En bok för Antonio Vegas sista hemligheter
Antonio Vega var inte helt entusiastisk över hyllningsalbumet till hans verk som publicerades 1993, med versioner av bland annat Cómplices, Gabinete Caligari, Aviador Dro, Ketama, Rosendo och Fangoria. Till att börja med förstod han inte titeln på 'Den där sorgsna och ensamma pojken', han, som alltid var en mentalt kåt älskare av skratt och gott sällskap. Vad värre är att han också fick reda på dess existens en morgon när han gick in i en butik för att köpa en fysikbok och "när han gick igenom skivsektionen hittade han den på en hylla", minns hans bror Carlos i 'Antonio Vega, mellan rum och tid', av Jordi Tormo.
Det hyllningsalbumet, förmodligen det första som gjordes i Spanien för en levande artist (och bara 35 år gammal vid den tiden), togs också som ett dåligt omen. "Det var ett mörkt skede i mitt liv", bekänner Antonio i boken genom sin brors tillbakablickande ord. "Jag mådde inte alls bra, jag var fast i ett mycket allvarligt drogproblem, och den här hyllningen verkade komma för att ge mig sista riter." Vega skrev aldrig så tydligt om döden förrän hans sista studioalbum, '3000 nights with Marga' (2005), skapat mitt i sorgen över hans partner Margarita del Ríos död. Men han hade redan lämnat disquisitioner som denna, aldrig tidigare publicerade och som vi nu vet tack vare Tormos bok: «Jag vill ha ett koncept av universums dimension. Meningen med tillvaron?
Lev och bevara livet. När du studerar universum blir du ödmjuk inför insikten att du bara är en liten länk i kedjan. och att du också kan bli en jätte om du förstår din roll exakt. Det är en av de stora attraktionerna i Tormos bok (utgiven av förlaget Muzikalia), de opublicerade texter och noter, oavsett om det är i form av en dikt, berättelse, möjliga sångtexter eller enkel reflektion, som Vega lämnade sparade i åratal. "Att få tillgång till dem var ett nöje och ett ansvar, eftersom jag hade mycket värdefullt material i mina händer", förklarar författaren, som bland andra pärlor hittade en liten helig gral: en hyllning till sin store vän Antonio Flores, okänd hittills.
Dessa texter är en del av Vega Tallés familjearkiv, som Tormo hade privilegierad tillgång till. «Jag hade möjlighet att ha dem i mina händer, att arbeta med dem, i hans brors, Carlos Vegas studio, där jag recenserade dem, läste dem, strukturerade dem, transkriberade dem... bland fotografierna som jag bevarade. Carlos studio blev min arbetsplats i Madrid, dit jag kom från min stad, Alcoi, i Valencias inland. Med hjälp av Carlos, för vilken jag inte har något annat än tacksamma ord, fördjupade jag mig i de dokumenten.
Under en tid började Antonio Vega tvångsmässigt köpa anteckningsböcker. I dessa fanns de anteckningar och dikter bevarade som jag kunnat återvinna till boken. Att fördjupa mig i Antonio Vegas universum, vara bland hans gitarrer, hans texter, hans fotografier, har varit en av de mest spännande upplevelserna i mitt liv.
Tormo, som är utbildad geograf och till yrket ekonom, satte sig för att skriva den här boken och försökte "göra något mer än en biografi, för att förstå varför han komponerade, hur han gjorde det, vad hans sånger betydde, vilken plats begreppen rum och tid upptog i hans sånger, vilket var ren relativitetsteori. Och han ville att han skulle berätta det, och inte jag. För att göra det här med hans röster från en åtta intervjuer som jag erbjöd, sista dagarna", förklarar han.
I 'Antonio Vega, mellan rum och tid' finns ett stort antal fotografier av originalmanuskript och olika ögonblick i hans karriär, och genom dess sidor kan du upptäcka några hittills okända detaljer om hans karriär, som titeln på den första låten han komponerade med sin bror Carlos "och som de spelade in, men som tyvärr gick förlorad", säger Tormo; skenandet som Hispavox skivaffärsman José Luis Gil gjorde för att stjäla Nacha Pop från Polygram, eller hur besatt han var av att vara en fantastisk gitarrist som "övade upp till femton timmar om dagen." En del av Tormos tillvägagångssätt som ger mycket rytm till boken är att han ville göra ett "körverk", med rösterna från sin familj, vänner och kollegor, som skulle prata om honom och avslöja för oss den skapare av inneslutna känslor som hittade sin plats i universum, platsen där han skulle återskapa sig själv. Och att de också berättar om personen som står dem nära, om deras humor, om de anekdoter som delas, om deras stödjande natur. Det är här som boken är särskilt gripande: när den visar "den tillgivenhet som han alltid fått från sina medmusiker", säger Tormo, som har samlat ovärderliga vittnesmål från Amaral, Antonio Carmona, Soledad Giménez, Quique González, Ana Curra, Bunbury och många andra utan att förstås glömma hans kusin och partner Nacho García Vega, hur nära de stod honom, "den perfekta personen" återaktivera Nacha Pop år efter Antonios död: "Han bad om det." offentligt, min chef bad om det, media bad om det, och jag hittade ett sätt att göra det utan att ersätta Antonio, vilket är omöjligt.
Jag hittade meningen. Liveshowerna är en ständig hyllning till honom, och allmänheten känner att han är där.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
19 august 2026, 01:18
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Un libro para los últimos secretos de Antonio Vega
Beskrivning
A Antonio Vega no acabó de entusiasmarle el disco de homenaje a su obra que se publicó en 1993, con versiones de Cómplices, Gabinete Caligari, Aviador Dro, Ketama, Rosendo y Fangoria, entre otros. Para empezar no entendía el título de 'Ese chico triste y solitario', él, que siempre fue un cachondo mental amante de las risas y la buena compañía. Peor es que además se enteró de su existencia una mañana que entró a una tienda a comprar un libro de física y «al pasar por la sección de discos se lo encontró en un estante», recuerda su hermano Carlos en 'Antonio Vega, entre el espacio y el tiempo' , de Jordi Tormo. Aquel álbum de tributo, probablemente el primero que se hacía en España a un artista vivo (y de tan solo 35 años en ese momento), se lo tomó además como un mal augurio. «Era una etapa tenebrosa de mi vida», confiesa Antonio en el libro a través de las palabras retrospectivas de su hermano. «No me encontraba nada bien, estaba sumido en un problema muy grave de drogas, y este homenaje parecía que venía a darme la extremaunción». Vega nunca escribió tan explícitamente sobre la muerte hasta su último disco de estudio, '3000 noches con Marga' (2005), creado en pleno duelo por el fallecimiento de su pareja Margarita del Río. Pero ya había dejado disquisiciones como esta, nunca antes publicada y que ahora conocemos gracias al libro de Tormo: «Quiero tener un concepto de la dimensión del Universo. ¿El sentido de la existencia? Vivir y preservar la vida. Cuando estudias el universo, te sientes humilde al comprender que no eres más que un eslabón diminuto en la cadena. y que también puedes ser un gigante si entiendes exactamente tu papel». Ese es uno de los grandes atractivos del libro de Tormo (publicado por la editorial Muzikalia ), los textos y apuntes inéditos, ya sea en forma de poema, relato, posible letra de canción o simple reflexión, que Vega dejó guardados durante años. «Conseguir acceder a ellos fue un placer y una responsabilidad, pues tenía en mis manos un material muy valioso», explica el autor, que entre otras joyas dio con un pequeño santo grial: un escrito de homenaje a su gran amigo Antonio Flores desconocido hasta ahora. Estos textos forman parte del Archivo de la Familia Vega Tallés , al que Tormo tuvo un acceso privilegiado. «Tuve la oportunidad de tenerlos en mis manos, de trabajarlos, en el estudio de su hermano, Carlos Vega, donde los revisé, leí, estructuré, transcribí... entre las fotografías que conservaba. El estudio de Carlos se convirtió en mi lugar de trabajo en Madrid, donde llegaba procedente de mi ciudad, Alcoi, en el interior valenciano. Con la ayuda de Carlos, para quien no tengo más que palabras de agradecimiento, me sumergí en aquellos documentos. Durante una época, a Antonio Vega le dio por comprar compulsivamente libretas. En estas se conservaban los apuntes y poemas que he podido recuperar para el libro. Sumergirme en el universo de Antonio Vega, estar entre sus guitarras, sus textos, sus fotografías, ha sido una de las experiencias más emocionantes de mi vida». Geógrafo de formación y economista de profesión, Tormo se lanzó a escribir este libro intentando «hacer algo más que una biografía, para entender por qué componía, cómo lo hacía, qué significaban sus canciones, que lugar ocupaban los conceptos del espacio y el tiempo en sus canciones, él que era pura teoría de la relatividad. Y quería que lo contase él, y no yo. Para ello, extraje su voz de multitud de entrevistas que ofreció desde los años ochenta hasta sus últimos días», explica. En 'Antonio Vega, entre el espacio y el tiempo' hay gran cantidad de fotografías de manuscritos originales y de diferentes momentos de su trayectoria, y a lo largo de sus páginas se pueden descubrir algunos detalles hasta ahora desconocidos de su carrera, como el título de la primera canción que compuso junto a su hermano Carlos «y que grabaron, pero que desafortunadamente se perdió» señala Tormo; los tejemanejes que hizo el empresario discográfico de Hispavox José Luis Gil para robarle Nacha Pop a Polygram, o lo obsesionado que estaba con ser un gran guitarrista «practicando hasta quince horas al día». Un elemento del enfoque de Tormo que da mucho ritmo al libro es que quiso hacer una obra «coral, con las voces de sus familiares, amigos y compañeros de oficio, que hablasen de él y nos descubriesen a aquel creador de emoción contenida que encontró en el universo su lugar, el sitio en el que recrearse. Y que nos hablasen también de la persona cercana, de su sentido del humor, de las anécdotas compartidas, de su carácter solidario». Es ahí donde el libro emociona especialmente: cuando muestra «el cariño que recibía siempre de sus compañeros músicos», apunta Tormo, que ha recogido testimonios valiosísimos de Amaral, Antonio Carmona, Soledad Giménez, Quique González, Ana Curra, Bunbury y muchos otros sin olvidarse por supuesto de su primo y compañero Nacho García Vega, la persona perfecta para cerrar estas líneas contando cómo le «convencieron» para que reactivase Nacha Pop años después de la muerte de Antonio: «Lo pedía el público, lo pedía mi manager, lo pedían los medios, y encontré la manera de hacerlo sin sustituir a Antonio, lo cual es imposible. Le encontré el sentido. Los directos son un homenaje constante a él, y el público siente que está ahí».
