'Tacksamheterna', en minnesvärd mänsklig altartavla
Du måste fråga dig själv vad det är med 'Las Gratitudes' som får en publik som den på La Abadía att gråta. Och svaret är att ibland definieras personlig smak eller teatralisk kritik klart och definitivt i en tår, i ett leende, i en känsla eller i en tanke. Så var fallet med 'Casting Lear' och så är det igen med 'The Gratitudes': en gripande berättelse, en scenhändelse som innehåller ett liv och en sanning.
Med en scenografi mellan hyperrealism och symbolik som återger in i minsta detalj rummet på ett äldreboende, men som väcker ett djupt förhållande till rymden, rädslor, rädslor, frihetslängtan och regelbrott; med belysning som från början, från det ögonblick Michkas ansikte lyser upp i den första scenen, blir ett helt väsentligt inslag i denna berättelses vägskäl; och med musik som lyfter och understryker de mest känslomässiga ögonblicken, är denna anpassning av 'Las Gratitudes' absolut portentous, djupt rörande. Utan att falla in i det melodramatiska vädjar han till ömhet, till den andres behov, till att ålderdom är en förlust av ord (en förlust av världen), men också en dialog om det förflutna. Det finns ingen viktimisering utan motståndskraft, det finns inget patos utan en undersökning av de olika identiteterna och deras trauman, den hos Michka som söker mitt i försämringen på grund av afasi efter familjen som välkomnade henne och befriade henne från Förintelsen, den av María och Jerónimo och deras familjekonflikter.
De är alla liv på kanten som är engagerade i livet som en gemensam handling, som utmanar ensamheten genom att ta hand om varandra, satsa på framtiden, som María gör med den där bebisen som växer i hennes mage. Stort arbete, tolkningar i ett tillstånd av nåd som vet hur man väver bräcklighet, rotlöshet, vältaliga tystnader, humor och gör med dem en hymn till värdighet. Utöver en viss mekanism i de besök som María och Jerónimo gör hos Michka på residenset, utstrålar detta montage av "Las Gratitudes" dramatisk styrka, intensitet och bygger en verkligt minnesvärd mänsklig altartavla.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 april 2026, 18:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Las gratitudes', un retablo humano memorable
Beskrivning
Hay que preguntarse qué tiene 'Las gratitudes' para que haga llorar a un público como el de La Abadía. Y la respuesta es que a veces el gusto personal o la crítica teatral se definen de manera clara y definitiva en una lágrima, en una sonrisa, en una emoción o en un pensamiento. Ese fue el caso de ' Casting Lear ' y vuelve a ser el caso de ' Las gratitudes ': una historia que conmueve, un hecho escénico que encierra una vida y una verdad. Con una escenografía entre hiperrealista y simbólica que reproduce hasta el mínimo detalle la habitación de una residencia de ancianos, pero que plantea una profunda relación con el espacio, los miedos, los temores, el ansia de libertad y de traspasar las normas; con una iluminación que desde el principio, desde que se ilumina la cara de Michka en la primera escena, se convierte en un elemento absolutamente esencial en las encrucijadas de esta historia; y con una música que eleva y subraya los momentos más emotivos, esta adaptación de 'Las gratitudes' es absolutamente portentosa, hondamente conmovedora . Sin caer en lo melodramático apela a la ternura, a la necesidad del otro, a que la vejez es una pérdida de las palabras (una pérdida del mundo), pero también un diálogo sobre el pasado. No hay victimización sino resiliencia, no hay patetismo sino una indagación en las distintas identidades y sus traumas, la de Michka que busca en medio del deterioro por la afasia a la familia que la acogió y la libró del Holocausto, la de María y Jerónimo y sus conflictos familiares. Todos son vidas al límite que apuestan por la vida como un acto compartido, que desafían a la soledad cuidándose entre ellos, apostando por el futuro, como hace María con ese bebé que crece en su vientre. Gran obra, interpretaciones en estado de gracia que saben tejer fragilidades, desarraigos, silencios elocuentes, humor y hacer con ellos un canto a la dignidad. Más allá de cierto mecanicismo en las visitas que María y Jerónimo hacen a Michka en la Residencia, este montaje de 'Las gratitudes' derrocha fuerza dramática, intensidad y levanta un retablo humano realmente memorable.
