2001 tog en yacht sin tillflykt till en avlägsen ö i Atlanten. Dagar senare panerade dess invånare fisk med coca
Ön São Miguel, den största och mest befolkade av Azorerna, är känd som "Ilha Verde" för sina frodiga ängar. 2001 var det dock mest lämpligt att hänvisa till den som "vit ön". I en av de ödets piruetter som vanligtvis inspirerar Netflix-manusförfattare (och i det här fallet gjorde det), började dussintals och dussintals oslipade kokainbalar anlända till São Miguels stränder, närmare bestämt de i församlingen Rabo de Peixe. Atlanten överraskade dem och utan att någon i Rabo de Peixe kunde förklara mycket väl varför eller var de kom ifrån.
Vad det råder lite tvivel om mer än 20 år senare är att den episoden förändrade öns historia. Inte bara för att Rabo de Peixe för alltid förknippades med surrealistiska bilder (det sägs att det på ön fanns familjer som panerade makrill med koka istället för mjöl), utan på grund av det märke som det har satt på en fiskarbefolkning där det vita pulvret fram till dess knappt fanns. De senaste månaderna har hans historia blivit en nyhet igen tack vare streaming.
Hösten 2025 släppte Netflix en ny dokumentär om det avsnittet, "White Tide: The surreal story of Rabo de Peixe", en release som sammanföll med premiären av den andra säsongen av en serie inspirerad av samma händelse, den framgångsrika "Rabo de Peixe".
Den tredje presenterades i våras. En drivande segelbåt Azorerna är ett paradis på jorden, men även det största paradiset kan bli ett helvete. Antonino Quinzi bekräftade detta i början av juni 2001, medan han styrde en 12 m lång yacht över Atlanten mot Spanien.
Trots att han var en erfaren sjöman och nyligen hade fullföljt rutten Kanarieöarna-Venezuela, överraskades han nära Azorerna av en storm som skadade hans fartygs roder och hotade att få honom att driva. Inför ett sådant panorama beslöt Quinzi att skjuta upp sin ursprungliga plan, som var att segla tillbaka från Venezuela till Spanien, och söka skydd i någon diskret vik i São Miguel. Ordet "diskret" är inte en liten nyans.
För invånarna i församlingen Pilar da Bretanha som såg sin yacht dyka upp vid horisonten och söka skydd bland klipporna, verkade Quinzi som bara en annan amatörseglare. En av de många segelbåtsägare som ger sig ut för att segla på havet utan tillräckligt med brädor och hamnar i trubbel. I det här fallet hade de fel.
Quinzi var en hårt arbetande siciliansk navigatör och om han verkade snubbla längs São Miguels kust berodde det på att han faktiskt letade efter en så avlägsen plats som möjligt för att dölja lasten han transporterade. I Xataka Barbarerna som attackerade Rom gick till sina gränser: drogkonsumtion förklarar också kriget under antiken. Ombord på hans yacht gömde han, förutom mat och det som var nödvändigt för hans långa resa, hundratals och hundratals kilo kokain från Venezuela.
Hur många? Officiellt talas det om ett halvt ton, även om det finns de som minns att fartyget kunde bära upp till 3 000 kg och det skulle vara konstigt för sicilianaren att ge sig ut på sin havsresa utan att utnyttja den lastkapaciteten. Faktum är att Quinzi behövde nå en hamn där han skulle reparera sin yacht och av uppenbara skäl kunde han inte göra det med lastrummen fulla av balar.
För att komma ur problem bestämde han sig för att bli av med droger. Vissa versioner säger att han använde en båt för att ta en del av lasten till en grotta, men han var tvungen att avbryta uppdraget när han blev överraskad av några fiskare. Oavsett om det är sant eller inte, är faktum att för att bli av med en stor del av varorna valde Quinzi en annan lösning, mycket mer fantasifull... och riskabel.
En våg av buntar Vilken? Efter att ha sett till att balarna inte skulle skadas av Atlantens vatten, placerade han dem i fiskenät och sänkte dem sedan utanför kusten med hjälp av tunga kedjor och ett ankare. När uppgiften var klar seglade han mot hamnen i Rabo de Peixe, en ödmjuk och diskret fiskestad som ligger drygt 20 kilometer från där han hade gömt försändelsen.
Planen verkade perfekt. Åtminstone i teorin. Vad Quinzi inte räknade med är att samma vågor som hade tvingat honom att söka skydd slutade med att förstöra nätet som gömde balarna, med följden att dussintals och dussintals paket med koka började komma fram och vågorna drog dem mot kusten.
The Guardian berättar hur det första officiella meddelandet spelades in den 7 juni 2001, bara en dag efter att yachten setts lura runt klipporna. Medan han gick längs en gata kom en lokal man över en stor svart plastskiva som gömde vad som såg ut som dussintals packade tegelstenar. Han meddelade polisen som snart konstaterade att det fanns 270 balar som vägde 300 kg.
I Xataka dominerade Wari det pre-columbianska Peru före Inkafolket. De gjorde det tack vare droger och psykedelia. Under de följande dagarna fick myndigheterna liknande meddelanden från människor som hittade buntar när de gick längs kusterna.
Det sägs att ombuden på två veckor samlat in mer än 400 kg, vilket inte är en dålig balans med tanke på att polisen uppskattade att den totala belastningen var runt 500 kg. Men... Och resten?
Och framför allt, transporterade yachten faktiskt mer droger, som en av de portugisiska journalisterna som bevakade händelsen misstänker? "Fartyget kunde bära upp till 3 000 kg och ingen skulle korsa Atlanten med bara en liten del av vad det kan bära", hävdar Nuno Mendes, en reporter som reste från Lissabon vid den tiden för att bevaka nyheterna. Oavsett om förrådet var större eller mindre, är det som verkar uppenbart att det mesta av den obeslagtagna cocaen hamnade i händerna på invånarna i São Miguel, där knappt 140 000 människor bor. Fokus ligger framför allt på befolkningen i Rabo de Peixe, en av de fattigaste städerna i Portugal.
Berättelserna som cirkulerar om hur det där narkotiska "manna" nådde sina gator är så bisarra, så utöver det vanliga och med surrealistiska resonanser, att det än idag är svårt att veta om de är fantasier eller sanna fakta. Det sägs att fiskare lade teskedar koka i sitt kaffe som om det vore socker, att det fanns hus där fisken började paneras med det vita pulvret och att det till och med fanns pojkar som trodde att balarna innehöll krita och använde den för att markera mållinjerna på en fotbollsplan. Verklighet?
Ren folklore? Glas cola för 20 euro (eller mindre) Det cirkulerar också historier som visar att inte alla på Ilha Verde var så naiva. Det fanns de som såg i Quinzis förlorade last en möjlighet att bli rik snabbt och enkelt.
Berättelserna kring denna "boom" i öns narkotikahandel är mindre pittoreska, men lika extraordinära: unga människor som går genom São Miguel med shoppingkassar fulla av coca, en handlare som sålde så mycket droger från sin bil att han slutade med sotiga stolar... Det fanns så mycket coca (eller kanske så lite var uppfattningen om dess verkliga värde) att en del lokalbefolkning sålde coca för 20 euro. Andra säger att du kan köpa en av dessa "flingor" för bara fem euro.
Situationen nådde en sådan punkt att polisen redan i slutet av juni kände igen sin rädsla för "massiv narkotikahandel" och i juli sände de lokala kanalerna meddelanden för att varna öborna för riskerna med narkotikakonsumtion. Problemet var inte bara floden av coca.
Det var okunskap. Narkotikamissbruket nådde inte ön med Quinzi, men innan hans yacht dök upp vid horisonten representerades problemet främst av heroin och hasch. Vitt pulver cirkulerade, men det var ett skruvstäd inom räckhåll för väldigt få. 2017 påminde El País om att denna nya verklighet snabbt kändes på sjukhus. "Vi hade 20 dödsfall och ett oräkneligt antal överdoser under de tre veckorna efter landstigning.
Men det är inofficiell statistik som vi improviserade med hjälp av läkare och hälsopersonal", säger Mendes. Sedan dess har flera medier återvänt till São Miguel och Rabo de Peixe för att ta reda på hur ön har upplevt de senaste två decennierna.
Cocas fotavtryck verkar fortfarande överväldigande. År 2022 hävdade Ara att en betydande del av befolkningen i Rabo de Peixe hade haft problem med droger.
Problemet var inte bara mängden narkotika, utan dess egenskaper. Ytterligare analys visade att renheten hos alkaloiden översteg 80 %.
Så kraftfullt var det att vissa användare bytte till heroin för att komma över "apan". "Det var en mardröm. Några ungdomar som aldrig hade rört en cigarett började använda kokain", erinrade en inspektör i Telegraph. Och Quinzi?
Sicilianen som startade historien blev arresterad. Polisen lyckades spåra honom, arresterade honom och tog honom till Ponta Delgada-fängelset för att vänta på rättegången. Bara en och en halv vecka senare lyckades han fly i ett avsnitt som skulle ge ytterligare en rapport, men han undvek rättvisan länge.
Han var trots allt på en ö, myndigheterna fördubblade kontrollerna vid hamnarna och flygplatsen och hans fotografi hamnade på lokaltidningarnas redaktioner. De hittade honom inte långt efter, gömd i en fiskares hus. En tidigare version av denna artikel publicerades i november 2025.
Bilder| Netflix 1 och 2, Wikipedia och Otávio Nogueira (Flickr) I Xataka | Levnadskostnaderna slutar inte växa i Spanien, men det finns något som aldrig har varit så billigt: kilot coca (instagramScript) Nyheten 2001 tog en yacht tillflykt på en avlägsen ö i Atlanten.
Originalkälla
Publicerad av Xataka
3 august 2026, 09:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En 2001 un yate se refugió en una isla remota del Atlántico. Días después sus habitantes empanaban pescado con coca
Beskrivning
A la isla de São Miguel, la mayor y más poblada de las Azores, se la conoce como 'Ilha Verde' por sus frondosas praderas. En 2001 lo más apropiado sin embargo era referirse a ella como "isla blanca". En una de esas piruetas del destino que suelen inspirar a los guionistas de Netflix (y en este caso así fue) empezaron a arribar a las costas de São Miguel, más concretamente a las de la freguesia de Rabo de Peixe, decenas y decenas de fardos de cocaína sin cortar. Los trajo el Atlántico, por sorpresa y sin que nadie en Rabo de Peixe acertara a explicarse muy bien por qué ni de dónde venían. De lo que sí hay pocas dudas más de 20 años después es de que aquel episodio cambió la historia de la isla. No solo porque Rabo de Peixe quedase asociado ya para siempre a imágenes surrealistas (se cuenta que en la isla había familias que empanaban caballas con coca en vez de harina), sino por la huella que ha dejado en una población de pescadores en la que hasta entonces el polvo blanco apenas estaba presente. En los últimos meses su historia ha vuelto a a ser noticia por obra y gracia del streaming. En otoño de 2025 Netflix estrenó un nuevo documental sobre aquel episodio, 'Marea blanca: La surrealista historia de Rabo de Peixe', lanzamiento que coincidió con el estreno de la segunda temporada de una serie inspirada en el mismo suceso, la exitosa 'Rabo de Peixe'. La tercera se presentó en primavera. Un velero a la deriva Las Azores son un paraíso en la tierra, pero incluso el mayor de los paraísos puede convertirse en un infierno. Antonino Quinzi lo comprobó a comienzos de junio de 2001, mientras dirigía un yate de 12 m por el Atlántico rumbo a España. Aunque era un marinero experimentado y poco antes había completado la ruta Canarias-Venezuela, cerca de las Azores le sorprendió una tempestad que dañó el timón de su barco y amenazó con dejarlo a la deriva. Ante semejante panorama Quinzi decidió posponer su plan original, que pasaba por navegar de vuelta de Venezuela a España, y buscar refugio en alguna cala discreta de São Miguel. Lo de 'discreta' no es un matiz menor. A los vecinos de la parroquia de Pilar da Bretanha que vieron cómo su yate asomaba en el horizonte y buscaba cobijo entre los acantilados, Quinzi les pareció un marinero aficionado más. Uno de tantos dueños de veleros que se lanzan a surcar el océano sin las tablas suficientes y acaban viéndose en aprietos. En este caso se equivocaban. Quinzi era un navegante siciliano bregado y si parecía dar tumbos por la costa de São Miguel era porque en realidad buscaba un lugar lo más apartado posible para ocultar la carga que transportaba. En Xataka Los bárbaros que asaltaron Roma iban hasta las cejas: el consumo de droga también explica la guerra en la Antigüedad A bordo de su yate, además de viandas y lo necesario para su larga singladura, escondía cientos y cientos de kilos de cocaína procedente de Venezuela. ¿Cuántos? Oficialmente se habla de media tonelada, aunque hay quien recuerda que el barco podía transportar hasta 3.000 kg y sería raro que el siciliano se lanzase a su viaje oceánico sin aprovechar esa capacidad de carga. El caso es que Quinzi necesitaba llegar a un puerto en el que reparar su yate y, por motivos obvios, no podía hacerlo con las bodegas atestadas de fardos. Para salir del aprieto decidió desprenderse de la droga. Algunas versiones cuentan que utilizó un bote para llevar parte de la carga a una cueva, pero tuvo que abortar la misión al verse sorprendido por unos pescadores. Sea o no cierto, el caso es que para librarse de gran parte de la mercancía Quinzi optó por otra solución, bastante más imaginativa... y arriesgada. Una oleada de fardos¿Cuál? Tras asegurarse de que los fardos no se estropearían con el agua del Atlántico, los metió en redes de pesca y luego los sumergió frente a la costa con ayuda de pesadas cadenas y un ancla. Una vez remató la faena, zarpó hacia el puerto de Rabo de Peixe, un humilde y discreto pueblo pesquero situado a poco más de 20 kilómetros de donde había ocultado el cargamento. El plan parecía perfecto. Al menos en teoría. Con lo que no contó Quinzi es con que el mismo oleaje que lo había obligado a buscar refugio acabase destrozando la red que ocultaba los fardos, con el consecuente resultado: decenas y decenas de paquetes de coca empezaron a emerger y las olas los arrastraron hacia el litoral. The Guardian cuenta cómo el primer aviso oficial se registró el 7 de junio de 2001, solo un día después de que se viese el yate merodear por los acantilados. Mientras paseaba por una cal,a un lugareño se encontró con una gran plástico negro que ocultaba lo que parecían decenas de ladrillos empaquetados. Avisó a la policía, que no tardó en comprobar que eran 270 fardos que pesaban 300 kg. En Xataka Los wari dominaron el Perú pre-colombino antes que los incas. Lo hicieron gracias a la droga y la psicodelia A lo largo de los días siguientes las autoridades recibieron avisos parecidos de gente que se encontraba con fardos mientras paseaba por las costas. Se dice que en dos semanas los agentes reunieron más de 400 kg, lo que no es mal balance si se tiene en cuenta que la policía estimaba que la carga total rondaba los 500 kg. Pero… ¿Y el resto? Y sobre todo, ¿transportaba en realidad el yate más droga, como recela uno de los periodistas lusos que cubrió el suceso? "El barco podía transportar hasta 3.000 kg y nadie cruzaría el Atlántico con solo una pequeña parte de lo que puede llevar", argumenta Nuno Mendes, un reportero que se desplazó por aquellas fechas desde Lisboa para cubrir la noticia. Fuese el alijo más o menos grande, lo que parece evidente es que la mayor parte de esa coca sin requisar acabó en manos de los habitantes de São Miguel, donde viven apenas 140.000 personas. El foco se pone sobre todo en la población de Rabo de Peixe, uno de los pueblos más empobrecidos de Portugal. Las historias que circulan sobre cómo llegó aquel 'maná' narcótico a sus calles son tan rocambolescas, tan fuera de lo común y de resonancias surrealistas, que aún hoy en día resulta difícil saber si son fantasía o hechos verídicos. Se cuenta que los pescadores echaban cucharaditas de coca al café como si se tratara de azúcar, que había casas en las que se empezó a empanar el pescado con el polvo blanco e incluso que hubo chicos que creyeron que los fardos contenían tiza y la utilizaron para marcar las líneas de la portería en un campo de fútbol. ¿Realidad? ¿Puro folclore? Copas de coca a 20 euros (o menos) También circulan historias que muestran que no todo el mundo en Ilha Verde era tan ingenuo. Hubo quien vio en la carga perdida de Quinzi una oportunidad para enriquecerse de forma rápida y fácil. Las historias en torno a ese "boom" del narcotráfico isleño son menos pintorescas, pero igual de extraorinarias: jóvenes caminando por São Miguel con bolsas de la compra llenas de coca, un trapichero que vendía tanta droga desde su coche que acabó con los asientos tiznados… Tanta coca había (o quizás tan poca era la noción de su valor real) que algunos lugareños vendían vasos de cerveza hasta arriba de coca pura por 20 euros. Otros dicen que se podía comprar uno de esos 'copos' por solo cinco euros. La situación llegó hasta tal punto que a finales de junio la policía reconocía ya su miedo a un "tráfico masivo" de droga y en julio las cadenas locales emitían mensajes para advertir a los isleños de los riesgos que entraña el consumo del narcótico. El problema no fue solo el aluvión de coca. Era el desconocimiento. La drogadicción no llegó a la isla con Quinzi, pero antes de que su yate asomase en el horizonte el problema lo representaban sobre todo la heroína y el hachís. Circulaba polvo blanco, pero era un vicio al alcance de muy pocos. En 2017 El País recordaba que esa nueva realidad se dejó sentir rápidamente en los hospitales. "Tuvimos 20 muertes y un número incalculable de sobredosis en las tres semanas posteriores al desembarco. Pero son estadísticas no oficiales que improvisamos con la ayuda de médicos y el personal sanitario", relata Mendes. Desde entonces varios medios han vuelto a São Miguel y Rabo de Peixe para averiguar cómo ha vivido la isla las últimas dos décadas. La huella de la coca parece aún aplastante. En 2022 Ara aseguraba que una parte relevante de la población de Rabo de Peixe había tenido problemas con las drogas. {"videoId":"x807fih","autoplay":false,"title":"¿Se puede aprender historia con los videojuegos históricos?", "tag":"", "duration":"499"} El problema no era solo la cantidad de narcótico, sino sus características. Análisis posteriores mostraron que la pureza del alcaloide superaba el 80%. Tan potente era que algunos consumidores se pasaron a la heroína para pasar el 'mono'. "Fue una pesadilla. Algunos jóvenes que nunca habían tocado un cigarrillo empezaron a consumir cocaína", recuerda en Telegraph un inspector. ¿Y Quinzi? El siciliano que inició la historia acabó apresado. La policía logró seguirle la pista, lo detuvo y lo llevó a la prisión de Ponta Delgada a la espera de juicio. Apenas una semana y media después logró fugarse en un episodio que daría para otro reportaje, pero no esquivó durante mucho tiempo la justicia. Al fin y al cabo estaba en una isla, las autoridades redoblaron los controles en los puertos y el aeropuerto y su fotografía acabó en las redacciones de los periódicos locales. Lo encontraron no mucho después, oculto en la casa de un pescador. Una versión anterior de este artículo se publicó en noviembre de 2025. Imágenes| Netflix 1 y 2, Wikipedia y Otávio Nogueira (Flickr) En Xataka | El coste de la vida no para de crecer en España, pero hay algo que nunca había estado tan barato: el kilo de coca (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia En 2001 un yate se refugió en una isla remota del Atlántico. Días después sus habitantes empanaban pescado con coca fue publicada originalmente en Xataka por Carlos Prego .
