César Aira, det här är litteratur
Lite kan sägas om César Aira (Coronel Pringles, Argentina, 1949) eftersom mångfalden av hans texter, den flexibilitet han har visat i sina berättelser, hans utpräglade subtilitet i frågor som inte bara är litterära, som har gett honom vad som kallas att vara en "intelligent författare", har placerat honom bland en av de senaste femtio åren inom spansk litteratur. Eller så trodde vi, eftersom Aira, en särskilt lekfull individ, ibland finner sig själv skriva på ett annat språk: denna lilla roman som gavs ut på spanska är från 1996 och skrevs på franska, vilket inte är förvånande eftersom författaren har haft mycket nära relationer med detta land (han fick namnet "Chevalier des arts et des lettres" och belönades med Roger Caillois-priset). Faktum är att den har översatts av honom själv och på vårt språk har den rangen av nyhet, vilket inte är litet.
Romanen är i verkligheten en "nouvelle", även i ett litet format, eftersom den består av 92 sidor och en stor mängd brev, men Aira har konstruerat den som en hyllning till de "noveller" som Editions de Minuit publicerade som "Tropismes", av Natalie Sarraute eller de av Marguerite Duras, som dyker upp som en gammal och rolig sida i Korea kvinna som författaren, en nyfiken elektriker som vill bli författare, förvirrade: "Jag tittade, och det verkade för mig att det var Marguerite Duras... men nej. Jag visste att det inte var för att hon inte bar glasögon. Hon var en lite skrynklig gammal koreansk kvinna, krympt av ålder till storleken av en tioårig flicka.") Och något annat i fransk litteratur, 90 betyder något annat i den franska litteraturen. i exakt överensstämmelse med "nouvelle vague" på film, verkar ha föreslagit en del av handlingen.
Jag har redan sagt: en elektriker, en man från "banlieue", avsäger sig sin klass och blir arbetslös avlönad av skyddsstaten, så han bestämmer sig för att bli författare och bo i en "chambre de bonne" i centrala Paris. Det finns ett rum som projicerar filmklipp av koreanska kyrkogårdar mitt i en stadsdel som har blivit koreaniserad väldigt snabbt. Den som vill bli författare går på dessa visningar, som är väldigt godartiska, fascinerade och märker att det finns många gamla koreaner (han förväxlar återigen en annan gammal dam med Duras) och många unga människor, men att det inte finns några barn.
Han når en överenskommelse med biografdirektören och i hans 'chambre de bonne' börjar en trafik av projektionsband och koreaner som gör huset till något som liknar bröderna Marx' stuga. Grannarna dyker upp, några marockaner förvandlas till svarta; elektrikern blir kär i en ung koreansk kvinna; Hans fru dyker upp som genom ett trollslag och kräver pension för deras barn samtidigt som han börjar märka konstiga lukter i rummet. Till slut underrättas polisen och alla inser att det inte ser bra ut...
Ägaren till biografen dyker upp och efter ett byte av nycklar och några karaktärer lyckas han återställa ordningen innan polisen dyker upp... Sedan säger berättaren: "Den dagboken... skulle sluta som manuset till en film av verkliga händelser"... Som litteraturen själv.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
13 july 2026, 12:32
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
César Aira, esto es literatura
Beskrivning
De César Aira (Coronel Pringles, Argentina, 1949) cabe ya decir poco porque la multiplicidad de sus textos, la flexibilidad de que ha hecho gala en sus narraciones, su marcada sutileza en cuestiones no sólo literarias, que le han hecho acreedor de lo que se denomina ser un «escritor inteligente», le han colocado entre uno de los grandes de la literatura en español de los últimos cincuenta años. O eso creíamos, porque a Aira, un sujeto particularmente juguetón, a veces le da por escribir en otro idioma: esta novelita que se publica en español es de 1996 y fue escrita en francés, lo que no es de extrañar ya que el autor ha mantenido con este país relaciones muy estrechas (fue nombrado 'Chevalier des arts et des lettres' y le fue otorgado el premio Roger Caillois). El caso es que ha sido traducida por él mismo y en nuestro idioma posee el rango de novedad, lo que no es poco. La novela es, en realidad, una 'nouvelle' , incluso de canijo formato, pues consta de 92 páginas y un cuerpo de letra amplio, pero Aira la ha construido como homenaje a aquellas 'nouvelles' que publicaba Editions de Minuit como 'Tropismes', de Natalie Sarraute o las de Marguerite Duras , que aparece en estas delirantes y divertidas páginas como un espectro (es una anciana coreana que el autor, un curioso electricista que quiere ser escritor, confunde: «Miré, y me pareció que era Marguerite Duras... pero no. Supe que no era porque no usaba anteojos. Era una viejecita coreana toda arrugada, disminuida por la edad al tamaño de una niña de diez años»). Y algo más... Lo que supuso para la literatura francesa de los cincuenta esta editorial, en justa correspondencia con la 'nouvelle vague' en el cine, parece haber sugerido parte de la trama. Ya dije: un electricista, un hombre de la 'banlieue', renuncia a su clase y pasa a ser un desempleado pagado por el Estado protector, por lo que decide hacerse escritor y vivir en una 'chambre de bonne' en el centro de París. Allí existe una sala que proyecta fragmentos de películas de cementerios coreanos en medio de un barrio que se ha coreanizado muy rápido. El que quiere ser escritor asiste fascinado a esas proyecciones, que tienen mucho de godartianas , y nota que hay multitud de coreanos viejos (vuelve a confundir a otra viejecita con Duras) y muchos jóvenes, pero que no hay niños. Llega a un acuerdo con el regidor del cine y en su 'chambre de bonne' comienza un tráfago de cintas de proyección y coreanos que hacen de la vivienda algo parecido al camarote de los hermanos Marx. Aparecen los vecinos, unos marroquíes transmutados en negros; el electricista se enamora de una joven coreana; aparece como por arte de magia su mujer que le reclama una pensión para sus hijos mientras éste comienza a notar efluvios raros en la habitación. Finalmente, se avisa a la policía y todos se dan cuenta de que la cosa no pinta bien... Aparece el dueño del cine que, tras un intercambio de llaves y de algunos personajes, consigue restablecer el orden antes de que la policía se presente... Entonces, dice el narrador: «Ese diario... terminaría siendo el guion de una película de hechos reales»... Como la literatura misma.
