rutinen slukar dygnets timmar. Men det är också tvärtom: sommaren är för rekord, för på resande fot kan du hitta en perfekt balans mellan flykt och inre sökande för att komponera.
Det visar den långa listan av grupper och artister som åkte på semester och återvände med ett mästerverk i resväskan. En av de mest ikoniska föddes i hettan av sommaren 1971, vid kusten av Côte d'Azur. Det här är 'Exile on Main St.' , albumet som Rolling Stones skapade under den påtvingade semestern (titelns exil) som de tog för att fly från den brittiska statskassan.
Mick Jagger och företaget var skyldiga en förmögenhet i skatt, och innan deras tillgångar konfiskerades flydde de från det förfalskade Albion och etablerade sin bostad i olika delar av Frankrike, och etablerade sin verksamhet i Villa Nellcôte, lanthuset som Keith Richards hyrde i Villefranche-sur-Mer, nära Nice. Det var i mitten av juni, bara ett par månader efter att de släppte 'Sticky Fingers', när bandet bestämde sig för att börja jobba för att tjäna pengar igen genom att forma vad som skulle bli deras nästa album, det tionde och ett av de mest avgörande i både deras karriär och vad som skulle bli soundet av sjuttiotalsrock. Richards nya hem, med sina stora Versailles-hallar och enorma terrasser badade i medelhavssolen, blev ett perfekt kreativt centrum för att låta kompositionsarbetet flöda.
Källaren blev den improviserade studion där gruppen spelade in sina framsteg med den legendariska Rolling Stones Mobile Studio (känd som RSM), den första bärbara professionella inspelningsutrustningen i historien, som hade designats ett par år tidigare av deras vägchef och pianist, Ian Stewart, och som senare skulle hyras ut till dem av Who, Led Zeppelin, Deep Purple, Mac Marley och Fleetwood-legenden. Sessionerna hölls på natten eftersom Richards alltid vaknade på eftermiddagen, om alls, på grund av ett till synes mindre missöde som präglat hans liv för alltid: så fort han anlände till Villefranche-sur-Mer såg han att det fanns en gokartbana nära staden, satte han sig på en för att åka ett par varv och blev så illa påkörd att han brände sig tillbaka i luften. Hon fick morfin utskrivet mot smärtan, men fick snabbt slut.
Han hade provat heroin tidigare, och nu hade han den perfekta ursäkten för att fastna för lagen. Så han ringde sin betrodda återförsäljare, en spanjor vid namn Tony Sánchez som hade hyllats på baksidan av "Beggar's Banquet", som visade ett badrum fullt av graffiti, bland annat kunde man läsa en som sa "spanska Tony, var är du?" skrivet på ett rör. Han fick honom all häst han ville ha och mer, så han började skjuta sig själv dagligen, vilket tvingade sina kollegor att vara uppe sent för att spela in när han vaknade från sina höjdpunkter.
De tidiga morgnarna kunde sluta på det galnaste tänkbara sätt, med Richards svimmade på golvet med en mikrofonkabel bunden i armen för att injicera sig själv, eller kappsegla över havet med en utombordsbåt för att unna sig frukost i Monaco eller till och med i en liten kuststad i norra Italien, en rutt som de reste så många gånger att de fick smeknamnet 'Main Street'. Samtidigt turades ögonblickets konst- och kulturfigurer som Gram Parsons, William S. Burroughs, Terry Southern och John Lennon om att besöka dem där de utan ceremonier anslöt sig till bacchanalen.
Ibland bjöd de till och med in lokala knarkare att gå med, vilket gjorde Nellcôte till en gigantisk narkoaffär där "sällsynt var dagen då det inte var mer än fyrtio personer vid bordet vid lunchtid", skulle gitarristen Mick Taylor skriva. "Du skulle gå upp på morgonen, gå ner till frukost och du kunde hitta Anita röka en joint sittande på trappan och bredvid henne Keith tränade med akustiken, och under tiden, i nästa rum, hade Bill (Wyman) gjort sina baspartier sedan tio på morgonen med en vän till Keith som sov på förstärkarna." Det är därför det är otroligt att 'Exile on Main St' kunde bli färdig, och ännu mer att det var ett dubbelalbum. Men också att ingen dog i den där villan, som för övrigt nu tillhör en rysk magnat, så den går inte att besöka. "Jag tillskriver inte bara min överlevnad till den mycket höga kvaliteten på drogerna jag tog, utan också till det faktum att jag var väldigt noggrann med hur mycket jag tog: jag har aldrig lagt ut lite mer för att vara lite blindare," skulle Richards berätta om sina franska menyer. Den atmosfären var i alla fall väldigt andningsbar för 'rock and roll'. "Sångerna svävade i luften, och om du var pigg eller i närheten vid rätt tidpunkt och satte dig med ett instrument, kunde du fånga en eller två", menade Richards, som till och med övertygade den krävande och perfektionisten Jagger att, trots att han inte hade raden av hits från tidigare verk, "Exile on Main".
St' var något unikt. "Det är inte en av mina favoriter", skulle sångaren säga. «Jag är inte säker på hur bra låtarna är. Men ja... Den har en speciell 'känsla'.
Vi var klara.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 july 2026, 00:55
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Exile on Main St.', la escapada gamberra de los Rolling Stones en la Costa Azul
Beskrivning
Los discos, como las bicicletas de Torrot, son para el verano. En vacaciones hay tiempo para escucharlos de arriba abajo dedicándoles la atención que no se les puede dar cuando la rutina devora las horas del día. Pero también es a la inversa: el verano es para los discos, porque viajando se puede dar con un equilibrio perfecto entre evasión y búsqueda interior para componer. Así lo demuestra la larga lista de grupos y artistas que se fueron de vacaciones y volvieron con una obra maestra en la maleta. Una de las más icónicas nació al calor del verano de 1971, a orillas de la Costa Azul. Se trata de 'Exile on Main St.' , el álbum que los Rolling Stones crearon durante las vacaciones forzosas (el exilio del título) que se tomaron para huir del fisco británico. Mick Jagger y compañía debían un dineral en impuestos, y antes de que se les confiscaran sus bienes huyeron de la pérfida Albión y establecieron su residencia en diferentes lugares de Francia, fijando su base de operaciones en Villa Nellcôte, la casa de campo que Keith Richards alquiló en Villefranche-sur-Mer, cerca de Niza. Fue a mediados de junio, apenas un par de meses después de lanzar 'Sticky Fingers', cuando la banda decidió ponerse manos a la obra para volver a hacer caja moldeando el que sería su siguiente disco, el décimo y uno de los más definitorios tanto de su carrera como de lo que sería el sonido del rock de los setenta. El nuevo hogar de Richards, con sus grandes salones versallescos y sus enormes terrazas bañadas por el sol del Mediterráneo, se convirtió en un centro de creación perfecto para dejar fluir el trabajo de composición. El sótano se convirtió en el estudio improvisado donde el grupo fue registrando sus avances con el mítico Rolling Stones Mobile Studio (conocido como RSM), el primer equipo de grabación profesional portátil de la historia , que había sido ideado un par de años antes por su road manager y pianista, Ian Stewart , y que posteriormente les alquilarían los Who, Led Zeppelin, Deep Purple, Bob Marley o Fleetwood Mac entre otras leyendas. Las sesiones se hacían de noche porque Richards se despertaba siempre por la tarde, si es que lo hacía, debido a un percance en apariencia menor pero que marcó su vida para siempre: nada más llegar a Villefranche-sur-Mer vio que había un circuito de karts cerca del pueblo, se montó en uno para dar un par de vueltas y se pegó tal piñazo que salió volando y se abrasó toda la espalda con el asfalto. Le recetaron morfina para el dolor, pero enseguida se le quedó corta. Ya había probado la heroína antes, y ahora tenía la excusa perfecta para engancharse con todas las de la ley. Así que llamó a su camello de confianza, un español llamado Tony Sánchez al que habían rendido homenaje en la contraportada de 'Beggar's Banquet', que mostraba un baño lleno de pintadas entre las que se podía leer una que decía «Spanish Tony, where are you?» escrita en una tubería. Él le consiguió todo el caballo que quiso y más, de manera que empezó a chutarse a diario obligando a sus compañeros a trasnochar para grabar cuando él se despertaba de sus colocones. Las madrugadas podían acabar de la forma más loca imaginable, con Richards desmayado en el suelo con un cable de micrófono atado al brazo para inyectarse, o surcando el mar a toda leche con una lancha fueraborda para darse el capricho de desayunar en Mónaco o incluso en algún pueblecito costero del norte de Italia , una ruta que recorrieron tantas veces que acabaron apodando 'Main Street' (calle principal). Mientras tanto, personajes del arte y la cultura del momento como Gram Parsons, William S. Burroughs, Terry Southern o John Lennon se turnaban para hacerles visitas en las que se unían a la bacanal sin miramientos. A veces incluso invitaban a sumarse a yonkis locales, convirtiendo Nellcôte en una gigantesca narcosala en la que «raro era el día en el que no había más de cuarenta personas a la mesa a la hora del almuerzo», escribiría el guitarrista Mick Taylor. «Te levantabas por la mañana, bajabas a desayunar y podrías encontrarte a Anita fumándose un porro sentada en la escalera y a su lado Keith ensayando con la acústica, y mientras tanto, en la habitación de al lado, Bill (Wyman) llevaba desde las diez de la mañana haciendo sus partes de bajo con un amigo de Keith dormido sobre los amplificadores». Por eso resulta increíble que 'Exile on Main St' se pudiese terminar, y más aún que fuese un álbum doble. Pero también que no muriese nadie en aquella villa que, por cierto, ahora pertenece a un magnate ruso con lo cual no se puede visitar. «Mi supervivencia no sólo la atribuyo a la altísima calidad de las drogas que me metía, sino también a que era muy meticuloso con cuánto me metía : nunca le he puesto un poco más para estar un poco más ciego», detallaría Richards sobre sus menús franceses. En cualquier caso, aquella atmósfera era de lo más respirable para el 'rock and roll'. «Las canciones flotaban en el aire, y si estabas alerta o cerca en la hora adecuada y te sentabas con un instrumento, podías cazar una o dos», perjuró Richards, que incluso convenció al exigente y perfeccionista Jagger de que, a pesar de no tener la ristra de hits de trabajos anteriores, 'Exile on Main. St' era algo único. «No es de mis favoritos», diría el cantante. «No estoy seguro de lo buenas que son las canciones. Pero sí... Tiene un 'feeling' especial». Acabáramos.
