'The Collection': IVAM förankrar sig i sitt förflutna med sikte på framtiden
Ibland behöver du inte stora fyrverkerier för att lösa ett problem. Och pragmatiska lösningar fungerar bättre än tusen idéer. Alla vet att IVAM (nu när vi är fast beslutna att avveckla CGAC, en av dess samtida) är ett av de ledande samtida museerna i vårt land, även före MNCARS, med en av de mest framstående offentliga samlingarna.
Men när institutionen undersökte sina besökare var ett av de största kraven att få tillgång till den samlingen. Svar som, "Du kanske har bra verk av Oldenburg, Rodchenko, Lee Krasner eller Robert Frank, men var är de?" Och med vad IVAM har uppskattat hittills, som regissören säger, "det här kan och bör tillåtas visas." Det vill säga att detta utrymme i många år har fungerat mer som ett konstcentrum än som ett museum. Det är inte så att han inte har genomfört (och vi kan till och med säga att han har missbrukat) utställningar med sina medel, utan dessa lämnade lagret och återvände till dem.
Det fanns ingen grund för att förklara konsten från förra och ett halvt århundradet. Och det skulle inte bero på att det inte fanns någon råvara. Med mer än 500 grundläggande verk, också baserade på två huvudnamn (Julio González, som förankrar den till internationell modernitet; och Ignacio Pinazo, som gör detsamma med det lokala sammanhanget), låter uppsättningen oss berätta på ett historiografiskt och europeiskt sätt (med de fördelar och brister som detta innebär idag) 1900-talets och 1900-talets konsthistoria.
Och också att göra en dygd av nödvändighet: sedan samlingen började ta form på 80-talet, höll många av exemplen på avantgardet, till exempel, redan att bli ouppnåeliga på grund av priserna. Detta uppmuntrade "kreativt samlande", det vill säga satsa på "lyx sekundärt" eller att delta i discipliner som fotografi, affischer eller publikationer, som inte var så efterfrågade vid den tiden. Det betyder inte att en Maruja Mallo inte kan förföljas...
Faktum är att nu, mer än 40 år senare och några direktörer (och till och med direktörer) igenom, anländer Blanca de la Torre till toppen av institutionen och, från första dagen, hennes masterplan (den som för CGAC ber om hjälp från den konstnärliga sektorn, vilket ytterligare påpekar inkompetensen för Galician Collection, den nya centret för se IVAM). Och ge den en framträdande och permanent plats i museet, i galleri 4 och 5 på översta våningen. Detta kommer att få två omedelbara konsekvenser: en, att känna till några av museets "största hits".
Två, stjäl utrymme från de tillfälliga, en kalender som hittills har varit galen, som också kommer att tillåta oss att ha mer pengar avsedda för förvärv... Och vad De la Torre föreslår (tillsammans med ett näringskuratorteam) är en kanonisk resa, från det första avantgardet till i dag, som avslöjar dess misslyckanden, vilka dess brister, dess brister, dess brister och brister. (på ett ekologiskt, genusmässigt, socialt och politiskt krav, och meta-konstnärligt sätt, med en tydligt identifierbar färg för varje sak) som grupperar verken på ett annat sätt, hoppar över kronologier och förenar verkligheter från olika tider men av gemensam karaktär. Några av de utvalda verken visar också sin egen tolkningsmångsidighet, och de fyra tillträdesvägarna sammanstrålar i det sista rummet.
Förslaget uppmanar dig också att ta vandringen i motsatt riktning, just för att slutet lämnas öppet, utan att ställa svar utan snarare lanserar frågor från nuet till framtiden. Dessutom stämmer den nya museidesignen, av Smart & Green Design, överens med regissörens policy för inkludering och hållbarhet och leker med kromatiken, med modulära strukturer som lämnar baksidorna synliga ("the B-sidorna av museet") och en didaktik som inte innebär att behandla betraktaren som om de vore en idiot, utan att göra talen attraktiva. Härifrån kommer ett förslag, från María Blanchard som en representant för den kubism som den börjar med, till Ana Peters av utgången (eller tvärtom; eller inte) som inte kommer att vara stelbent, inte bara på grund av de lån som institutionen själv är för, utan för att just på grund av kvaliteten på innehållet har det tvingat oss att välja mellan samma ikoniska författare, som illustrerar namnen, eller som illustrerar namnen med.
Rauschenberg eller Soledad Sevilla) som hjälper till att välja mellan dess innehåll. Och eftersom displayen favoriserar tryffel förslaget med små kapslar (särskilt kring fotografering: och de har Cualladó eller den amerikanska bilden av krig och efterkrigstiden...), som ger smak åt grytan och som kommer att tjäna till att visa gästsamlingar i ett annat sammanhang. Så håll ut och njut av de utmärkta sovjetiska affischerna, med sällsynta Matisse avis, med Sonia Delaunay, Renau, Warhol, Annie Albers (ett bra exempel på en konstnär som tar avstånd från den period som han vanligtvis förknippas med), Bruce Nauman, Esther Ferrer, Dora García, Carmen Calvo (namnen 'Valencian', eller 'Equipo-from the land': Grupo Parpalló, Miquel Navarro...), Cindy Sherman, Grete Stern, Annette Messager, Valie Export, Zanele Muholi, Capa eller Matta-Clark.
Det minst viktiga är ordningen. Det viktiga är att göra dem synliga.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
19 june 2026, 00:27
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La Colección': El IVAM se ancla a su pasado con vistas al futuro
Beskrivning
Aveces no son necesarios grandes fuegos artificiales para enderezar un asunto. Y las soluciones pragmáticas funcionan mejor que las mil ocurrencias. De todos es sabido que es el IVAM (ahora que nos empeñamos en desguazar el CGAC, uno de sus coetáneos) uno de los museos contemporáneos de referencia en nuestro país, anterior incluso al MNCARS, con una de las colecciones públicas más destacadas. Sin embargo, cuando la institución encuestaba a sus visitantes, una de las mayores demandas era poder acceder a esa colección. Respuestas del tipo, «es posible que ustedes tengan grandes obras de Oldenburg, de Rodchenko, de Lee Krasner o de Robert Frank, pero, ¿dónde están?». Y con lo atesorado por el IVAM hasta la fecha, como dice la directora, «este, se puede y se debe permitir mostrarlo». Esto es, durante muchos años, este espacio ha funcionado más como centro de arte que como museo. No es que no haya realizado (e incluso podríamos decir que ha abusado) de las exposiciones con sus fondos, pero estos salían de almacén y volvían a ellos. No había una base sobre la que explicar el arte del último siglo y medio. Y no sería porque no había materia prima. Con más de 500 obras fundamentales, asentado además sobre dos nombres capitales (Julio González, que lo ancla a la modernidad internacional; e Ignacio Pinazo, que hace lo propio con el contexto local), el conjunto permite narrar de forma historiográfica y a la europea (con las bondades y las carencias que eso supone hoy) la Historia del Arte del siglo XX y XXI. Y haciendo además de la necesidad virtud: dado que la colección comenzó a conformarse en los 80, muchos de los ejemplos de las vanguardias, por poner un ejemplo, se convertían ya en inalcanzables por precios. Eso fomentó el 'coleccionismo creativo', es decir, apostar por 'secundarios de lujo' o atender a disciplinas como la foto, la cartelería o las publicaciones, no tan demandadas en ese momento. Eso no quita para que se persiga a una Maruja Mallo... El caso es que ahora, más de 40 años después y algunos directores (y hasta directoras) mediante, llega Blanca de la Torre a la cúspide la institución y, desde el primer día, su plan maestro (ese que para el del CGAC se está pidiendo la ayuda del sector artístico, lo que señala aún más la incompetencia de la nueva directora gallega) persigue colocar en el centro la Colección del IVAM. Y darle un lugar destacado y permanente en el museo, en las galerías 4 y 5 de la última planta. Eso tendrá dos consecuencias inmediatas: una, conocer de primera mano algunos de los 'grandes hits' del museo. Dos, robarle espacio a las temporales, un calendario hasta ahora de locos, lo que además permitirá contar con más dinero destinado a adquisiciones... Y lo que propone De la Torre (junto a un nutridísmo equipo comisarial) es un recorrido canónico, de las primeras vanguardias a la actualidad, que deja a la vista sus fallos, sus carencias, sus olvidos, lo que se corrige con cuatro itinerarios alternativos (en clave ecologista, de género, de reivindicación social y política, y metartístico, con un color bien identificable para cada causa) que agrupan las obras de otro modo, saltándose cronologías y hermanando realidades de tiempos diversos pero de naturaleza común. Algunas de las piezas elegidas muestran también así su propia versatilidad interpretativa, y los cuatro caminos de acceso convergen en la última sala. La propuesta invita asimismo a hacer el paseo en sentido inverso, precisamente porque el final queda abierto, sin plantear respuestas sino lanzando preguntas del presente al futuro. Además, el nuevo diseño museográfico, a cargo de Smart & Green Design, concuerda con la política de inclusión y sostenibilidad de la directora y juega con los cromatismos, con estructuras modulaes que dejan a la vista las traseras («las caras B del museo») y un didactismo que no significa tratar al espectador como si fuera idiota, pero sí haciéndole atractivos los discursos. A partir de aquí, una propuesta, de la María Blanchard como representante del Cubismo con el que se arranca, a la Ana Peters de la salida (o al revés; o no) que no será rígida, no solo por los préstamos de los que es partidaria la propia institución, sino porque precisamente por la calidad de los contenidos ha obligado a elegir entre autores icónicos que ilustran la misma propuesta, o porque hay nombres bien representados (ocurre con Rauschenberg o Soledad Sevilla) lo que ayuda a elegir entre sus contenidos. Y porque el display favorece trufar la propuesta con pequeñas cápsulas (sobre todo en torno a la fotografía: y cuentan con la suya Cualladó o la imagen americana de guerra y posguerra...), que aportan sabor al guiso y que servirán para mostrar colecciones invitadas en un contexto distinto. Así que agárrense para disfrutar con la excelsa cartelería soviética, con rara avis de Matisse, con Sonia Delaunay, Renau, Warhol, Annie Albers (buen ejemplo de artista que se desvincula del periodo al que se le suele asociar), Bruce Nauman, Esther Ferrer, Dora García, Carmen Calvo (los nombres 'valencianos' o 'de la terreta' son incluso obligatorios: Equipo Crónica, Iturralde, Grupo Parpalló, Miquel Navarro...), Cindy Sherman, Grete Stern, Annette Messager, Valie Export, Zanele Muholi, Capa o Matta-Clark. Lo de menos es el orden. Lo importante, hacerlos visibles.
