Teaterkritik av "She and the Machine": AI mot andras demoner

En kvinna som står inför sin familj och sociala miljö. Sonen kräver en ipod som hon inte har råd med utpressningen att förneka henne som mamma. Mannen döljer sin värdelöshet och avser att lämna jobbet.

Dottern förebrår honom med brist på tillgivenhet. En giftig vän ber henne om pengar för att sätta på sig bröst medan hon sörjer sin misslyckade familj. Fadern, i en bostad med förlorade ögon.

Hennes frisör bedövar henne med sina kommentarer om sex... homosexuell. Stabschefen föreslår att arbetstiden och lönen för att utbilda praktikanterna minskas. En av dessa praktikanter ignorerar henne och förödmjukar henne för hennes fysik.

När hon vågar gå in i en kontaktchatt blir hon rörd av en minderårig som låtsas vara vuxen... Kvinnan plaskar i denna pedal av olyckor som en maskin föreslår att ändra vid roten. Mottot: sluta ta hand om andra och fokusera bara på dig själv.

Fast för att bli sig själv behöver hon också någon. I det här fallet en artefakt som kan samla och ändra sin interaktion med andra. Sergi Belbel har förstått att AI är här för att stanna med denna sura komedi av seder. "Maskinen" är Enric Cambray , av vilken vi minns hans berömda version med Ricard Farré av "The Wise Women".

Som i Molières verk multipliceras det igen i ensemblen av människor som förbittrar huvudpersonens liv. Han är sonen och dottern, frisören och fadern, mannen och den exploaterande chefen, vännen och praktikanten... Hon är Ágata Roca , med en karaktär som påminner oss om läraren hon förkroppsligade i "The Categorical Imperative", Victoria Szpunbergs prisbelönta arbete: den mogna och olyckliga kvinnan som ser hur hennes karta över lycka var en fälla.

En skådespelerska som slår med en silkeshandske och ett leende som kapabel att sända hån som bitterhet. Två tolkar med soliditet för en text kondenserad till en timme som passerar som en utandning. Och i luften, en fråga: Skulle vi bära i vår resväska den där maskinen som lovar oss frihet?