Teknik • 13 aug 2026

9 000 statister och 165 sekunder att spela in dem: filmen som utnyttjade en total förmörkelse för att filma Jesu Kristi korsfästelse

Den 15 februari 1961 korsade en total solförmörkelse Frankrike, Monaco och Italien på väg till Balkan; På dess längsta punkt blockerade umbraen solen i 165 sekunder. Producenten Dino De Laurentiis och regissören Richard Fleischer bestämde sig för att filma korsfästelsen av "Barabbas" precis i den marginalen. Åttio personer, inklusive skådespelare och besättning, gick upp till Roccastrada, en stad i Toscana; beslutet fattades fyrtioåtta timmar tidigare, utan något filmiskt prejudikat att falla tillbaka på.

Fotochefen, Aldo Tonti, tog bort filtren från kamerorna och öppnade bländaren maximalt, i tillit till att celluloiden skulle reagera på ett ljus som ingen hade fotograferat så här tidigare.

Det blev bra. Hur många kameror, tre eller fyrtiotre? Källor håller inte med: wikin dokumenterar tre – telefoto, medium shot och panorama – medan de senaste rapporterna höjer siffran till mer än fyrtio fördelade på olika utställningar.

Det finns inte heller någon överenskommelse om platsen: nästan alla talar om Roccastrada, Toscana; några anglosaxiska recensioner talar om Nice. På grund av stjärnans position passar den första inte alls. Sekvensen visas som en kulmination på scenen av Kristi Golgata, runt minuter 15 till 17.

Richard Fleischer hade bara en möjlighet och inget prejudikat. Men resten av inspelningen av denna storfilm från 1961 var inte mindre galen: en skådespelare förlorade rollen efter att ha skakat hand, en annan skådespelerska anställdes bara för att lura pressen, och bland statisterna fanns ett framtida offer för Charles Manson. Till och med ett utbrett rykte sa att Fellini var nära att regissera den.

En oberäknelig produktion De Laurentiis hade stängt ett fyrabildspaket med Columbia för 17 miljoner dollar; "Barabbas" fick 10, precis när Rom höll på att bli det billiga efterkrigstidens Hollywood. Producenten förföljde Yul Brynner för huvudrollen; Brynner och Fleischer skakade hand över avtalet. Men Ramses II i "The Ten Commandments" (1956) eller Chris Adams i "The Magnificent Seven" (1960) var inte billiga.

Och De Laurentiis slog ner honom ändå för att han inte gillade det. Förut hade han anställt Jeanne Moreau endast för kostymtester, i vetskap om att han aldrig skulle kasta henne - hans fru, Silvana Mangano, hade redan rollen -: trettio journalister bevakade akten. Anthony Quinn kom från en Broadway där han spelade i "Becket" tillsammans med Laurence Olivier, anpassningen av T.S.

Eliot hade premiär den 5 oktober 1960 på San James Theatre. De Laurentiis betalade $37 500 i kompensation och garanterade honom lediga veckor för att filma "Lawrence of Arabia" parallellt. Den gyllene tidsålderns Hollywood producerade cirka 200 filmer per år, i den takten pålagda verve.

De Laurentiis studio var då "en industriell slum" av tre fallfärdiga uppsättningar - inget som liknar vad han skulle göra två decennier senare i Wilmington, North Carolina. Så producenten köpte hundratals hektar ledig mark och byggde tillsammans med designern Mario Chiari hundra byggnader och pekade finger. Amfiteatern i Verona fungerade som Colosseum för gladiatorsekvensen: ett rekord på den tiden, 9 115 uniformerade statister som anlände i 75 bussar från närliggande städer.

Bland dem väckte en arton-årig flicka, dotter till en amerikansk soldat stationerad i Vicenza, uppmärksamhet den andra inspelningsdagen: hennes namn var Sharon Tate, en närvaro bekräftad av flera oberoende källor. På samma fotografering träffade Anthony Quinn Jolanda Addolori, lagets kostymdesigner; de fick två barn innan de gifte sig 1966. Scenen med svavelgruvor filmades på toppen av Etna med 500 statister; Någon glömde kolet som behövdes för att nita slavarnas kedjor och de var tvungna att gå nerför berget och backa upp medan himlen, svärtad av en storm, av en slump matchade den vulkaniska askan på marken.

Brännandet av Rom filmades på en enda natt, i en enda tagning, och faktiskt brände de byggda uppsättningarna. En halvt misslyckad spansk utgåva av romanen Manuset involverade också en vridning av händer, som började med Diego Fabbri, Ivo Perilli, Cristopher Fry och slutade med Nigel Balchin. Och de utgick från icke-originalmaterial: Pär Lagerkvist hade premiär för sin roman i Sverige den 6 september 1950 och 47 000 exemplar trycktes bara under de första fyra månaderna.

I december 1950 hade den redan nått sin åttonde tryckning och den 50 000:e tryckningen tillkännagavs. Lägger man till ekonomiska upplagor, samlingar, läsklubbar och fickböcker, översteg den 300 000 exemplar i början av 2000-talet. Den blev också en internationell framgång och cirkulerade så småningom på ett trettiotal språk.

Inte förgäves, det gav honom synlighet och det slutade med att han vann Nobelpriset året därpå. Hur som helst, han vann ingenting. Oscarsgalan 1962, den 35:e upplagan, gav allt till 'Lawrence of Arabia', till Gregory Peck för 'To Kill a Mockingbird' och till manusförfattaren Ennio de Concini för 'Italian Style Divorce'.

Trots budgeten – Variety skrev rubriken om dess översvämning – drabbades inte filmningen av kostnadsöverskridanden. Premiären var oberäknelig: triumf i Italien i slutet av 1961, ett halvt års väntan till London, och USA som inte såg den förrän i oktober 1962, också före schemat av Toronto. Trots Columbias publicitet, inklusive en tolv meter lång flottör som paraderade genom Los Angeles inför 1,2 miljoner människor, nådde den amerikanska samlingen knappt 3 miljoner dollar: 35:e plats för året.

Kanske saknades nasaréer. Mario Nascimbenes partitur under Franco Ferraras orkesterledning och med bandmanipulationer som han kallade "nya ljud" blev en succé. Nascimbene hade redan arbetat med Fleischer på 'The Vikings' (1958) och förhållandet var mycket bra.

Förmörkelsens ögonblick har ett arrangemang av den gregorianska sången "Kyrie eleison" som får ditt hår att resa sig. Han använde också en konsol, Mixerama, och syntar av sin egen uppfinning, en föregångare till den moderna samplern. Konsolen använde 12 stereokassetter, vilket resulterade i 24 monoljud.

Han samlade mer än 1 000 band i sin studio och spelade in alla möjliga ljud av en orkester, "från piccolon till kontrabasen. [...] När jag hade alla ljud separat spelade jag in de höga och låga registren för varje ton och spelade sedan in dem tillsammans." Både hans arbete och Tontis fotografi fick nomineringar för Nastro d'Argento, men inget mer. Idag anses 'Barabbas' vara en av de 100 viktigaste bibliska filmerna i historien; åtminstone enligt boken av Mathew Page och BFI. Inte förgäves, och i enlighet med traditionen, var Barabbas den brottsling som benådades av Pontius Pilatus istället för Jesus Kristus.

Hans frihet innebar korsfästelsen av nasaréen och detta plågade honom under ett liv av svårigheter, från att vara slav i silvergruvorna till att vara gladiator i Rom och därmed förtjäna sin plats som fri man. Bilder | Fångad bild av Barabba (Barabbas, Richard Fleische, 1961) I Xataka | Nu när hela Spanien har häpnat över förmörkelsen, är de goda nyheterna: kartan över nästa års totalförmörkelse

9 000 statister och 165 sekunder att spela in dem: filmen som utnyttjade en total förmörkelse för att filma Jesu Kristi korsfästelse

Originalkälla

Publicerad av Xataka

13 august 2026, 17:31

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

9.000 extras y 165 segundos para grabarlos: la película que aprovechó un eclipse total para rodar la crucifixión de Jesucristo

Beskrivning

El 15 de febrero de 1961, un eclipse solar total cruzó Francia, Mónaco e Italia camino de los Balcanes; en su punto de máxima duración, la umbra tapó el sol durante 165 segundos. El productor Dino De Laurentiis y el director Richard Fleischer decidieron rodar la crucifixión de ‘Barrabás’ exactamente en ese margen. Ochenta personas entre reparto y equipo subieron a Roccastrada, un pueblo de la Toscana; la decisión se tomó cuarenta y ocho horas antes, sin ningún precedente cinematográfico al que recurrir. El director de fotografía, Aldo Tonti, retiró los filtros de las cámaras y abrió el diafragma al máximo, confiando en que el celuloide reaccionara a una luz que nadie había fotografiado así antes. Salió bien. Cuántas cámaras, ¿tres o cuarenta y tres? Las fuentes discrepan: la wiki documenta tres —teleobjetivo, plano medio y panorámica—, mientras que reportajes recientes elevan la cifra a más de cuarenta repartidas por distintas exposiciones. Tampoco hay acuerdo en la localización: casi todas hablan de Roccastrada, Toscana; algunas reseñas anglosajonas hablan de Niza. Por la posición del astro, la primera no encaja del todo. La secuencia aparece como colofón en la escena del calvario de Cristo, en torno al minuto 15 al 17. Richard Fleischer tuvo una sola oportunidad y ningún precedente. Pero el resto del rodaje de esta superproducción de 1961 no fue menos disparatado: un actor perdió el papel tras estrechar la mano, otra actriz solo fue contratada solo para engañar a la prensa y entre los extras se encontraba una futura víctima de Charles Manson. Hasta un rumor extendido decía que Fellini estuvo cerca de dirigirla. Una producción errática De Laurentiis había cerrado con Columbia un paquete de cuatro películas por 17 millones de dólares; a "Barrabás" le tocaron 10, justo cuando Roma se convertía en la Hollywood barata de posguerra. El productor persiguió a Yul Brynner para el papel protagonista; Brynner y Fleischer estrecharon la mano sobre el acuerdo. Pero el Ramsés II de ‘Los diez mandamientos’ (1956) o Chris Adams en ‘Los siete magníficos’ (1960) no era barato. Y De Laurentiis lo tumbó igualmente porque no le gustaba. Antes había contratado a Jeanne Moreau solo para pruebas de vestuario, sabiendo que jamás la ficharía —su mujer, Silvana Mangano, ya tenía el papel—: treinta periodistas cubrieron el numerito. Anthony Quinn llegó arrancado de un Broadway donde protagonizaba ‘Becket’ junto a Laurence Olivier, la adaptación de T.S. Eliot estrenada el 5 de octubre de 1960 en la San James Theatre. De Laurentiis pagó 37.500 dólares de compensación y le garantizó semanas libres para rodar ‘Lawrence de Arabia’ en paralelo. El Hollywood de la época dorada producía unas 200 películas al año, ir a ese ritmo imponía brío. El estudio de De Laurentiis era entonces ‘un tugurio industrial’ de tres platós en ruinas —nada que ver con la que liaría dos décadas después en Wilmington, Carolina del Norte—. Así que el productor compró cientos de hectáreas de terreno baldío y, con el diseñador Mario Chiari, levantó un centenar de edificios señalando con el dedo. El anfiteatro de Verona hizo de Coliseo para la secuencia de gladiadores: un récord de la época, 9.115 extras uniformados que llegaron en 75 autobuses de los pueblos cercanos. Entre ellos, una chica de dieciocho años, hija de un militar estadounidense destinado en Vicenza, llamó la atención el segundo día de rodaje: se llamaba Sharon Tate, presencia que confirman varias fuentes independientes. En el mismo rodaje, Anthony Quinn conoció a Jolanda Addolori, figurinista del equipo; tuvieron dos hijos antes de casarse en 1966. La escena de las minas de azufre se filmó en lo alto del Etna con 500 extras; alguien olvidó el carbón necesario para remachar las cadenas de los esclavos y hubo que bajar la montaña y volver a subir mientras el cielo, ennegrecido por una tormenta, casaba por casualidad con la ceniza volcánica del suelo. El incendio de Roma se rodó en una sola noche, en una sola toma, quemando de verdad los decorados construidos. Un fracaso a medias Ediciones en español de la novela El guión también supuso un girigai de manos, comenzando por Diego Fabbri, Ivo Perilli, Cristopher Fry y acabando por Nigel Balchin. Y eso que partían de un material no original: Pär Lagerkvist estrenó su novela en Suecia el 6 de septiembre de 1950 y solo en los cuatro primeros meses se imprimieron 47.000 ejemplares. Para diciembre de 1950 ya había alcanzado la octava impresión y se anunciaba la tirada número 50.000. Sumando ediciones económicas, colecciones, clubes de lectura y libros de bolsillo, superó los 300.000 ejemplares a comienzos del siglo XXI.  También fue un éxito internacional y con el tiempo llegó a circular en unas treinta lenguas. No en vano, le dio visibilidad y acabó por ganar el Nobel al año siguiente. Como fuera, no ganó nada. Los Oscars de 1962, la 35.ª edición, se lo dieron todo a 'Lawrence de Arabia', a Gregory Peck por 'Matar a un Ruiseñor' y al guionista Ennio de Concini por 'Divorcio a la italiana'. Pese al presupuesto —Variety tituló sobre su desbordamiento—, el rodaje no sufrió sobrecostes. El estreno sí fue errático: triunfo en Italia a finales de 1961, medio año de espera hasta Londres, y unos Estados Unidos que no lo vieron hasta octubre de 1962, adelantados además por Toronto. Pese al despliegue publicitario de Columbia, incluida una carroza de doce metros paseando por Los Ángeles ante 1,2 millones de personas, la recaudación estadounidense apenas rozó los 3 millones de dólares: puesto 35 del año. Quizás faltaron nazarenos. La partitura de Mario Nascimbene bajo dirección de orquesta de Franco Ferrara y con manipulaciones de cinta que él llamaba “nuevos sonidos”, fue un éxito. Nascimbene ya venía de trabajar con Fleischer en ‘Los Vikingos’ (1958) y la relación era muy buena. El momento del eclipse cuenta con un arreglo del canto gregoriano ‘Kyrie eleison’ que pone los pelos de punta. Además usaba una consola, Mixerama, y sintes de invención propia, un precursor del sampler moderno. La consola usaba 12 cintas de casete estéreo, llo que daba lugar a 24 sonidos en mono. Acumuló más de 1.000 cintas en su estudio, grabando todos los sonidos posibles de una orquesta, "desde el flautín hasta el contrabajo. [...] Cuando tuve todos los sonidos por separado, grabé los registros agudos y graves de cada nota y luego los grabé juntos".  Tanto su obra como la fotografía de Tonti cosecharon nominaciones a los Nastro d'Argento, pero nada más. Hoy ‘Barrabás’ es considerada una de las 100 películas bíblicas más importantes de la historia; al menos según el libro de Mathew Page y el BFI. No en vano, y siguiendo con la tradición, Barrabás fue el criminal indultado por Poncio Pilatos en lugar de Jesucristo. Su libertad significó la crucifixión del nazareno y esto lo atormentó durante toda una vida de penurias, desde esclavo en las minas de plata hasta ser gladiador en Roma y ganarse así su lugar como hombre libre. Imágenes | Fotograma capturado de Barabba (Barabbas, Richard Fleische, 1961) En Xataka | Ahora que España entera ha alucinado con el eclipse, la buena noticia: el mapa del eclipse total del año que viene (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia 9.000 extras y 165 segundos para grabarlos: la película que aprovechó un eclipse total para rodar la crucifixión de Jesucristo fue publicada originalmente en Xataka por Isra Fdez .

49 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Tryck Enter för att söka ESC

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.