Tunguska-bilen: den brutala explosionen på 12 megaton som 1908 ställde oss inför rymdens fasor
Den 30 juni 1908 förstörde en explosion i storleken H-bomb miljontals träd i dussintals mil runt omkring. Så här kom Tunguska, en avlägsen sibirisk region, in i historieböckerna.
Kolossala dimensioner. Explosionen var så vild att det talades om antimateria 1965 eller till och med ett litet svart hål 1973. Men det är inte de absolut mest "intressanta" förklaringarna.
Det har talats om UFO:n som kraschar av misstag eller, uppmärksamma, om ett bevis på konceptet för Nikola Teslas berömda "dödsstråle". Men verkligheten är mycket mer prosaisk och idag diskuterar forskare om det var en liten asteroid eller fragmentet av en komet. För varken 1921 (när den första expeditionen skickades till platsen), eller i någon av de efterföljande expeditionerna, har man hittat något som liknar en krater.
Vad hände. Hur vet vi då att något hände i Tunguska den junimorgonen? Jo, för att hela världen fick reda på: seismografer från hela Asien och hela Europa fångade explosionen; Greenwich Observatory fångade variationer i atmosfärstryck på grund av mängden luft som sattes i cirkulation; och till råga på allt gjorde det svävande dammet natten i norra Eurasien så ljus att det verkade som dag.
I Xataka År 1910 närmade sig en komet jorden. Och halva Spanien fick panik när de trodde att 12 megaton skulle dö av förgiftning. Det vill säga, något hände i de obebodda länderna i Irkutsk oblast, det råder ingen tvekan om det.
Den mest accepterade teorin är att denna lilla meteorit orsakade en termonukleär explosion på cirka 8 kilometers höjd och med en kraft på 12 megaton. Allt efter var död och förstörelse. Kan det upprepas?
Det korta svaret är ja. Faktum är att händelser som den i östra Medelhavet, den i Vitim eller till och med den i Tjeljabinsk visar att det är möjligt att upprepa sig. Det långa svaret är att det är osannolikt.
Inte bara för att dessa typer av händelser redan är ganska sällsynta, utan för att (som i alla dessa fall) när de inträffar, de vanligtvis inträffar i obefolkade områden.
Det är ingen slump. Den stora majoriteten av jordens yta är obefolkad. Vi får dock inte svika vår vakt.
För många år sedan räddade invånarna i Microsiervos en text av Arthur C. Clarke där han föreställde sig vad som skulle hända om Tunguska inträffade i hjärtat av Europa: Klockan 9:46 (Greenwich Meridian) på morgonen den 11 september, under den exceptionellt vackra sommaren år 2077, såg de flesta av Europas invånare en bländande boll i östlig himmel. På några sekunder blev den ljusare än solen och när den rörde sig över himlen – till en början helt tyst – lämnade den efter sig en böljande kolonn av damm och rök.
Vid någon tidpunkt över Österrike började den sönderfalla, vilket resulterade i en serie explosioner, så våldsamma att mer än en miljon människor lämnades med sin hörsel skadad för alltid.
De var de lyckliga. När de rörde sig i femtio kilometer per sekund föll en miljon ton sten och metall ner på norra Italiens slätter och förstörde århundradenas arbete på några sekunder. Städerna Padua och Verona sopades bort från jordens yta; och Venedigs sista härligheter sjönk för alltid i havet när Adriatiska havets vatten dånade mot land efter det förödande slaget från himlen.
Den kulturella påverkan. I berättelsen dog 600 000 människor, och den materiella skadan uppskattades till mer än en biljon dollar. Utnämning med Rama publicerades 1973 och är uppenbarligen ren fiktion.
Men historien är suggestiv: yttre rymdens förmåga att äventyra livet på denna planet är lika säker som dinosaurierna var för 66 miljoner år sedan. Det är därför varje år, den 30 juni, firas Asteroiddagen med avsikten att öka medvetenheten om detta problem och diskutera de möjligheter vi har att skydda jorden. Sedan i år har den även erkänts av FN.
Rymden är en underbar plats, men precis som natten är den också mörk och hyser fasor. Det skadar inte att komma ihåg det, minst en gång om året. I Xataka | Mystiska ljus har dykt upp i en avlägsen dal i Norge sedan 1811.
Och vi vet fortfarande inte vad de är I Xataka | 2011 hände något konstigt inne på jorden. Vi har undersökt det i flera år och vi vet fortfarande inte vad det var
Originalkälla
Publicerad av Xataka
30 maj 2026, 09:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El bólido de Tunguska: la brutal explosión de 12 megatones que en 1908 nos puso frente a los horrores del espacio
Beskrivning
El 30 de junio de 1908, una explosión del tamaño de una bomba H destruyó millones de árboles en decenas de kilómetros a la redonda. Así entró Tunguska, una remota región siberiana, en los libros de historia. Dimensiones colosales. La explosión fue tan salvaje que se llegó a hablar de antimateria en 1965 o incluso de un diminuto agujero negro en 1973. Pero esas no son, ni de lejos, las explicaciones más "interesantes". Se ha hablado de ovnis estrellándose por accidente o, atención, de una prueba de concepto del famoso "rayo de la muerte" de Nikola Tesla. Sin embargo, la realidad es mucho más prosaica y, hoy por hoy, los científicos discuten si se trataba de un asteroide pequeño o del fragmento de un cometa. Porque ni en 1921 (cuando se envió la primera expedición al lugar), ni en ninguna de las expediciones posteriores se ha encontrado algo parecido a un cráter. Lo que pasó. ¿Cómo sabemos entonces que ocurrió algo en Tunguska esa mañana de junio? Pues porque se enteró todo el mundo: los sismógrafos de toda Asia y toda Europa captaron la explosión; el Observatorio de Greenwich captó variaciones en la presión atmosférica por la cantidad de aire puesto en circulación; y, para rematar, el polvo en suspensión hizo que en el norte de Eurasia la noche fuera tan brillantes que parecía de día. En Xataka En 1910, un cometa se acercó a la Tierra. Y media España entró el pánico al creer que moriría envenenada 12 megatones. Es decir, algo pasó en aquellas deshabitadas tierras del Óblast de Irkutsk, de eso no hay duda. La teoría más aceptada es que ese pequeño meteorito originó una explosión termonuclear a unos 8 kilómetros de altitud y con una potencia de 12 megatones. Todo lo de después fue muerte y destrucción. ¿Podría repetirse? La respuesta corta es sí. De hecho eventos como el del Mediterráneo Oriental, el de Vitim o incluso el de Cheliábinsk muestran que es posible que se repita. La respuesta larga es que se trata de algo poco probable. No sólo porque este tipo de eventos sean ya de por sí algo bastante raro, sino porque (como en todos estos casos) cuando se producen, se suelen dar en zonas despobladas. No es casualidad. La inmensa mayoría de la superficie de la Tierra está despoblada. No obstante, no debemos bajar la guardia. Hace años, la gente de Microsiervos rescataba un texto de Arthur C. Clarke donde imaginaba qué pasaría si Tunguska ocurría en el corazón de Europa: A las 9:46 (meridiano Greenwich) de la mañana del 11 de septiembre, en el verano excepcionalmente hermoso del año 2077, la mayor parte de los habitantes de Europa vieron aparecer en el cielo oriental una deslumbrante bola ígnea. En cuestión de segundos se tornó más brillante que el Sol y al desplazarse en el cielo —al principio en completo silencio— iba dejando detrás una ondulante columna de polvo y humo.En algún punto sobre Austria comenzó a desintegrarse produciendo una serie de explosiones, tan violentas que más de un millón de personas quedaron con los oídos dañados para siempre. Fueron las afortunadas.Desplazándose a cincuenta kilómetros por segundo, un millón de toneladas de roca y metal cayó sobre las llanuras del norte de Italia y destruyó con una llamarada de segundos la labor de siglos. Las ciudades de Padua y Verona fueron barridas de la faz de la Tierra; y las últimas glorias de Venecia se hundieron para siempre en el mar cuando las aguas del Adriático avanzaron atronadoras hacia tierra después de aquel golpe fulminante venido del cielo.El impacto cultural. En el relato, 600.000 personas murieron, y el daño material se calculó en más de un trillón de dólares. Cita con Rama se publicó en 1973 y es, evidentemente, pura ficción. Sin embargo, el relato es sugestivo: la capacidad del espacio exterior para comprometer la vida en este planeta es tan cierta como lo eran, hace 66 millones de años, los dinosaurios. Por eso cada año, el 30 de junio se celebra el Día del Asteroide con la intención de crear conciencia sobre este problema y debatir sobre las posibilidades que tenemos para proteger a la Tierra. Desde este año, además, está reconocido por la ONU. El espacio es un lugar maravilloso, pero, como la noche, también es oscuro y alberga horrores. No está de más recordarlo, al menos una vez al año. En Xataka | Unas misteriosas luces llevan desde 1811 apareciendo en un valle remoto de Noruega. Y todavía no sabemos qué son En Xataka | En 2011, algo extraño sucedió en el interior de la Tierra. Llevamos años investigándolo y aún no sabemos qué fue (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia El bólido de Tunguska: la brutal explosión de 12 megatones que en 1908 nos puso frente a los horrores del espacio fue publicada originalmente en Xataka por Javier Jiménez .
