År 1696 införde kungen av England en skatt på fönster. Det som hände sedan förvånade ingen.
Alla vet att skatter har snedvridande effekter på samhället. De stigande tobakspriserna får vissa människor att avstå från tobak och administrativa regioner med mer fördelaktig beskattning lockar till sig investeringar och tar bort dem från närliggande regioner. Dessa möjliga bieffekter, vissa önskvärda och andra inte, är vad en bra härskare bör ta hänsyn till innan en ny skatt implementeras.
Som fotografen Andy Billman har noterat i en av sina senaste utställningar, om du går genom vissa områden i Storbritannien, Frankrike eller Irland idag, kan du hitta ett levande exempel på felaktig skatteplanering vars effekter överlever på den arkitektoniska nivån. Ett helvete omgärdat av goda avsikter För att kompensera för de förluster som härrörde från förnedring av mynt föreslog Vilhelm III 1696 en fastighetsskatt baserad på antalet fönster i ett hus, ett förhistoriskt mått på individuell inkomst, en progressiv skatt: ju fler fönster, desto mer sannolikt är det att du blir successivt rikare. Varför detta system och inte ett annat?
Av två skäl, som förklaras i detta ekonomiskhistoriska arbete. Först och främst: i mitten av 1600-talets era ansågs idén om systematisk översyn av individuella inkomster som oacceptabla statliga intrång. Det fanns inga uppgifter om vad den rika markisen eller den fattige mannen på hörnet ägde.
För det andra hade det redan gjorts ett försök till inkomstskatt i förhållande till antalet skorstenar eller trappor inne i ett hus, men det slutade med att "skorstensgubbarna" blev avskydde. Hans närvaro kändes som att någon kränkte hemmets heliga utrymme. Lösning: gå inte in.
Fönstren är synliga för alla. I princip hade skatten två delar, en fast sats på två shilling per hus, motsvarande idag cirka 16 euro, och en rörlig del beroende på antalet fönster: hus med 10 till 20 fönster skulle betala fyra shilling mer, och de med mer än 20 fönster, åtta shilling. Ett hus med 20 fönster skulle därför betala motsvarande cirka 78 euro per år.
Om så var fallet 1969 ökade de följande ekonomiska kriserna beloppen. Till exempel 1747 ändrades beräkningen av fönster till en individuell beräkning: sex pence per fönster för hus med mellan 10 och 14, 9 pence per öppning för de med mellan 15 och 19, och så vidare. Fördelning av antalet fönster i England.
Första grafiken, mellan 1747 och 1757; andra, mellan 1761 och 1765. Källa: The Window Tax: A Case Study in Excess, av Wallace E. Oates och Robert M.
Schwab. Måttet var långt ifrån perfekt, och i själva verket, även om det var tänkt som en progressiv skatt, är sanningen att den hade regressiva aspekter. Som Adam Smith noterade i The Wealth of Nations, hade det prototypiska hyreshuset på 10 pund på landsbygden, den typ av bostäder där de fattiga oproportionerligt mycket vistades, i genomsnitt fler fönster än 500 punds hyresherrgård i innerstaden.
Politiken främjade ojämlikheter och orättvisor som försökte rättas till med undantag, till exempel för gårdar, stora fabriker, ostfabriker eller bostäder som behövde luftcirkulation, men när dörren öppnades för exceptionalism drog de rika på. Om skatten till exempel skulle begränsas där kroniskt sjuka bodde, hade många välbeställda familjer medlemmar som hade dålig hälsa. Eftersom det måste finnas allt i Herrens vingård, orsakade allt detta också en uppvisning av fönster bland vissa medlemmar av eliten: 45 fönster snarare än bara 20.
Men denna grupp var minst. Stölden av ljus och luft Människor vred verkligheten maximalt för att befria sig från den tunga bördan. Enligt samtida dokument insåg regeringen redan 1718 att intäkterna från fönsterskatterna hade börjat minska.
I England hade man börjat mura upp fönstren i sina hus i väntan på en efterlängtad skattereform som kunde vara runt hörnet (spoiler: skatten tog ett och ett halvt sekel att upphävas), medan man i Wales gjorde detsamma genom att måla fönstren svarta och skapa optiska illusioner med färgen. Det var vanligt att ta bort två eller tre fönster för att inte överskrida den skattemässiga "gränsen" på 9 fönster, varefter skattesatsen höjdes, men som Andy Billmans fotografier återspeglar, finns det de som gick till slutet med sin snålhet, blockerade ljuset från var och en av öppningarna i deras hus, och levde i mörker till överkomliga priser. År 1851 rapporterades att glasproduktionen hade stått stilla i 40 år trots den stora befolkningsökningen och byggandet av nya bostäder, av förklarliga skäl.
Själva stadsarkitekturen ändrades till att planera hus med färre fönster, fastän mycket bredare och högre. Fönsterskatten var populärt känd på ett annat sätt: stölden av ljus och luft, på grund av det förtryck som tvingade människor att klara sig utan dessa element så nödvändiga för tillvaron. Och de hade rätt: som det visade sig föll den viktigaste negativa effekten av åtgärden på folkhälsan.
Enligt studier av dåtidens läkare upptäcktes det att de ohälsosamma tillstånden till följd av bristen på ventilation och frisk luft gynnade spridningen av många sjukdomar som dysenteri, kallbrand eller tyfus. I en händelse 1781 dödade en tyfusepidemi flera invånare i Carlisle. En läkare spårade ursprunget till utbrottet och sa att han hittade dem i ett hus där sex fattiga familjer bodde.
Det han säger måste tas med en nypa salt, men så här skrev han: Även om de fattiga redan hade råd med livsmiljöer med få fönster, för att minska skatten avstod invånarna med alla. […] Lukten i huset var överväldigande och stötande till en outhärdlig grad. Det finns inga bevis för att febern importerades utifrån till detta hus, men den spred sig från den till andra delar av staden. Som ett resultat av detta utbrott har 52 invånare i staden dött.
Under en parlamentarisk utredning i frågan 1846 beskrev läkarföreningar åtgärden som, av alla befintliga åtgärder, "den mest skadliga för de fattigas hälsa, välbefinnande, egendom och industriliv och för hela samhället i övrigt". 1851 upphävdes lagen och ersattes av en icke-lätt bostadsskatt. I Xataka | Den längsta grekiska papyrus som hittats var inte som den verkade. Dess översättning avslöjade en okänd historia av Rom I Xataka | År 1394 orsakade en herre från en stad i Aragon en schism i kyrkan: påven Luna av Peñíscola
Originalkälla
Publicerad av Xataka
17 august 2026, 20:16
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En 1696, el rey de Inglaterra puso un impuesto a las ventanas. Lo que pasó acto seguido no sorprendió a nadie
Beskrivning
Por todos es sabido que los impuestos tienen efectos distorsionadores en la sociedad. El alza de precios del tabaco hace que algunas personas lo dejen y regiones administrativas con tributaciones más beneficiosas atraen la inversión, arrebatándosela a las regiones vecinas. Estos posibles efectos secundarios, algunos deseables y otros no, son los que un buen gobernante deberá tener en cuenta antes de implantar un nuevo tributo. Tal y como ha recogido el fotógrafo Andy Billman en una de sus últimas exposiciones, si paseas hoy en día por ciertas zonas de Reino Unido, Francia o Irlanda, puedes encontrarte un ejemplo vivo de una chapucera planificación fiscal cuyos efectos sobreviven en el plano arquitectónico. Un infierno tapiado de buenas intencionesPara compensar las pérdidas derivadas de la degradación de las monedas, Guillermo III planteó en 1696 un impuesto a la propiedad basado en el número de ventanas de una casa, una prehistórica medición de la renta individual, un tributo progresivo: a más ventanas, es probable que seas progresivamente más rico. ¿Por qué este sistema y no otro? Por dos motivos, como explican en este trabajo de historia de economía. El primero y más importante: en la época de mediados del siglo XVII en la que se encontraban, la idea de la revisión sistemática de los ingresos de los individuos se consideraba una intromisión gubernamental intolerable. No había registros de lo que poseía el acaudalado marqués o el pobre de la esquina. Segundo, ya se había visto un conato de impuesto a la renta en relación al número de chimeneas o escaleras dentro de una casa, pero los “hombres de la chimenea” acabaron siendo detestados. Su presencia se sentía como la de alguien que violaba el sagrado espacio del hogar. Solución: no entrar. Las ventanas están a la vista de todos. En principio, el impuesto tenía dos partes, una tasa fija de dos chelines por casa, el equivalente hoy a unos 16 euros, y una parte variable en función del número de ventanas: las casas con ventanas de 10 a 20 pagarían cuatro chelines más, y las que tengan más de 20 ventanas, ocho chelines. Una casa de 20 ventanas pagaría, por tanto, el equivalente a unos 78 euros anuales. Si esto era así en 1969, las siguientes crisis económicas fueron subiendo las cuantías. Por ejemplo, en 1747 se cambió la computación de las ventanas a una individual: seis peniques por ventana para casas con entre 10 y 14, 9 peniques por abertura para las que tuvieran entre 15 y 19, y así. Distribución del número de ventanas en Inglaterra. Primera gráfica, entre 1747 y 1757; segunda, entre 1761 y 1765. Fuente: The Window Tax: A Case Study in Excess, de Wallace E. Oates y Robert M. Schwab. La medida estaba muy lejos de ser perfecta, y, de hecho, aunque se concebía como impuesto progresivo, lo cierto es que tenía mimbres regresivos. Como reflejó Adam Smith en La riqueza de las naciones, la casa prototípica de alquiler por diez libras en el campo, el tipo de vivienda en las que se alojaban de forma desproporcionada los pobres, tenía de media más ventanas que la mansión de 500 libras de alquiler del centro de la ciudad. La política fomentó desigualdades e injusticias que intentaron subsanarse con exenciones, por ejemplo a granjas, a grandes fábricas, a queserías o a viviendas que necesitasen circulación de aire, pero abierta la puerta a la excepcionalidad, los pudientes se aprovecharon. Si, por ejemplo, allí donde residiesen enfermos crónicos se limitaría el impuesto, muchas familias de bien contaban con miembros débiles de salud. Como de todo tiene que haber en la viña del Señor, todo ello causó también un alarde ventanal entre ciertos miembros de la élite: 45 ventanas mejor que apenas 20. Pero este grupo eran los menos. El robo de luz y aire La gente retorcía la realidad al máximo para librarse de la pesada carga. Según los documentos de la época, tan pronto como en 1718 el Gobierno se dio cuenta de que los ingresos por los impuestos a las ventanas habían empezado a disminuir. En Inglaterra la gente había empezado a tapiar con ladrillos las ventanas de su casa a la espera de una esperada reforma fiscal que podría estar a la vuelta de la esquina (spoiler: el impuesto tardó un siglo y medio en derogarse), mientras que en Gales hicieron lo propio pintando de negro los cristales y creando ilusiones ópticas con la pintura. Era común eliminar dos o tres ventanas para no exceder ese “límite” fiscal de 9 ventanas a partir del cuál se te subía el tipo impositivo, pero como reflejan las fotografías de Andy Billman hay quien fue hasta el final con su tacañería bloqueando la luz de todos y cada uno de los orificios de su casa, viviendo en una asequible penumbra. En 1851 se reportó que la producción de vidrio llevaba estancada desde hacía 40 años a pesar del gran aumento de población y construcción de nuevas viviendas, por motivos obvios. La propia arquitectura urbanística cambió para planear casas con menos ventanas, aunque mucho más anchas y altas. El impuesto a las ventanas se conocía popularmente de otra manera: el robo a la luz y el aire, por la opresión que empujaba a la gente a prescindir de estos elementos tan necesarios para la existencia. Y no les faltaba razón: según se desprendió, el efecto adverso más importante de la medida recayó en la salud pública. Según estudios de médicos de la época, se descubrió que las condiciones insalubres resultantes de la falta de ventilación y aire fresco favoreció la propagación de numerosas enfermedades como disentería, gangrena o tifus. En un suceso de 1781, una epidemia de tifus mató a varios habitantes de Carlisle. Un doctor rastreó los orígenes del brote y dijo haberlos encontrado en una casa en la que vivían seis familias pobres. Hay que tomarse con un grano de sal lo que dice, pero esto es lo que escribió: Si bien los pobres ya podían permitirse de por sí hábitats con pocas ventanas, para reducir el impuesto los habitantes prescindieron de todas ellas. […] El olor en la casa era abrumador y ofensivo hasta un grado insoportable. No hay evidencia de que la fiebre fuese importada de fuera a esta casa, pero se propagó desde ella a otras partes de la ciudad. A causa de este brote han muerto 52 habitantes de la ciudad.Durante una comisión de investigación parlamentaria del asunto en 1846, las asociaciones de médicos calificaron la medida como, de entre todas las existentes, "la más perjudicial para la salud, el bienestar, la propiedad y la vida industrial de los pobres y del conjunto de la comunidad en general". En 1851 la ley fue derogada y reemplazada por un impuesto a la vivienda ajeno a la luz. En Xataka | El papiro griego más largo encontrado no era lo que parecía. Su traducción reveló una historia desconocida de Roma En Xataka | En 1394, un señor surgido de un pueblo de Aragón provocó un cisma en la Iglesia: el Papa Luna de Peñíscola (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia En 1696, el rey de Inglaterra puso un impuesto a las ventanas. Lo que pasó acto seguido no sorprendió a nadie fue publicada originalmente en Xataka por Esther Miguel Trula .
