Andrés Trapiello, ett livs roman
"Om grottan," svarade de, "det finns mycket att säga: den har allt." (Don Quijote, II, LXII). Och allt i den här boken är väldigt enkelt och därför väldigt komplext.
Livet berättas i varje ögonblick. Denna volym 25 av serien 'Hall of Lost Steps' motsvarar berättarens industrier och äventyr år 2011. Först och främst måste läsaren påminnas om att han tittar på 'En roman på gång'.
På språng med livet. Det finns inget klagomål hos honom och inte heller något förmodat.
Det levs och berättas. Som de stora verken som växte fram på höjden av genren på 1800-talet. De handlar om livet, från dess stoiska sida.
Som roman spelar det liten roll om det som berättas har hänt eller inte. Det finns verklighet, det finns drömmar, det finns bekännelser. Eftersom dess strävan, fullt uppnådd, är att presentera en stor fresk av det mänskliga tillståndet under dessa första år av 2000-talet.
Dess geografi går fram och tillbaka från Madrid Rastro till Las Viñas på landsbygden i Extremadur; från intima och litterära resor till konferenser och möten, alltid kring litteratur, konst, vänner, de nyfikna, de oberäkneliga; från familjen till promenader genom Madrid eller vart man, alltid nyfiken som berättaren, tar honom. Den är skriven med prosa som visar klarhet som sitt första drag, långt ifrån någon affekt, han skriver som han talar och skriver inte som han skriver. Det verkar som att ingenting räknas, dagarnas, årens gång, och när man läser den känner man att den berättar allt, åtminstone allt som är värt att berätta i ett liv.
Suverän övning. Fotavtrycket från Galdós som, när han fick frågan "Life?" Han svarade: "Vilket mysterium." Och det är nyckeln till dessa sidor. Den lyckliga föreningen av mysteriet Galdós och Cervantes djupt melankoliska ironi.
Referenser, tillsammans med Juan Ramón Jiménez, Ramón Gaya och andra, av författaren. Om det finns en författare på spanska som liknar dessa tryck, vänligen presentera honom för honom, för då kommer det att finnas två. Boken är spännande eftersom den minns Stendhals ordspråk: "När jag ljuger blir jag uttråkad." Och det finns inget utrymme för tristess här.
Det är spännande eftersom man efter de 439 sidorna snarare än att läsa dem har druckit dem i en lång, lugn och glad drink. Man vill inte lämna berättaren, M., G., R., de många och många som passera genom det rummet av steg som vunnits för livet, för minnet. Det som är roligt, i termens ädlaste och mest litterära mening, är att begrunda hur livet går, det spelar liten roll om läsaren vet vem initialerna motsvarar eller inte.
Det är därför det är en roman. Annars skulle det bli en krönika, en dagbok. Det är det inte, bara litteratur i sin renaste form.
En stor framgång av Trapiello, och med denna finns det 25. Det händer att denna sista del är den mest kompletta, den mest raffinerade, Trapiello har skisserat en litterär stil av en naturlighet som rör sig. Rastros söndagar är en barojiansk festival; dagarna i Las Viñas, en plats i världen där tidens gång speglar; den omgivande underhållningen, en glädje av det tidigare nämnda mänskliga tillståndet; vänskap, en hängivenhet till delaktighet och tillgivenhet.
Trapiello knyter an till den fastaste och mest eviga spanska litterära traditionen. Han förnyar den, klär den i nutidens kläder och installerar den i tid för evigt och alltid. Med en absolut och underbart dickensisk sista mening för dagen då den skrivs, och för de som kommer.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 july 2026, 16:12
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Andrés Trapiello, la novela de una vida
Beskrivning
«A lo de la cueva -respondieron- hay mucho que decir: de todo tiene». (Quijote, II, LXII). Y todo lo que tiene este libro es bien sencillo y, por ello, bien complejo. Está la vida contada a cada instante. Este volumen 25 de la serie 'Salón de los pasos perdidos' corresponde a las industrias y andanzas del narrador en el año 2011. Antes que nada, hay que recordar al lector que se encuentra ante 'Una novela en marcha' . En marcha con la vida. En él ni hay queja, ni de nada se presume. Se vive y se cuenta. Como las grandes obras surgidas en la plenitud del género en el siglo XIX. Tratan de la vida, desde su lado estoico. Como novela, poco importa si lo que se cuenta ha sucedido o no. Hay realidad, hay sueños, hay confesiones. Porque su aspiración, plenamente lograda, es presentar un gran fresco de la condición humana en estos primeros años del siglo XXI. Su geografía va y viene del Rastro madrileño a Las Viñas en el campo extremeño; de los viajes íntimos y literarios a las conferencias y encuentros, siempre en torno a la literatura, al arte, a los amigos , a los curiosos, a los impertinentes; de la familia a los paseos por Madrid o por donde uno, curioso el narrador siempre, le lleve. Está escrito con una prosa que muestra la llaneza como primer rasgo, lejos de toda afectación, escribe como se habla y no escribe como se escribe. Parece que no cuenta nada , el pasar de los días, de los años, y, al leerlo uno siente que lo cuenta todo , al menos todo lo que merece contar en una vida. Ejercicio soberano. La huella del Galdós que al ser preguntado «¿La vida?» respondió: «Qué misterio». Y esa es la clave de estas páginas. La feliz conjunción del misterio de Galdós y la ironía, profundamente melancólica de Cervantes. Referencias, junto a Juan Ramón Jiménez, Ramón Gaya y otros, del autor. Si hay un escritor en español semejante a estas huellas, ruega uno se lo presenten, porque así serán dos. El libro emociona porque recuerda aquello de Stendhal : «Cuando miento me aburro». Y aquí no hay lugar para el aburrimiento. Emociona porque después de las 439 páginas, más que leerlas uno se las ha bebido de un trago largo, reposado y feliz. Uno no quiere dejar al narrador, a M., a G., a R., a tantos y tantos que pasan por ese salón de pasos ganados para la vida, para la memoria. Lo que divierte, en el más noble y literario sentido del término, es contemplar cómo pasa la vida , poco importa si el lector conoce o no a quien corresponden las iniciales. Por eso es una novela. De lo contrario sería una crónica, un diario. No lo es, solo literatura en estado puro. Un gran acierto de Trapiello, y con éste van 25. Ocurre que esta última entrega es la más completa , la más depurada, Trapiello ha perfilado un estilo literario de una naturalidad que conmueve. Los domingos del Rastro son una fiesta barojiana; los días en Las Viñas, un lugar en el mundo donde reflejar el paso del tiempo; la farándula ambiente, un regocijo de la citada condición humana; la amistad, una entrega a la complicidad y el cariño. Trapiello entronca con la más firme y eterna tradición literaria española. La renueva, la viste con los ropajes del presente y la instala en el tiempo por los siglos de los siglos. Con una frase final absoluta y maravillosamente dickensiana para el día en que está escrita, y para los que vendrán.
