Timsam Harding, relikvier vid vägkanten
I århundraden reste reliker inkapslade i utsökt konstruerade lådor. Fragment av ben, tyg eller rester associerade med ett helgon passerade genom territorier skyddade av relikvarier som gav dem värde. Kontinenten betydde nästan lika mycket som vad den rymde.
En del av den logiken återkommer i 'Inte ens nära', av Timsam Harding (Málaga, 1992), bara här tillhör relikerna en annan religion: resan, rörelsen och upplevelsen. Utställningen samlar tre skulpturer i rostfritt stål, tillräckligt för att artikulera ett snyggt utrymme i det kompakta Madrid-rummet i T-20-galleriet. Harding, vars praktik har varit kopplad till ljudexperiment i åratal, fokuserar på idén om relikvieriet och gör bitar i form av lådor, skåp och strukturer som kan öppnas och stängas för att skydda mysteriet.
Väggverket som välkomnar besökaren, 'Camino a Tan-Tan', presenteras som en samtida altartavla. Dess vikdörrar avslöjar ett foto taget i Marocko från bilfönstret, ett landskap som knappt syns bakom en härva av ofokuserade former. På utsidan visar dörrarna reliefer från oleander, växten som befolkar mitten av många spanska motorvägar.
Detta är inte ett dekorativt motiv, Harding är intresserad av deras tillstånd som naturlig infrastruktur: de absorberar buller, dämpar ljusblixtar, skiljer trafikriktningar och håller djur borta. De fungerar som en fysisk och visuell barriär. På samma sätt filtrerar dessa dörrar vår blick och låter oss skymta diffusa minnen, sådana som inte ens är avlägset nära och som dock konstnären lyckas göra närvarande.
Det andra stycket har formen av ett ofullständigt kors inuti som vilar ett fragment av vägen taget från konstnärens ateljémiljö och omvandlat med smält aluminium. Operationen isolerar ett banalt element, avsett för slitage och transport, skyddar det och höjer det i kategori. Harding föreslår att fetischisera det som definierar vår nuvarande upplevelse av världen: konstant förskjutning.
Den tredje skulpturen koncentrerar en god del av konstnärens bekymmer och är den mest komplexa i utställningen, även om den inte är den mest suggestiva (jag föredrar altartavlor, särskilt en på bottenvåningen, 'Bou Hamed', som döljer en försvinnande väg med glans på sidorna). Installationen 'Herrera 2026' är inspirerad av ljudsystem som användes i biografer under 1940-talet. En dold högtalare avger låga frekvenser som vibrerar oleandergrenar inuti.
Ljudet tycks komma från föremålet och framkallar surret som produceras av de grova remsorna på axeln när fordonet lämnar körfältet. Det är en varning, ett väckarklocka som dyker upp när vi avviker från stigen. Det är inte svårt att tänka på filmen 'Sirat', där vägen slutar vara en enkel passageplats och blir en fysisk och existentiell upplevelse.
Alla bitar innehåller bilder födda från drift. Skakiga foton, svep av vegetation, fragment av landskap som deformerats av hastighet. Harding bevarar inte destinationer eller monument, den värdesätter själva transiteringen.
Hennes verk fungerar som souvenirer i Susan Stewarts mening: föremål som inte behåller resan, utan snarare det känslomässiga avtrycket av dess förlust och löftet om att återvinna den.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 maj 2026, 11:53
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Timsam Harding, relicarios de carretera
Beskrivning
Durante siglos, las reliquias viajaron encerradas en cajas exquisitamente construidas. Fragmentos de hueso, tejidos o vestigios asociados a un santo atravesaban territorios protegidos por relicarios que les conferían valor. El continente importaba casi tanto como lo que guardaba. Algo de esa lógica reaparece en 'Ni de lejos cerca', de Timsam Harding (Málaga, 1992), solo que aquí las reliquias pertenecen a otra religión: la del viaje, el movimiento y la experiencia. La muestra reúne tres esculturas de acero inoxidable, suficientes para articular un espacio pulcro en la compacta sala madrileña de la galería T-20. Harding, cuya práctica ha estado ligada durante años a la experimentación sonora, se centra en la idea de relicario y confecciona piezas en forma de cajas, armarios y estructuras que pueden abrirse y cerrarse para salvaguardar el misterio. La obra de pared que recibe al visitante, 'Camino a Tan-Tan', se presenta como un retablo contemporáneo. Sus puertas abatibles revelan una foto tomada en Marruecos desde la ventanilla del coche, un paisaje apenas visible tras una maraña de formas desenfocadas. En el exterior, las puertas muestran relieves obtenidos a partir de adelfas, la planta que puebla las medianas de muchas autovías españolas. No se trata de un motivo decorativo, Harding se interesa por su condición de infraestructura natural: absorben ruido, atenúan destellos luminosos, separan sentidos de circulación y mantienen alejados a los animales. Funcionan como una barrera física y visual. Del mismo modo, estas puertas filtran nuestra mirada y nos permiten entrever recuerdos difusos, esos que, ni de lejos están cerca y que, sin embargo, el artista consigue volver presentes. La segunda pieza adopta la forma de una cruz incompleta en cuyo interior descansa un fragmento de carretera extraído del entorno del estudio del artista y transformado mediante aluminio fundido. La operación aísla un elemento banal, destinado al desgaste y al tránsito, lo protege y lo eleva de categoría. Harding propone fetichizar lo que define nuestra experiencia actual del mundo: el desplazamiento constante. La tercera escultura concentra buena parte de las preocupaciones del artista y es la más compleja de la exposición, aunque no la más sugerente (me quedo con los retablos, en especial uno en la planta de abajo, 'Bou Hamed', que esconde una carretera en fuga con brillos a los lados). La instalación 'Herrera 2026' está inspirada en sistemas de sonido utilizados en salas de cine durante los años cuarenta. Un altavoz oculto emite frecuencias graves que hacen vibrar ramas de adelfa en el interior. El sonido parece surgir del objeto y evoca el zumbido que producen las bandas rugosas del arcén cuando el vehículo abandona el carril. Es una advertencia, una llamada de atención que aparece cuando nos desviamos del camino. No es difícil pensar en la película 'Sirat', donde la carretera deja de ser simple lugar de paso para convertirse en experiencia física y existencial. Todas las piezas contienen imágenes nacidas de la deriva. Fotos movidas, barridos de vegetación, frag- mentos de paisaje deformados por la velocidad. Harding no conserva destinos ni monumentos, atesora el tránsito mismo. Sus obras funcionan como souvenirs en el sentido de Susan Stewart: objetos que no retienen el viaje, sino la huella afectiva de su pérdida y la promesa de recuperarlo.
