Vicente Gallego, mot ett nytt liv
Mycket av 1900-talets poesi är inget annat än ett uttryck för en kris: jagets, verklighetens och språkets kris som försöker representera dem. Vicente Gallego utmanar dock den traditionen genom att lansera ett annat perspektiv, det om poesi som ett samvete för att fira, poesi som ett sätt att känna sig åtföljd av världens ting och varelser, att acceptera en blick av oskuld, det vill säga en blick mot förundran och förundran. Vi skulle kunna säga, med Pascal Quignard, att det är poesin från de ödmjukas sparsamma majestät.
Floder, gator, sparvar, syrsor, vass, stjärnor, spel, en hel geografi av kontemplationer som i Vicente Gallego inte är något annat än ett andligt äventyr eller, om man vill, ett moraliskt äventyr, det att se i de små dagliga händelserna en uppenbarelse och till och med ett botemedel. Det är vad han erbjuder oss i denna 'Sång om bara vattnet', en sann omskrivning av allt hans verk. Vicente Gallego verkar som om han hade utsatt alla sina diktböcker för en renande väg, som om han hade rensat dem från brus för att höra och tala sin mest väsentliga röst.
För att göra detta har man avstått från sina fem första leveranser och gjort en grundlig översyn av resten. Resultatet är en ny bok om mognad och skönhet, också av en mycket Juan Ramonian djärvhet. Men dessutom, om vi tar hänsyn till de nya dikterna, den enorma mängd opublicerade som samlats här, är det lätt att avgöra att Vicente Gallego behövde skriva denna bok från dess rötter eftersom den var spegeln av den djupgående vitala och andliga förvandling som har genomförts i honom och som han också har lämnat spår av i sina essäböcker.
Med Juan de la Cruz i bakgrunden, med gammal kastiliansk populärpoesi, med Emily Dickinson, Claudio Rodríguez och orientalisk poesi, är 'Song of Water Alone' en sång, en omfamning med verkligheten som den är, utan fiktion eller metafysik, styrd av känslor och bristen på högtidlighet. Som han redan skrev i essän 'Living the body of reality': "Syftet är inte att berätta sanningen - att dissekera och förfalska den - utan att framkalla livligheten i dess aromer." Symboler som finns i naturen, upplevelser i den inhemska sfären, firande av vänskap, ögonblick av detta nya liv som blir nytt i varje blick och som flyttar sig bort från modern melankoli med en ödmjuk gest: återspeglar fascinationen av att leva och dess varaktiga ögonblick, som Peter Handke skulle säga, de som, som tid, är uppskjutna i tiden. Denna nya bok, denna guide till kontemplationer, är också en anteckningsbok med visioner och erfarenheter.
Av särskild relevans är användningen av språket som på en gång är så enkelt, så fyllt av spänningar och så fantastiskt. Gallego, som i målningen av George La Tour, föredrar det tysta, ljuset från ljuset framför de stora andliga språkscenerna. Han talar alltid som om han avslöjar en hemlighet. 'Song of water alone' är porträttet av en mutation som redan hade bryggts i Vicente Gallegos tidigare poesi, till och med, även om han inte tror det, i vissa ögonblick av böcker som 'Ljuset, på ett annat sätt'.
Men här når den sitt maximala uttryck, sitt maximala krav, sin maximala känsla. Minnesvärt som ett stort verk är.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 july 2026, 16:11
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Vicente Gallego, hacia una vida nueva
Beskrivning
Gran parte de la poesía del siglo XX no es sino la expresión de una crisis: la crisis del yo, la de lo real y la del lenguaje que intenta representarlos. Sin embargo, Vicente Gallego desafía a esa tradición poniendo en marcha otra perspectiva, la de la poesía como conciencia de celebración , la poesía como forma de sentirse acompañado por las cosas y los seres del mundo, la de aceptar una mirada de inocencia, es decir, una mirada hacia el asombro y la maravilla. Podríamos decir, con Pascal Quignard , que es la poesía de la parca majestuosidad de lo humilde. Ríos, calles, gorriones, grillos, juncos, estrellas, juegos, toda una geografía de contemplaciones que, en Vicente Gallego, no es otra cosa que una aventura espiritual o, si se quiere, una aventura moral, esa de ver en los pequeños acontecimientos diarios una revelación y hasta una cura. Eso es lo que nos ofrece en esta 'Canción del agua a solas', una verdadera reescritura de toda su obra . Vicente Gallego parece como si hubiera sometido todos sus libros de poemas a una vía purgativa, como si los hubiera limpiado de ruidos para oír y decir su voz más esencial. Ha prescindido para ello de sus cinco primeras entregas, y sobre el resto ha llevado a cabo una profunda revisión. El resultado es un libro nuevo de madurez y de belleza, también de una osadía muy juanramoniana . Pero, además, si se tiene en cuenta los nuevos poemas, esa enorme cantidad de inéditos aquí recogidos, es fácil determinar que Vicente Gallego necesitaba escribir este libro desde su raíz porque era el espejo de la profunda transformación vital y espiritual que en él se ha llevado a cabo y de la que también ha ido dejando huellas en sus libros de ensayos. Con Juan de la Cruz al fondo, con la antigua poesía popular castellana, con Emily Dickinson, Claudio Rodríguez y la poesía oriental, 'Canción del agua a solas' es un cántico, un abrazo con la realidad tal como es, sin ficciones ni metafísicas, guiado por la emoción y la falta de solemnidad. Como él ya escribió en el ensayo 'Vivir el cuerpo de la realidad': «No se pretende decir la verdad -disecarla y falsearla- sino evocar la viveza de sus aromas ». Símbolos encontrados en la naturaleza, experiencias en el ámbito doméstico, celebraciones de la amistad, momentos de esta vida nueva que se hace nueva en cada mirada y que se aleja de la melancolía moderna con un gesto humilde: reflejar la fascinación de vivir y sus momentos de duración, como diría Peter Handke , esos que siendo tiempo están suspendidos en el tiempo. Este nuevo libro, esta guía de contemplaciones, es también un cuaderno de visiones y vivencias . Especial relevancia tiene el uso del lenguaje a la vez tan sencillo, tan lleno de tensiones y tan esplendoroso. Gallego, como ocurre en la pintura de George La Tour, prefiere lo callado, la luz de la vela a los grandes escenarios lingüísticos espirituales. Habla siempre como revelando un secreto. 'Canción del agua a solas' es el retrato de una mutación que ya se venía gestando en toda la poesía anterior de Vicente Gallego, incluso, aunque él no lo crea, en algunos momentos de libros como 'La luz, de otra manera'. Pero que aquí llega a su máxima expresión , a su máxima exigencia, a su máxima emoción. Memorable como lo es una gran obra.
