Stackars Asimov
När Isaac Asimov erbjöd mänskligheten de tre lagar som skulle rädda arten från robotikens uppror respekterades lagarna fortfarande i den världen.
Det var en bra idé. Men tiderna har förändrats. Vi har förlorat oss själva i havet av AI, vi lever i en flytande verklighet.
Nu har ordern att inte skada människor begränsats till ISO 10218, TS 15066 eller 13482, som ställer in kraft-, hastighets- och avståndsgränser för samarbetsrobotar. Och AI-modeller beräknar inte begreppet lydnad, vilket kan ses som en sårbarhet i systemet. Autonoma agenter börjar från "konstitutioner" och utbildning där paradoxer, fördomar, kontextfel framträder som så att säga ligger utanför kontrollen av en intern regel.
Stackars Asimov. Idag är dessa "konstitutioner" levande dokument som fastställer "ansvarsfull skalningspolitik" som anpassas varje dag för att korrigera fel och faror, till exempel de vi har hört i några månader om utrotningen av den mänskliga rasen i händerna på maskiner. Deras vapen går utöver fysisk skada, vilket är mycket mer oroande: desinformation, attacker på leveranser, energi, offentliga system, hälsa...
Maskinernas uppror kanske är vår innovativa röra. I fiktiva berättelser finns en ointaglig inre sammanhållning, som speglar en kritik av den nutid i vilken den skrevs. Idag går vi in i den gamla framtiden, och vi är överväldigade av vårt kaos och vår entropi.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 september 2026, 11:24
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Pobre Asimov
Beskrivning
Cuando Isaac Asimov ofreció a la humanidad las tres leyes que salvarían a la especie de la insurrección de la robótica, en aquel mundo todavía se respetaban las leyes. Era una gran idea. Pero los tiempos han cambiado. Nos hemos perdido en el mar de la IA, vivimos en una realidad líquida. Ahora, la orden para no dañar a los humanos se ha limitado a las normas ISO 10218, la TS 15066 o la 13482, que fijan límites de fuerza, velocidad y distancia para robots colaborativos. Y los modelos de IA no computan el concepto de obediencia, que podría verse como una vulnerabilidad del sistema. Los agentes autónomos parten de unas 'constituciones' y un entrenamiento en el que emergen paradojas, sesgos, errores de contexto que, por así decir, están fuera del control de una regla interna. Pobre Asimov. Hoy esas 'constituciones' son documentos vivos que establecen unas 'políticas de escalado responsable' que se adaptan cada día para corregir errores y peligros, como esos que llevamos oyendo desde hace algunos meses sobre la extinción del género humano a manos de las máquinas. Sus armas van más allá del daño físico, lo cual resulta mucho más inquietante: desinformación, ataques a suministros, energía, sistemas públicos, sanidad... Quizá la rebelión de las máquinas es nuestro innovativo desorden. En los relatos de ficción hay una coherencia interna inexpugnable, que refleja una crítica del presente en el que se escribió. Hoy entramos en aquel viejo futuro, y nos abruman nuestro caos y nuestra entropía.
