Stråkar av Álvaro Pombo
Uppmaningen vid ett tillfälle till dessa självbiografiska berättelser av Carmen Martín Gaite har varit rättvis, inte bara för att hon var författaren som mycket tidigt trodde på Álvaro Pombos talang, utan för att hon med sin skarpa uppfattning om varje genre lyckades definiera en fragmenterad och osammanhängande berättelse som "Retahílas", titeln på hennes berömda roman. Pombo kommer ihåg det för att definiera vad han gör i denna andra volym av vad han kallar "Självbiografiska berättelser". Alla är inte berättelser och alla kanaliserar inte ens eget liv.
Men det finns 33 strängar av vilka många ger tydliga referenser till hans liv, antingen familj eller kända delar och utrymmen i hans biografi som hans barndom i Santander och på hans fars gods nära Palencia, internatskola på jesuiterna i Valladolid och ovärderliga scener av livet i London. Vissa ligger också i miljöerna nära Martín de los Heros-gatan i Argüelles, där han bor. Både att vara jesuitstudent och hans examen i filosofi från Complutense (han gav till och med namnet på några professorer vid den fakulteten som González Álvarez, López Aranguren eller Sergio Rábade) påverkar i hög grad ett stort antal skolastiska reflektioner om Guds existens och andra fundamentalt moraliska.
Den utbildning i analytisk filosofi som man fått under fyra år vid Birbecke College i London förklaras också. Allt detta är ett underlag som påverkar de karakteristiska filosofiska reflektioner som många av dessa berättelser innehåller, oavsett om de är relevanta eller inte. Ibland hänvisas det han berättar till av en författare med ett annat namn än Álvaro Pombo, men bortom hans eget namn, vad den här boken berättar och föreställer, oavsett om det hör till hans livserfarenhet eller inte, kunde bara ha berättats av Pombo.
Det finns tre mycket intressanta framställningar om litterär undervisning för att förstå hans litteratur. Den första är Henry James, något mycket välkänt. Men hans skuld till "Nada", av Carmen Laforet, är mindre känd.
Kapitlet som ägnas åt att förklara denna roman och bristen på substans som sysselsatte honom i hans första skrifter är upplysande. Två andra viktiga litterära stämningar är brittiska Iris Murdoch och Rainer M.
Rilke. Det jag gillade mest är i alla fall mindre bokaktigt, mer vitalt. Till exempel personligheten hos hans mormor Carolina, som vi hade känt, omvandlats i flera av hennes romaner, eller vad hon säger om sin barndomslägenhet i Santander.
Det finns en bakgrund i dessa familjeföreställningar som har förekommit i hans romaner. Märkligt nog skryter han inte med att tillhöra en av de rikaste Santander-familjerna, med komplexa familjemiljöer som delvis dök upp i hans magnifika senaste roman 'Santander 1936'. Tillsammans med det välbekanta och biografiska finns det några berättelser som är vackra miniatyrer fulla av humor, som den som är tillägnad katter, särskilt Michi.
Han är inte heller blyg för att erkänna skulder till riktiga människor som assistenter som har skrivit på hans romaner eller hans personliga gymnastiktränare. Endast indirekt dyker sociologiska sammanhang upp, även om ingenting har blivit kvar av hans politiska tillhörighet eller hans valkandidatur till senaten. Tystnad om många saker och släppte lös verbalitet för andra.
Genom att säga att Pombo är autentisk kan den här boken skildras rättvist.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 june 2026, 13:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Retahílas de Álvaro Pombo
Beskrivning
De justicia ha sido la convocatoria en un momento de estos cuentos autobiográficos de Carmen Martín Gaite , no únicamente por haber sido la escritora que creyó muy pronto en el talento de Álvaro Pombo, sino porque con su aguda percepción de cada género, acertó a definir una narración fragmentada y disjunta como 'Retahílas', título de su famosa novela. Lo recuerda Pombo para definir lo que esta haciendo en este volumen segundo de los que llama 'Cuentos autobiográficos' . Ni todos son cuentos ni tampoco todos canalizan la vida propia. Pero son 33 retahílas de las cuales muchas ofrecen clara referencia a su vida, bien familiar o de elementos y espacios conocidos de su biografía como son la infancia en Santander y en la finca paterna próxima a Palencia, internado en los jesuitas de Valladolid, e impagables escenas de vida londinense. También algunos están situados en los escenarios próximos a la calle Martín de los Heros en Argüelles, donde vive. Tanto ser alumno de jesuitas como su licenciatura en filosofía por la Complutense (llega a dar el nombre de algunos catedráticos de aquella Facultad como González Álvarez, López Aranguren o Sergio Rábade) influyen mucho en buena cantidad de reflexiones escolásticas sobre la existencia de Dios y otras fundamentalmente morales. También queda explicada la formación en Filosofía Analítica recibida durante cuatro cursos en el Birbecke College de Londres. Todo ello es sustrato que influye en sus características reflexiones filosóficas que muchos de estos cuentos meten, vengan o no a cuento. Algunas veces lo que narra lo hace referido a un escritor con nombre diferente a Álvaro Pombo, pero más allá del nombre propio, lo que narra e imagina este libro, pertenezca o no a su experiencia vital, solo podría haber sido contado por Pombo. Hay tres evocaciones de magisterio literario muy interesantes para entender su literatura. La primera es Henry James, algo muy conocido. Pero es menos conocida su deuda con 'Nada', de Carmen Laforet . El capítulo dedicado a explicar esta novela y la falta de sustancia que le ocupó en sus escritos primeros resultan iluminadores. Otras dos evocaciones literarias de calado son la británica Iris Murdoch y Rainer M. Rilke . De todos modos, lo que más me ha gustado es menos libresco, más vital. Por ejemplo, la personalidad de su abuela Carolina, que habíamos conocido metamorfoseada en varias novelas suyas, o bien lo que cuenta del piso de su infancia en Santander. Hay en estas evocaciones familiares un fondo que ha aparecido en sus novelas. Curiosamente, no alardea de pertenecer a una de las más ricas familias santanderinas, con complejos entornos familiares que en parte asomaron en su magnífica novela última 'Santander 1936' . Junto a lo familiar y biográfico hay algunos cuentos que son preciosas miniaturas llenas de humor, como la dedicada a los gatos, en especial a Michi. Tampoco tiene arrobo en reconocer deudas con personas reales como ayudantes que han pasado a escrito sus novelas, o su entrenador personal en gimnasia. Solo de modo indirecto aparecen contextos sociológicos, si bien nada ha quedado de su adscripción política o su candidatura electoral al Senado. Silencio sobre muchas cosas y verbalidad desatada para otras. Con decir que es auténtico Pombo puede quedar este libro justamente retratado.
