Javier Redondo Jordán, när paradiset var i Iran
Den rasande (och nyckfulla) nuvarande situationen tvingar oss att sluta titta på Iran, men krigsrapporten tar knappast hänsyn till ett gammalt land. Därav relevansen av denna extraordinära bok, utmärkt med andrapriset av II Sapientia Cordis-priset; Den som skriver under detta fick äran att ingå i juryn som erkände honom. 'Coordinates of Paradise' leder oss längs historiens, religionens, kulturens och symboliska fantasins vägar, en reseuppsats som kombinerar, med sällsynt naturlighet, direkt observation, kulturell forskning och historisk spridning. Författaren reser genom städer, mausoleer, trädgårdar, basarer och gränder på jakt efter en intuition lika djärv som den är suggestiv: att det bibliska Eden kan ha funnits någonstans i dagens Irans länder.
Paradisnostalgi är som bekant uppenbar i persisk poesi och arkitektur, men också i dess trädgårdar och dess berömda mattor, tänkta som Edeniska kartor. Det är ingen slump, minns författaren, att själva termen paradis kommer från fornpersiska. Javier Redondo Jordán (Pozoblanco, 1982) tar läsaren från den iranska platåns salthaltiga öknar till de fuktiga områdena vid Kaspiska havet, där landskapets överflöd tycks bekräfta hypotesen.
Författarens prosa, elegant och kultiverad, rör sig naturligt mellan den konkreta scenen och historisk reflektion. Sidorna tillägnade staden Qom, shiismens huvudstad, sticker ut, som framstår som ett enormt intellektuellt cenakel där tusentals präster utvecklar tolkningar av Koranen som bestämmer själva organisationen av staten. Eller beskrivningen av minnet av Husains martyrskap, som fyller torg och gator, skär genom iransk identitet, och som Redondo Jordán skarpt jämför med guldålderns sakramentala bilar.
Teologin infiltrerar politiken och estetiken infiltrerar religionen. Försöket att sammanfläta heterogena dimensioner, från religiös mystik till revolutionär propaganda, genom stadsarkitektur, klassisk poesi och bibliskt minne, svarar på en långtgående intuition: att det antika Persien är en av de platser där västvärlden började ta form. Där möttes och dekanterades grundmyter, heliga texter och andliga traditioner som skulle ge näring till Europas fantasi.
Vissa spår är fortfarande synliga av den tusenåriga samexistensen mellan Mazdeister, judar, kristna och muslimer: profeten Daniels grav, Esters och Mordokai-mausoleet eller resterna av den antika judiska närvaron i Isfahan. Det finns böcker som, inför den trånghet som aktuella händelser ålägger saker och ting, har den kraften att vidga vårt perspektiv. Dessutom gör han det med en noggrann och attraktiv stil som integrerar lärdomen med lätthet, utan att visa det, och reser på minnets vägar med en resenärs tålamod.
Man undrar var en författare med sådan talang kom ifrån och tvingar sig själv att följa hans spår, med intuitionen, inte alls långsökt, att han kommer att ge oss ännu fler glädjeämnen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
13 july 2026, 12:35
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Javier Redondo Jordán, cuando el paraíso estaba en Irán
Beskrivning
La rabiosa (y caprichosa) actualidad obliga a detener la mirada en Irán, pero el parte de guerra difícilmente da cuenta de un país milenario. De ahí la pertinencia de este libro extraordinario, distinguido con el accésit del II premio Sapientia Cordis ; a quien esto firma le cupo el honor de formar parte del jurado que lo reconoció. Por los caminos de la historia, la religión, la cultura y la imaginación simbólica nos conduce 'Coordenadas del Paraíso', un ensayo de viajes que combina, con rara naturalidad, la observación directa, la investigación cultural y la divulgación histórica. El autor recorre urbes, mausoleos, jardines, bazares y callejas en busca de una intuición tan audaz como sugestiva: que el Edén bíblico quizá se situara en algún punto de las tierras del actual Irán. La nostalgia paradisíaca se evidencia, como es sabido, en la poesía y en la arquitectura persas, pero también en sus jardines y en sus célebres alfombras, concebidos como mapas edénicos. No es casual, recuerda el autor, que el propio término paraíso proceda del persa antiguo. Javier Redondo Jordán (Pozoblanco, 1982) conduce al lector desde los desiertos salinos del altiplano iraní hasta las regiones húmedas del Caspio, donde la exuberancia del paisaje parece confirmar la hipótesis. La prosa del autor, elegante y culta, se mueve con naturalidad entre la escena concreta y la reflexión histórica. Destacan las páginas dedicadas a la ciudad de Qom, capital del chiísmo , que comparece como un enorme cenáculo intelectual donde miles de clérigos elaboran interpretaciones del Corán que determinan la organización misma del Estado. O la descripción de las conmemoraciones del martirio de Husain, que llenan plazas y calles, atravesando de parte a parte la identidad iraní, y que Redondo Jordán compara agudamente con los autos sacramentales del Siglo de Oro. La teología se infiltra en la política y la estética en la religión. La tentativa de entrelazar dimensiones heterogéneas , de la mística religiosa a la propaganda revolucionaria, pasando por la arquitectura urbana, la poesía clásica y la memoria bíblica, responde a una intuición de largo alcance: que la antigua Persia es uno de esos lugares donde Occidente empezó a gestarse. Allí confluyeron y se decantaron mitos fundacionales, textos sagrados y tradiciones espirituales que acabarían nutriendo el imaginario de Europa. De la convivencia milenaria entre mazdeístas, judíos, cristianos y musulmanes permanecen visibles algunas huellas: la tumba del profeta Daniel, el mausoleo de Ester y Mardoqueo o los vestigios de la antigua presencia judía en Isfahán. Hay libros que, frente a la angostura que la actualidad impone sobre las cosas, tienen la virtud de ensanchar nuestra perspectiva. Este lo hace, además, con un estilo esmerado y atrayente que integra la erudición con desenvoltura, sin exhibirla, recorriendo los caminos de la memoria con paciencia de viajero. Uno se pregunta de dónde ha salido un escritor de semejante fuste y se obliga a seguirle la pista abrigando la intuición, nada descabellada, de que aún habrá de depararnos más alegrías.
