Framtiden i en "platt vit"
Jag skulle säga att i kaféet finns det något större, något som jag inte vet särskilt väl hur jag ska definiera: något av livet, av minnet, av staden. Det är genom kaffe som vi går in i moderniteten, den nya världen, vuxenlivet; i kaffe häller vi vana och mani, stil och nyckfullhet, fördomar och demokrati i sig, som grundades i ett av de kaffen som inte längre finns kvar. Kaffe med mjölk är vi alla någon gång i vår biografi, kanske den här, och det är också Ana Botella som säljer sin "avkopplande kopp på Plaza Mayor", misslyckas som spanjorerna misslyckas: talar på engelska.
Sojamjölk är för den dagen när du börjar oroa dig för inflammation, kroppen och de saker som du trodde var bara andra människors problem, som prostata. Kaffe ensam, å andra sidan, är för när du vill bli av med nycker - sockret, kilona, hypotekslånet - att gå lätt och, om det finns ett ögonblick från vilket det aldrig kommer tillbaka, är det från nymalet kaffe hemma, extraherat med ett trycklöst filter (det kommer inte tillbaka från en prostataundersökning heller, men det är en annan historia, en annan kolumn). På grund av kaféerna skulle jag säga, du vet var du är, och hur, och du förstår att tiden har gått när du är i din by och du hör vad som tidigare bara sades i Malasaña: ”Ska vi ha en platt vit?” Den "platta vita" har kommit för att tillskansa sig platsen för kaffe med mjölk i ett rörglas eller i en kopp, det spelar ingen roll: det är dess förfining, dess pris, dess utveckling; den "platta vita" är vår sociala hiss, den enda möjliga revolutionen nu när den indignerade fyller psykologernas samråd och inte rutorna.
Det är de framsteg vi har kvar: att betala mer för det vanliga, och med ett leende på läpparna. För att ha en "platt vit" måste du gå till ett specialkafé, som är en plats med ett litet kafé och en liten kyrka. Både produkten och den rituella saken där, och servitören kallas barista, och det värderas att han går med en ortodox påves skägg och säger ord som kan vara grekiska eller ryska innan han laddar dig, alltid med parsimoni, som om han gör dig en tjänst.
Det var i ett av de kaféerna där jag såg datorskylten för första gången: du var tvungen att betala sex euro för att ta ut din bärbara dator och gå till jobbet. Om det var en helg, åtta euro. Och det stod: "Tack för din förståelse och för att du hjälpte till att göra detta till ett bekvämt boende för alla." Jag tittade på kaffesumparna och såg framtiden: de debiterar dig redan för det enda gratis vi hade kvar, vilket var att stanna.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 september 2026, 09:37
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El futuro en un 'flat white'
Beskrivning
Diría que en el café cabe algo más grande, algo que no sé muy bien definir: algo de la vida, de la memoria, de la ciudad. Es por el café que nos entra la modernidad, el mundo nuevo, la adultez; en el café volcamos la costumbre y la manía, el estilo y el capricho, los prejuicios y la democracia misma, que se fundó en uno de esos cafés que ya no quedan. El café con leche somos todos en algún momento de nuestra biografía, tal vez este, y también es Ana Botella vendiendo su 'relaxing cup in Plaza Mayor', fracasando como fracasan los españoles: hablando en inglés. El con leche de soja es para ese día en el que empiezas a preocuparte por la inflamación, el cuerpo y esas cosas que creíste que solo eran problemas de los demás, como la próstata. El café solo, en cambio, es para cuando quieres ir desprendiéndote de caprichos –el azúcar, los kilos, la hipoteca– para ir ligero y, si hay un momento del que no se vuelve nunca, es del café recién molido en casa, extraído con filtro sin presurizar (tampoco se vuelve de un examen de próstata, pero eso es otra historia, otra columna). Por los cafés, diría, sabe uno dónde está, y cómo, y entiende que ha pasado el tiempo cuando está en su pueblo y escucha aquello que antes solo se decía en Malasaña: —¿Tomamos un 'flat white'? El 'flat white' ha venido a usurparle el puesto al café con leche en vaso de caña o en taza, tanto da: es su refinamiento, su encarecimiento, su evolución; el 'flat white' es nuestro ascensor social, la única revolución posible ahora que los indignados llenan las consultas de los psicólogos y no las plazas. Es el progreso que nos queda: pagar más por lo de siempre, y con una sonrisa en la cara. Para tomar un 'flat white' hay que ir a una cafetería de especialidad, que es un lugar con un poco de cafetería y otro poco de iglesia. Allí importa tanto el producto como el ritual, y al camarero se le dice barista, y se valora que vaya con barba de pope ortodoxo y diga palabras que podrían ser griegas o rusas antes de cobrarte, siempre con parsimonia, como si te hiciera un favor. Fue en una de esas cafeterías donde vi por primera vez el cartel de los ordenadores: había que pagar seis euros por sacar el portátil y ponerte a trabajar. Si era fin de semana, ocho euros. Y ponía: «Gracias por su comprensión y por contribuir a que este sea un espacio cómodo para todos». Miré el poso del café y vi el futuro: ya te cobran por lo único gratis que nos quedaba, que era quedarnos.