Ett liv på 300 dagar: astronauter har återvänt mycket annorlunda från rymden efter en lång period borta från planeten
I juni 2024 anlände NASA-astronauterna Butch Wilmore och Suni Williams till den internationella rymdstationen för ett 8- till 10-dagars uppdrag. Problem med Starliner-fartyget försenade dock dess återkomst till mars 2025, 286 dagar senare. Det som började som en kort vistelse förvandlades till mer än nio månader av mikrogravitation, vilket kan ha djupgående effekter på astronauternas kroppar: muskelatrofi, förlust av bentäthet, hjärt-kärlsjukdomar, synproblem och stress.
Så här såg de ut innan de sköts upp i rymden på Starliner-skeppet: Och så här såg de ut när de återvände på Crew Dragon-skeppet som räddade dem: Årtionden av åldrande Både NASA och ESA har studerat på djupet effekterna av exponering för rymden och mikrogravitation på människokroppen. En av de vanligaste är förlust av muskel- och benmassa. På den internationella rymdstationen finns det ingen gravitation som tvingar musklerna och benen att arbeta för att stödja kroppen, så vävnaderna börjar försvagas från att de inte används.
Astronauter förlorar cirka 1 % av bentätheten för varje månad de tillbringar i rymden. Deras muskler, särskilt de i benen och ryggen, slutar att atrofieras, varför det är svårt för dem att hålla sig upprätt efter att de har landat på jorden. På Xataka har vi odlat sallad i rymden i flera år.
Nu har vi upptäckt att de är mer benägna att bli sjuka. För att mildra denna effekt genomgår ISS-besättningsmedlemmar strikta träningsrutiner: två timmar om dagen på löpbandet, stationär cykel eller gör motståndsövningar. Men det räcker inte: en studie publicerad i Scientific Reports avslöjade att en vistelse på mer än sex månader i rymden kan orsaka benförlust motsvarande årtionden av åldrande på jorden.
Det är vanligt att astronauter har en högre risk för frakturer på grund av den lägre styrkan i sina ben, som om de vore äldre. För Butch och Suni, med en förväntad benförlust på 9-10 %, etablerade NASA ett intensivt 45-dagars fysisk rehabiliteringsprogram. Ändå är återhämtningen för många astronauter ofullständig även ett år efter att de återvänt.
Det tar två till fyra år för en persons muskler att helt återfå sin ursprungliga styrka efter ett längre uppdrag. Effekter av mikrogravitation Vid flytande omfördelas kroppsvätskor mot överkroppen, eftersom gravitationen inte drar dem mot fötterna. Detta orsakar det karakteristiska svullna ansiktet som ses på astronauter ombord på ISS.
Men det har också inre konsekvenser: kroppen tolkar att det finns överskott av vätska och minskar den totala blodvolymen. Med mindre blodvolym och inget behov av att pumpa mot gravitationen slappnar det kardiovaskulära systemet av. Hjärtat kan tunna ut sina muskelväggar och blodtrycket tenderar att sjunka.
När man återvänder till jorden orsakar denna justering ibland yrsel eller till och med svimning (ortostatisk hypotoni), eftersom tyngdkraften återför blodet till benen och kroppen tar tid att anpassa sig. Astronauter bär ofta speciella kompressionsdräkter eller ökar vätske- och saltintaget före återinträde för att minimera dessa symtom. Trots det är det vanligt att de sitter kvar, som hände med Butch och Suni när de klev av Crew Dragon, i väntan på att deras kropp ska återbalanseras.
En annan viktig fysisk effekt som upptäckts under de senaste decennierna av rymdutforskning är det så kallade Space Flight-Associated Neuro-Ocular Syndrome (SANS). Utan gravitationsdrag kan vätskans rörelse mot huvudet öka det intrakraniella trycket, vilket i sin tur deformerar ögongloberna något och komprimerar synnerven. Många astronauter på långtidsvistelser rapporterar förändringar i sin synskärpa: de kan utveckla tidsmässig framsynthet (svårigheter att se på nära håll), vilket innebär att deras ögon ändrar form under inre tryck.
På långvariga uppdrag har mer än 80 % av astronauterna lidit av SANS. NASA-astronauten Scott Kelly, som tillbringade ett år i rymden och senare jämfördes med sin tvillingbror Mark, utvecklade ögonnervens ödem och förändringar i näthinnan. Den långvariga viktlösheten och slutna miljön hos ISS påverkar också astronauternas immunsystem, vilket orsakar förändringar i fördelningen av vita blodkroppar och uttrycket av vissa immungener som svar på den extrema miljön.
Paradoxalt nog kan det att leva i den sterila miljön på ISS försvaga immunsvaret över tid: genom att inte utsättas för så många vardagliga patogener, sviker immunsystemet sin vakt. Hudutslag, allergier och till och med reaktivering av latenta virus (som herpes) har observerats på grund av minskat försvar. Strålning och nio månader av stress Samtidigt ackumulerar astronauter på långa uppdrag betydande exponering för solstrålning och kosmisk strålning, eftersom de inte har atmosfären som en skyddande sköld.
En nio månaders vistelse är dock inom NASA:s acceptabla gränser, eftersom ISS kretsar runt jorden på endast 400 km höjd. Cellskador kommer att bli ett mycket större problem på framtida långvariga rymdflygningar till månen och Mars. Mer oroande är de psykologiska effekterna av långvarig instängdhet på en rymdstation som kretsar runt jorden 16 gånger om dagen.
Timing är inte ett problem eftersom ISS följer en strikt tidsrutin med Greenwich Mean Time. Men bristen på naturliga ljus-mörker cykler kan störa biologiska rytmer, orsaka sömnbrist eller försämra kognitiva prestationer. Det som i slutändan kan ta ut sin rätt är den psykologiska upplevelsen av att arbeta i en begränsad miljö, långt från familjen och med en handfull kollegor från olika länder.
I fallet Butch Wilmore och Suni Williams förvärrades denna situation av osäkerhet: deras uppdrag förlängdes på grund av tekniska problem, under lång tid utan ett tydligt återkomstdatum. Därför nämnde Wilmores dotter stress som ett problem.
Den goda nyheten är att de flesta kroppsförändringar i rymden inte är permanenta. Ungefär 95 % av de fysiologiska förändringarna återgår till det normala under veckorna efter återkomsten.
Det finns dock saker som tar upp till 12 år att återvända till "sin plats". Astronauter återfår vanligtvis sin balans och förmåga att gå inom några dagar, vätskefördelningen normaliseras snabbt och sömnstörningar tenderar att förbättras genom att återupprätta jordens cykler. När det gäller psykologiska konsekvenser väljs karriärastronauter ut för deras benägenhet att prestera under stressade situationer utan att bli nervösa.
Det är hans jobb och hans passion. De tar inte betalt för övertid, men närhelst de har möjlighet är de villiga att återvända till sin favoritplats: rymden. Bilder | NASA, SpaceX i Xataka | Starliner-skeppet är inte bara en förödmjukelse för Boeing: det är en bottenlös avgrund av pengar som det inte längre kommer att kunna återvinna
Originalkälla
Publicerad av Xataka
22 august 2026, 09:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Una vida en 300 días: los astronautas han vuelto muy distintos del espacio después de un largo periodo fuera del planeta
Beskrivning
En junio de 2024, los astronautas de la NASA Butch Wilmore y Suni Williams llegaron a la Estación Espacial Internacional para una misión de 8 a 10 días. Sin embargo, los problemas de la nave Starliner retrasaron su regreso hasta marzo de 2025, 286 días después. Lo que empezó como una corta estadía se convirtió en más de nueve meses de microgravedad, que puede tener efectos profundos en el cuerpo de los astronautas: atrofia muscular, pérdida de densidad ósea, alteraciones cardiovasculares, problemas de visión y estrés. Este era su aspecto antes de ser lanzados al espacio en la nave Starliner: Y este es su aspecto al volver en la nave Crew Dragon que los rescató: Décadas de envejecimiento Tanto la NASA como la ESA han estudiado en profundidad los efectos de la exposición al espacio y la microgravedad en el cuerpo humano. Uno de los más comunes es la pérdida de masa muscular y ósea. En la Estación Espacial Internacional no hay gravedad que obligue a los músculos y huesos a trabajar para sostener el cuerpo, así que los tejidos comienzan a debilitarse por desuso. Los astronautas pierden alrededor de un 1% de densidad mineral ósea por cada mes que pasan en el espacio. Sus músculos, especialmente los de las piernas y espalda, se acaban atrofiando, de ahí que les cueste mantenerse en pie tras aterrizar en la Tierra. En Xataka Llevamos años cultivando lechugas en el espacio. Ahora hemos descubierto que son más propensas a enfermarnos Para mitigar este efecto, los tripulantes de la ISS se someten a rutinas férreas de entrenamiento: dos horas diarias en la cinta de correr, la bicicleta estática o haciendo ejercicios de resistencia. Pero no es suficiente: un estudio publicado en Scientific Reports reveló que una estadía de más de seis meses en el espacio puede causar pérdidas óseas equivalentes a décadas de envejecimiento en la Tierra. Es común que los astronautas presenten un riesgo mayor de fracturas debido a la menor resistencia de sus huesos, como si fueran ancianos. Para Butch y Suni, con una pérdida ósea esperada del 9-10%, la NASA estableció un programa intensivo de rehabilitación física de 45 días. Aun así, para muchos astronautas la recuperación es incompleta incluso un año después de volver. Hacen falta de dos a cuatro años para que los músculos de una persona recuperen plenamente su fuerza original tras una misión prolongada. Efectos de la microgravedadAl flotar, los fluidos corporales se redistribuyen hacia la parte superior del cuerpo, ya que la gravedad no los tira hacia los pies. Esto provoca la característica cara hinchada que se ve en los astronautas a bordo de la ISS. Perotambién tiene consecuencias internas: el organismo interpreta que hay exceso de líquido y reduce el volumen sanguíneo total. Con menos volumen de sangre y sin la necesidad de bombear contra la gravedad, el sistema cardiovascular se relaja. El corazón puede adelgazar sus paredes musculares y la presión arterial tiende a bajar. Al regresar a Tierra, este ajuste provoca a veces mareos o incluso desmayos (hipotensión ortostática), pues la gravedad vuelve a llevar la sangre a las piernas, y el cuerpo tarda en readaptarse. Los astronautas suelen usar trajes especiales de compresión o aumentar la ingesta de líquidos y sal antes de la reentrada para minimizar estos síntomas. Aun así, es común que permanezcan sentados, como pasó con Butch y Suni al bajar de la Crew Dragon, a la espera de que su cuerpo se reequilibre. Otro efecto físico importante descubierto en las últimas décadas de exploración espacial es el llamado Síndrome Neuro-Ocular Asociado a los Vuelos Espaciales (SANS). Sin la atracción gravitatoria, el desplazamiento de fluidos hacia la cabeza puede aumentar la presión intracraneal, lo que a su vez deforma ligeramente los globos oculares y comprime el nervio óptico. Muchos astronautas en estancias prolongadas reportan cambios en su agudeza visual: pueden desarrollar hipermetropía temporal (dificultad para ver de cerca), lo que significa que sus ojos cambian de forma bajo la presión interna. En misiones de larga duración, más del 80% de los astronautas han llegado a sufrir SANS. El astronauta de la NASA Scott Kelly, que pasó un año en el espacio para luego ser comparado con su hermano gemelo Mark, desarrolló un edema del nervio óptico y cambios en la retina. La ingravidez prolongada y el ambiente cerrado de la ISS también afectan al sistema inmunológico de los astronautas, causando cambios en la distribución de los glóbulos blancos y en la expresión de ciertos genes inmunitarios en respuesta al entorno extremo. Paradójicamente, vivir en el ambiente esterilizado de la ISS puede debilitar la respuesta inmunitaria con el tiempo: al no exponerse a tantos patógenos cotidianos, el sistema inmune baja la guardia. Se han observado erupciones cutáneas, alergias e incluso reactivación de virus latentes (como el del herpes) debido a la disminución de defensas. Radiación y nueve meses de estrés Al mismo tiempo, los astronautas de misiones prolongadas acumulan una exposición significativa a la radiación solar y los rayos cósmicos, al no contar con la atmósfera como escudo protector. Sin embargo, una estadía de nueve meses está dentro de los límites aceptables de la NASA, ya que la ISS orbita la Tierra a solo 400 km de altitud. El daño celular será un problema mucho mayor en futuros vuelos espaciales de larga duración a la Luna y a Marte. Más preocupantes son los efectos psicológicos del encierro prolongado en una estación espacial que orbita la Tierra 16 veces al día. Los horarios no son un problema porque la ISS sigue una rutina horaria estricta con la hora del Meridiano de Greenwich. Pero la falta de ciclos naturales de luz y oscuridad pueden alterar los ritmos biológicos, causar deprivación de sueño o mermar el rendimiento cognitivo. Al final, lo que puede pasar más factura es la experiencia psicológica de estar trabajando en un entorno confinado, lejos de la familia y con un puñado de compañeros de distintos países. En el caso de Butch Wilmore y Suni Williams, esta situación se agravó por la incertidumbre: su misión se extendió por problemas técnicos, durante mucho tiempo sin una fecha clara de regreso. De ahí que la hija de Wilmore mencionara el estrés como un problema. {"videoId":"x86lpfy","autoplay":false,"title":"Todas las veces que hemos intentado CONTACTAR con EXTRATERRESTRES", "tag":"", "duration":"413"} La buena noticia es que la mayoría de los cambios del cuerpo en el espacio no son permanentes. Aproximadamente el 95% de las alteraciones fisiológicas vuelven a la normalidad en las semanas posteriores al retorno. No obstante, hay cosas que tardan hasta 12 años en volver a "su lugar".Los astronautas típicamente recuperan su equilibrio y capacidad de caminar en pocos días, la distribución de fluidos se normaliza rápidamente y los trastornos del sueño tienden a mejorar al reestablecer ciclos terrestres. En cuanto a las secuelas psicológicas, los astronautas de carrera son elegidos por su predisposición a rendir bajo situaciones de mucho estrés sin ponerse nerviosos. Es su trabajo y su pasión. No cobran horas extras, pero siempre que tienen oportunidad están dispuestos a volver a su lugar favorito: el espacio. Imágenes | NASA, SpaceX En Xataka | La nave Starliner no solo es una humillación para Boeing: es un pozo sin fondo de dinero que ya no va a poder recuperar (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Una vida en 300 días: los astronautas han vuelto muy distintos del espacio después de un largo periodo fuera del planeta fue publicada originalmente en Xataka por Matías S. Zavia Javier Jiménez .