Teaterrecension av 'La truita': Det verkar som en komedi, men det är ett drama
'The Trout' av Baptiste Amann (Avignon, 1986) verkar som en komedi, men den rymmer ett drama. Vissa föräldrar bjuder in sina döttrar att äta för att fira "paterfamilias" sextiofem år. Under aperitiffen hörde vi vaudevillens milda skratt: två döttrar med sina respektive partner som bar på sina barns tillbehör; Den tredje dottern är inte här: hon har gått till världen.
Författaren sår några minor: ens partner har precis blivit av med jobbet; Den andra ser ut som en hippy, hans mamma gillar honom inte. Komedins mönster börjar brytas: en av döttrarna tar med sig en öring; Han tänker inte äta sin mammas fricandó, familjefirandets traditionella huvudperson. Öringen, en symbolisk ikon för en generation som inte längre vill dela kött med sina äldre, spårar samtalsfloden till oenighetens turbulenta källor.
Karaoke är värdelöst. Den andra rätten tillkännager den skarpa smaken av dramat som kommer att kulminera i desserterna.
Konflikt mellan generationerna. Barn som kritiserar världen som deras föräldrar utformade. En sådan slutsats skulle vara förutsägbar om unga människor inte var strandsatta i klagokulturen; Dess reklamationsbok består av att kräva en bruksanvisning av de som anmäler.
De motsätter sig att röra sig genom ett ofullkomligt men verkligt samhälle eftersom de trodde på rätten till lycka. Skitgeneration! snappar pappan.
Mamman är med honom. Ferran Utzet leder den dramatiska agapen med scenisk puls. Realistiska landskap; belysning som filtrerar stämningar; bilder med AI-penseldrag: karaktärernas ansikten som etopeya.
Emma Vilarasau (torr och bitande) och Jordi Boixaderas (stoisk och rörande) är föräldrarna som möter sina barns åsikter: att övertyga Miranda Gas, Sara Espígul och Júlia Bonjoch. Även Arnau Puig, Marc Bosch och Tai Fati, hans partners. 'The Trout' går uppför floden med utvikningar av filosofisk betydelse. Echoes of Nietzsche: krossande ord som inte betyder något med hammare; sätta likhetstecken mellan frihet och ensamhet.
För ibland får familjen oss att dra slutsatsen att det är bättre ensamma än i dåligt sällskap. Låt oss ta med öring på teatermenyn.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
17 july 2026, 16:12
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Crítica de teatro de 'La truita': Comedia parece, pero un drama es
Beskrivning
'La trucha' de Baptiste Amann (Aviñon, 1986) parece una comedia, pero depara un drama. Unos padres invitan a sus hijas a comer para celebrar los sesenta y cinco años del 'pater familias'. Escuchamos en el aperitivo la risa amable del vodevil: dos hijas con sus parejas respectivas acarrean la parafernalia de sus bebés; la tercera hija no está: se ha ido a correr mundo. El autor siembra algunas minas: la pareja de la una acaba de perder el trabajo; el de la otra, pinta de hippy, no cae bien a la madre. El patrón de la comedia empieza a cuartearse: una de las hijas trae una trucha; no va a comer el fricandó de su madre, tradicional protagonista de las fiestas familiares. La trucha, simbólico icono de una generación que ya no quiere compartir la carne con sus mayores, remonta el río de la conversación hasta los procelosos manantiales del desacuerdo. De nada sirve el karaoke. El segundo plato anuncia el sabor acre del drama que culminará en los postres. Conflicto intergeneracional. Los hijos que critican el mundo que diseñaron sus padres. Tal conclusión sería previsible si los jóvenes no estuvieran varados en la cultura de la queja; su libro de reclamaciones consiste en exigir un manual de instrucciones a quienes denuncian. Se resisten a transitar una sociedad imperfecta pero real porque se creyeron lo del derecho a la felicidad. ¡Generación de mierda! espeta el padre. La madre está con él. Ferran Utzet conduce con pulso escénico el dramático ágape. Escenografía realista; una iluminación que tamiza los estados de ánimo; imágenes con pinceladas de la IA: la faz de los personajes como etopeya. Emma Vilarasau (seca y mordaz) y Jordi Boixaderas (estoico y conmovedor) son los padres que afrontan los dicterios de sus vástagos: convincentes Miranda Gas, Sara Espígul y Júlia Bonjoch. También Arnau Puig, Marc Bosch y Tai Fati, sus parejas. 'La trucha' remonta el río con digresiones de calado filosófico. Ecos de Nietzsche: romper a martillazos las palabras que nada significan; equiparar la libertad con la soledad. Porque a veces la familia lleva a concluir que mejor solos que mal acompañados. Incluyamos la trucha en el menú teatral.
