Steven Millhauser, till Edwin med kärlek och värme
Av alla amerikanska historieberättare som någonsin vunnit Pulitzerpriset är Steven Millhauser säkert den minst amerikan av dem alla. Millhauser skulle kunna relateras, ja, till den mer fantastiska än sci-fi Ray Bradbury. Men sanningen är att rötterna till Millhauser (New York, 1943) finns mer i den gamla världen än i det nya Amerika (E.T.A.
Hoffman, Bruno Schulz, Mervyn Peake, Italo Calvino) och i det universella biblioteket av det utomjordiska, lika artificiellt som det är autentiskt som var Jorge Luis Borges. Millhausers är tidlösa fiktioner där namnen på allsmäktiga trollkarlar och perfekta automater och bisarra hjältar åberopas som – men som en kritiker noterade – är "märkligt bedårande". Således är Millhauser – vördad som en levande klassiker som man vet lite om och ingenting utöver det faktum att han då och då visar sitt huvud och sitt sinne på sidorna i 'The New Yorker' – en författare utan gränser.
Millhauser kan berätta om odysséen för en temahotellmagnat ('Pulitzeriada' 'Martin Dressler'), de många planeterna gömda under vår världs yta ('From the Realm of Morpheus'), hur automater och illusionister eller seriekonstnärer kommer och går, eller vad som händer under en magisk natt i en stad i hans förorter, medan nästan alla tittar på en natt i hans förort. tv. 'Edwin Mullhouse' - hans formidabla debut från 1972, till vars fullständiga titel läggs undertiteln 'Life and Death of an American Writer (1943-1954) av Jeffrey Cartwright' (1972) - är precis det, detta. En mycket studerad biografi om de första och sista elva åren av livet för ett litet underbarn som ansvarar för sin bästa och mest besatta lilla vän, som här fungerar som ett slags brådmogen James Boswell för sin "SamuelJohnsonian" granne och medbrottsling. Således är 'Edwin Mullhouse' på samma gång mycket spännande och hängiven 'kärlekens arbete' och en häftig parodi på det parasitära och besittande akademisk-biografiska tvånget.
Också en medskyldig men väldigt originell nick till idén om barnfräckt och självdestruktivt geni som en gång patenterades av J.
D. Salinger, såväl som till jakten på det mycket levande och besittande spöket i "The True Life of Sebastian Knight" av Vladimir Nabokov och Marcel Prousts mikroskopiskt-teleskopiska-epifaniska blick. Och ja, Millhausers inflytande är mer än tydligt: det är omöjligt att inte associera hans arbete med böcker som 'Birdy' av William Wharton eller 'Mr.
Vertigo' och 'The Book of Illusions' av Paul Auster samt Wes Andersons biograf eller en bra del av det som författare som Kelly Link och Kevin Brockmeier och Joe Meno och Jim Shepard signerar nu för tiden och även den mer fantasifulla och känsliga Stephen King och den mindre hallucinatoriska och romantiske Haruki Murakami. Jag intervjuade en gång Millhauser per post (det var inte lätt att få det) och sedan förklarade han för mig: «Mitt temperament är definitivt hemligt: jag blomstrar som författare i en atmosfär av avskildhet och ensamhet. Mörker är bra för en författare som jag; det "berömda" Pulitzerpriset är en olägenhet och ibland ett hot...
Ett sätt att se amerikansk kultur är som en ständig kamp mellan materiella och andliga värden, mellan det praktiska och det ideala... Det finns något i den amerikanska andan som alltid strävar efter det obegränsade. Och detta är en dödligt farlig önskan.
Ibland strider denna önskan mot idén om materiella framsteg och oändligt välstånd och då slutar vi med att finna en tillflykt till utopiska visioner av typen köpcentrum. Här och nu är en möjlig framtid för USA att bli ett helt konstgjort land, täckt från hav till hav av ett enormt tak av plast. Mot allt detta kämpar och segrar en författare som Millhauser och en annan författare som Mullhouse.
Naturligtvis med en liten och ofantlig hjälp från Cartwright som, precis som Boswell, kan bli mycket coolare än Johnson "men" göra "sin" Johnson coolare. Denna mirakulösa bok om ett mirakulöst liv är en av de upplevelser som du bara har en gång i en läsares liv. Hur vackert det är att leva det.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 june 2026, 12:55
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Steven Millhauser, para Edwin con amor y calidez
Beskrivning
De todos los narradores norteamericanos que alguna vez ganaron el premio Pulitzer, seguro, Steven Millhauser es el menos norteamericano de todos. A Millhauser podría emparentárselo, sí, con el Ray Bradbury más fantástico que sci-fi. Pero lo cierto es que las raíces de Millhauser (Nueva York, 1943) están más en el Viejo Mundo que en la Nueva América (E.T.A. Hoffman, Bruno Schulz, Mervyn Peake, Italo Calvino ) y en la biblioteca universal de ese extraterrestre tan artificial como auténtico que fue Jorge Luis Borges. Las de Millhauser son ficciones atemporales donde se invocan los nombres de magos todopoderosos y de autómatas perfectos y de héroes bizarros que —sin embargo, como señaló un crítico— son «curiosamente adorables» . Así, Millhauser —reverenciado como clásico vivo del que se sabe poco y nada más allá de que de tanto en tanto asome su cabeza y su mente en las páginas de 'The New Yorker'— es un escritor sin fronteras . Millhauser puede contar la odisea de un magnate de los hoteles temáticos (la 'pulitzeriada' 'Martin Dressler'), los muchos planetas escondidos bajo la superficie de nuestro mundo ('From the Realm of Morpheus'), las idas y vueltas de autómatas e ilusionistas o dibujantes de cómics, o aquello que ocurre durante una mágica noche en los suburbios de una ciudad de su país ('Enchanted Night') mientras casi todos miran televisión. 'Edwin Mullhouse' —su formidable debut de 1972, a cuyo título completo se le añade el subtitulado de 'Vida y muerte de un escritor americano (1943-1954) por Jeffrey Cartwright' (1972)— es exactamente eso, esto. Una biografía muy estudiada de los primeros y últimos once años de la vida de un pequeño prodigio a cargo de su mejor y más obsesivo amiguito funcionando aquí como una suerte de precoz James Boswell para con 'samueljohnsoniano' vecino y cómplice. Así, 'Edwin Mullhouse' es, a la vez, muy emocionante y entregada 'labour of love' y feroz parodia de la parasitaria y posesiva compulsión académico-biográfica. También, cómplice pero muy original guiño a esa idea de la genialidad infanto-freak y autodestructiva alguna vez patentada por J. D. Salinger así como a la persecución del vivísimo y posesivo fantasma en 'La verdadera vida de Sebastian Knight' de Vladimir Nabokov y la mirada microscópica-telescópica-epifánica de Marcel Proust. Y, sí, la influencia de Millhauser es más que clara: imposible no asociar lo suyo a libros como 'Birdy' de William Wharton o 'Mr. Vértigo' y 'El libro de las ilusiones' de Paul Auster así como al cine de Wes Anderson o buena parte de lo que por estos días firman autores como Kelly Link y Kevin Brockmeier y Joe Meno y Jim Shepard e, incluso, el más fantasioso y sensible Stephen King y el menos alucinatorio y romántico Haruki Murakami. Alguna vez entrevisté por correo a Millhauser (no fue fácil conseguirlo) y entonces me explicó: «Mi temperamento es definitivamente proclive al secreto: yo florezco como escritor en una atmósfera de privacidad y soledad. La oscuridad es buena para un escritor como yo; el 'famoso' premio Pulitzer es una molestia y, en ocasiones, una amenaza... Una forma de ver la cultura norteamericana es como una constante lucha entre los valores materiales y espirituales, entre lo práctico y lo ideal… Existe algo en el espíritu americano que aspira siempre a lo ilimitado. Y este es un deseo mortalmente peligroso. En ocasiones, este deseo entra en conflicto con la idea del progreso material y de la prosperidad infinita y entonces acabamos encontrando refugio en visiones utópicas del tipo shopping-mall. Aquí y ahora, un futuro posible para Estados Unidos es convertirse en un país completamente artificial, cubierto de océano a océano por una inmensa bóveda de plástico». Contra todo eso luchan y se imponen un autor como Millhauser y otro autor como Mullhouse. Con, claro, una pequeña e inmensa ayuda de Cartwright quien, como Boswell, acaso acabe resultando mucho más genial que Johnson 'pero' haciendo más genial a 'su' Johnson. Este milagroso libro sobre una vida milagrosa es una de esas experiencias que sólo se tienen una vez en la vida de un lector. Qué bello es vivirla.
