Patrick Radden Keefe: Som en riktig roman
Uppförda i referenser till undersökande journalistik och facklitteratur har böckerna av amerikanska Patrick Radden Keefe haft enorm kritisk och offentlig framgång tack vare den skickliga kombinationen av rigor och bekvämlighet med vilken de har tagit itu med läkemedelsindustrins ins och outs, IRA: s terrorism eller de kinesiska maffians makt. Författaren baserar vad han skriver och dokumenterar sig rikligt genom många källor, så att allt som visas i hans verk är sant och som sådant måste läsas. Läsaren blir dock aldrig överväldigad av informationen , som stöder det som berättas men inte hindrar den berättande rytmen, så dynamisk att man får känslan av att vara nedsänkt i en av de där hypnotiska romanerna från vars världar man inte vill fly.
Allt är så väl berättat att man ibland glömmer att det inte är en fiktion. Det som berättas förblir dock verkligt när sidorna i boken stängs, vilket en enkel sökning på Internet kan intyga. Kanske är det därför läsningen av "Oligarkens son", hans nya verk, har en sådan inverkan: eftersom Zac Brettler, en brittisk tonåring, verkligen existerade och eftersom hans död under märkliga omständigheter, dränkt i Themsen, fortsätter att vara ett mysterium som plågar hans föräldrar, som fortsätter att känna hans brist.
De oroar sig inte bara för att inte känna till de omedelbara orsakerna som fick honom att rusa in i tomrummet från balkongen i en lyxig byggnad - eftersom polisen aldrig kunde specificera vad som hände: om han knuffades, kastade sig på egen hand eller pressades att göra det - men också att inte veta hur hans son hamnade i en spiral av lögner som han inte kunde undkomma oskadd. Baserat på denna tragiska händelse, och alla dess tragiska konsekvenser, skapar författaren en monumental bok som svänger, med beräknad balans, på tre axlar. Först och främst finns det några "sanna brott", eftersom det är avsett att rekonstruera de sista timmarna i huvudpersonens liv för att ta reda på hur han hamnade på botten av floden, med hjälp av polisrapporter och uttalanden från vittnen och släktingar.
Framstegen i utredningen, över en långsam eld och med en beräknad spridning av data och avslöjanden, gör det möjligt för författaren att presentera ett galleri av karaktärer - poliser, mördare, gangsters, bedragare, affärsmän, miljonärer...— som visar att moralisk röta inte förstår sociala klasser, att brott kan uppstå där det minst förväntas och att den vilda kapitalismen i slutändan slutar korrumpera allt. För det andra erbjuds en fördjupad undersökning av hur London har attraherat några av de mest misstänkta förmögenheterna i världen, särskilt efter demonteringen av Sovjetunionen och effekten av migrationsdynamiken i det tidigare brittiska imperiet, och gömt en underjordisk värld av underjordisk ekonomi, korruption och våld som Brettler, besatt av att växa upp, kom i kontakt med genom att låtsas vara son till en rysk tycoon. Framträdanden är i själva verket grundläggande i pjäsen, där nästan ingen är vad de påstår sig vara och utöver det avslöjas hur bakom de lyxiga London-scenarierna genom vilka karaktärerna reser finns en djupt störande bakgrund.
Och slutligen, och det är förmodligen det som definitivt lyfter det till kategorin exceptionellt, innehåller boken en klar reflektion över föräldraskapets utmaningar. När data om vad som hände upptäcks och offrets dubbelliv avslöjas, som rörde sig fritt i sociala kretsar som skulle förbjudas på grund av hans ekonomiska tillstånd, går hans föräldrar från chock till förvirring. Till den hjärtskärande effekten av en sons död läggs en annan mycket mer störande: att inte veta vem han var eller hur han verkligen var.
Således framträder, utan någon antydan till moral eller sentimentalitet , skulden, misslyckandet, inkommunikationen och den grymma paradoxen att ha utbildat någon som försöker ge honom det bästa och se honom hamna på botten av en flod förvandlad till en främling. På så sätt, halvvägs mellan den geopolitiska essän, den svarta krönikan, den journalistiska undersökningen och släktminnet, slutar Radden Keffe med att komponera en magnifik bok, lika rörande som intressant, som samtidigt oroar som belyser vår syn på världen och på oss själva, och som dessutom kan läsas i ett svep.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
15 september 2026, 13:43
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Patrick Radden Keefe: como una novela de verdad
Beskrivning
Erigidos en referentes del periodismo de investigación y de la literatura de no ficción, los libros del estadounidense Patrick Radden Keefe han gozado de un enorme éxito de crítica y público gracias a la hábil combinación de rigor y amenidad con la que han abordado los entresijos de la industria farmacéutica, el terrorismo del IRA o el poder de las mafias chinas . El autor fundamenta lo que escribe, documentándose profusamente a través de numerosas fuentes, de forma que todo lo que aparece en sus obras es cierto, y como tal ha de ser leído. No obstante, el lector jamás es apabullado por la información , que sostiene lo que se cuenta pero no entorpece el ritmo narrativo, tan dinámico que uno tiene la sensación de estar enfrascado en una de esas novelas hipnóticas de cuyos mundos no se quiere escapar. Todo está tan bien relatado que uno olvida por momentos que no está ante una ficción. Sin embargo, lo que se narra sigue siendo real cuando se cierran las páginas del libro, como una simple búsqueda en Internet puede atestiguar. Quizá por eso impacte tanto la lectura de 'El hijo del oligarca', su nueva obra: porque Zac Brettler, un adolescente británico, existió de verdad y porque su muerte en extrañas circunstancias, ahogado en el Támesis, continúa siendo un misterio que atormenta a sus padres, que siguen sintiendo su falta. No solo les inquieta desconocer las causas inmediatas que le llevaron a precipitarse al vacío desde el balcón de un lujoso edificio —puesto que la policía jamás pudo precisar qué pasó: si fue empujado, se tiró por propia voluntad o fue presionado para hacerlo—, sino también no saber cómo terminó su hijo cayendo en una espiral de mentiras de la que no fue capaz de salir indemne. Partiendo de este luctuoso hecho, y de todas sus trágicas consecuencias, el autor crea un libro monumental que pivota, con calculado equilibrio, sobre tres ejes. En primer lugar, hay algo de 'true crime', puesto que se pretende reconstruir las últimas horas de vida del protagonista para averiguar cómo acabó en el fondo del río, recurriendo para ello a informes policiales y a declaraciones de testigos y allegados. El avance de la investigación, a fuego lento y con una calculada diseminación de datos y revelaciones, permite al autor presentar una galería de personajes —policías, sicarios, mafiosos, estafadores, empresarios, millonarios…— que demuestra que la podredumbre moral no entiende de clases sociales, que el crimen puede aparecer donde menos se espera y que, al final, el capitalismo salvaje acaba por corromperlo todo. Por otro lado, en segundo lugar, se ofrece una profunda investigación sobre cómo Londres ha ido atrayendo a algunas de las más sospechosas fortunas del mundo, especialmente tras el desmantelamiento de la URSS y el efecto de las dinámicas migratorias del antiguo Imperio Británico, ocultando un submundo de economía sumergida, corrupción y violencia con el que Brettler, obsesionado con medrar, entró en contacto haciéndose pasar por el hijo de un magnate ruso. Las apariencias son, de hecho, fundamentales en la obra, en la que casi nadie es lo que dice ser y, más allá de eso, se expone cómo detrás de los lujosos escenarios londinenses por los que transitan los personajes hay un trasfondo profundamente perturbador . Y, por último, y esto es probablemente lo que lo eleva definitivamente a la categoría de excepcional, el libro contiene una lúcida reflexión sobre los desafíos de la paternidad. A medida que se van descubriendo datos sobre lo sucedido y se va poniendo de manifiesto la doble vida de la víctima, que se movía con soltura en círculos sociales que se le suponían vetados por su condición económica, sus padres van pasando de la conmoción al desconcierto. Al desgarrador impacto de la muerte de un hijo se suma otro mucho más inquietante: no saber quién fue ni cómo era realmente. Aparecen así, sin atisbo alguno de moralina ni sentimentalismo , la culpa, el fracaso, la incomunicación y la cruel paradoja de haber educado a alguien intentando darle lo mejor y verlo terminar en el fondo de un río convertido en un extraño. De este modo, a medio camino entre el ensayo geopolítico, la crónica negra, la investigación periodística y la memoria familiar , Radden Keffe termina por componer un libro magnífico, tan conmovedor como interesante, que desasosiega al mismo tiempo que ilumina nuestra visión del mundo y de nosotros mismos, y que, además, se lee de un tirón.