Det sista fotot av Lorca och Rapún: se att de fortfarande förföljer oss
Fotografiet är taget i Salón del Prado , mycket nära Glorieta de Atocha, under de sista dagarna i juni 1936, under festligheterna i San Pedro och San Pablo . Även om vi inte kan datera det exakt, var det troligtvis söndag kväll, den 28: e, helgonens kväll. Madrid håller en av sina första sommarfestivaler .
Gatorna är fyllda med godisbås och karamelliserade mandlar. För värme erbjuds pappershattar och vattenmelonskivor. Det finns ett stygn av lyktor och kransar under halvmånen.
Båda har kul på spinnrocken, i volatinerna och i skrattröret. Chotis långsamma ljud blandas med foxtrotens frenetiska ljud. Fotografiska kaserner i överflöd, flyktiga dekorationer för att visa att hans huvud är odödligt omvandlat till Adam och Eva, styrande ett flygplan eller som en figur i en flamländsk målning.
En grupp vänner bestämmer sig för att ta en bild efter att ha lämnat Café Lion. Gruppen består av en musikkritiker, två målare, en poet, en tjurfäktare, en teaterregissör, en advokat och en elev till Minas. En representation av sin tids anda, även om frånvaron av kvinnor är vältalig.
Många av dem hade varit en del av universitetsteatergruppen La Barraca : galjonsfiguren och scenografen José Caballero, hans regissörer Eduardo Ugarte och Federico García Lorca och Rafael Rodríguez Rapún, hans sekreterare. Trots den politiska spänningen har de saker att fira. Den högerhänta Amorós har återhämtat sig från den allvarliga fångsten han hade lidit i Zaragoza bara en månad tidigare.
Federico García Lorca har avslutat "La casa de Bernarda Alba" , vars manuskript han signerade fredagen den 19 juni. På bilden smeker Lorca Rafael Rodríguez Rapúns panna. Det är det sista fotot där de visas tillsammans.
Det finns inte många fler: ett par som tas i trädgården på Hotel Reina Cristina de Algeciras, några i repetitionerna och utflykterna på La Barraca, ett annat på Calle Alcalá och det sista verbena. Rafael och Federico träffades våren 1933, när den förra, som då studerade gruvor och juridik, utsågs till sekreterare för gruppen i stället för Miguel Quijano. Snart stärks banden mellan Lorca och Rapún - med smeknamnet Tres Erres sedan tonåren.
Endast ett brev från Raphael adresserat till Federico under poetens långa vistelse i Buenos Aires 1934 har överlevt: ”Att sluta träffa en person som man har umgåtts med i månader är alla dygnets timmar för starka för att glömma. Speciellt om du attraheras av den personen lika kraftfullt som jag gör av dig.” Älskare, medbrottslingar, kamrater av ideal och önskningar, de lever sitt förhållande så gott de kan, i de sprickor av glädje som hemlighet lämnar efter sig. När dramatikern bjuds in till en teaterkongress i Italien svarar han: ”Kongressen bjuder in mig att ta min dam, men eftersom jag inte har henne, kan jag ta med mig sekreteraren i La Barraca som också är min sekreterare?” Förhållandet nådde kanske de gränser som tiden satte.
I den hårda offentliga granskningen finns det många meningsskiljaktigheter, men lojaliteten förblir fast. Så mycket att Lorca lämnar La Barraca när Rapún, av socialistiska övertygelser, utvisas av Revolutionary Opposition School Bloc, som syftar till att förvandla gruppen till en marxistisk gren. 1936 är förhållandet fortfarande intensivt. Enligt vittnesmål från Margarita Xirgu och Maria, Rafaels syster, försenar poeten resan till Mexiko eftersom han väntar på att Rapún ska slutföra tentorna.
Under de senaste månaderna har andra människor dykt upp, till exempel den unge Juan Ramírez de Lucas, som också - vem vet om på grund av RRR: s slutgiltiga vägran Lorca erbjuder möjligheten att följa med honom till Mexiko. I vilket fall som helst är Rafael närvarande i läsningarna av "La casa de Bernarda Alba" och i många av Granadas inhemska aktiviteter innan han lämnar staden. Även om det inte finns någon konsensus bland de olika källorna tyder allt på att han åtföljde Federico till Atocha-stationen den 13 juli för sin resa till Granada.
Inte en månad hade gått sedan det sista fotografiet, där Federico smeker pannan på en leende Raphael: en vältalig gest nu och ännu mer då; ett tecken på kärlek skyddad i "fotografiernas sårbara evighet". Ingen kunde föreställa sig stormen av hat som skulle bryta ut några veckor senare. Lorca dödas av rebellerna samma augusti.
Ett år senare slåss Rafael, redan med graden artillerilöjtnant, på norra fronten. Republikanska trupper har befunnit sig i ett hörn söder om Santander i flera dagar, decimerade av italiensk fascistisk luftfart. En bomb faller nära hans position, Rafael faller inte till marken och träffas av splitter .
Fortfarande utmattad, med sitt hjärta fullt av spöken (den första var Federicos), kämpade han till slutet för sina demokratiska ideal och viljan att återvända till sin familj. Han fördes mycket allvarligt till Blodsjukhuset nr 4 i Santander där han avled den 18 augusti 1937, natt upp, natt ner, bara ett år efter sin följeslagare. Det sista fotot har blivit ett unikt ögonblick i "The Black Ball" .
Vi har ett sista vittnesbörd, kanske det mest värdefulla och djupgående, "Mörk kärlekens sonetter", "underbarn av passion, entusiasm, lycka, plåga, rent och glödande kärleksmonument", med Vicente Aleixandres ord. Men fortsätt sova, mitt liv. Hör mitt brutna blod på fiolerna!
Titta, de förföljer oss fortfarande!
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 september 2026, 11:33
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La última fotografía de Lorca y Rapún: mira que nos acechan todavía
Beskrivning
La fotografía está tomada en el Salón del Prado , muy cerca de la Glorieta de Atocha, en los últimos días de junio de 1936, durante las fiestas de San Pedro y San Pablo . Aunque no podamos fecharla con exactitud, lo más probable es que fuera la noche del domingo 28, víspera de los santos. Madrid celebra una de sus primeras verbenas de verano . Las calles están colmadas de puestos de dulces y de almendras garrapiñadas. Para el calor, se ofrecen gorros de papel y tajadas de sandía. Hay un pespunte de farolillos y guirnaldas bajo la luna creciente. Unos y otros se divierten en la rueda giratoria, en los volatines y en el tubo de la risa. Se mezclan los sones lentos del chotis con los frenéticos del foxtrot. Abundan las barracas fotográficas, decorados efímeros en los que asomar la cabeza para ser inmortalizado transformado en Adán y Eva, pilotando un avión o como figura de un cuadro flamenco. Un grupo de amigos decide hacerse una fotografía tras salir del Café Lion. El grupo lo forman un crítico musical, dos pintores, un poeta, un torero, un director de teatro, un abogado y un estudiante de Minas. Una representación del espíritu de su tiempo, aunque es elocuente la ausencia de mujeres. Muchos de ellos habían formado parte del grupo de teatro universitario La Barraca : el figurinista y escenógrafo José Caballero, sus directores Eduardo Ugarte y Federico García Lorca, y Rafael Rodríguez Rapún, su secretario. Pese al clima de tensión política, tienen cosas que celebrar. El diestro Amorós se ha recuperado de la grave cogida que había sufrido en Zaragoza apenas un mes antes. Federico García Lorca ha terminado 'La casa de Bernarda Alba' , cuyo manuscrito ha firmado el viernes 19 de junio. En la imagen, Lorca acaricia la frente de Rafael Rodríguez Rapún . Es la última fotografía en la que aparecen juntos. No hay muchas más: un par tomadas en los jardines del Hotel Reina Cristina de Algeciras, algunas en los ensayos y viajes de La Barraca, otra en la calle Alcalá, y ésta última de la verbena. Rafael y Federico se conocieron en la primavera de 1933, cuando el primero, por entonces estudiante de Minas y de Derecho, es designado secretario del grupo en sustitución de Miguel Quijano. Pronto el vínculo entre Lorca y Rapún -apodado desde la adolescencia Tres Erres- se estrecha. Sólo ha sobrevivido una carta de Rafael dirigida a Federico durante la larga estancia del poeta en Buenos Aires en 1934: «Dejar de ver a una persona con la que has estado pasando, durante meses, todas las horas del día es muy fuerte para olvidarlo. Máxime si hacia esa persona se siente uno atraído tan poderosamente como yo hacia ti». Amantes, cómplices, camaradas de ideales y de anhelos, viven su relación como pueden, en las grietas de alegría que deja la clandestinidad. Cuando el dramaturgo es invitado a un congreso teatral en Italia, responde: «El congreso me invita a llevar a mi señora, pero como no la tengo, ¿podría llevar conmigo al secretario de La Barraca que es también mi secretario?». La relación llegó quizá a los límites que su tiempo imponía. En el feroz escrutinio público se producen numerosos desencuentros, pero la lealtad se mantiene firme. Tal es así que Lorca abandona La Barraca cuando Rapún, de convicciones socialistas, es expulsado por el Bloque Escolar de Oposición Revolucionaria, que pretende convertir al grupo en una filial marxista. En 1936 la relación sigue siendo intensa. Según el testimonio de Margarita Xirgu y de María, la hermana de Rafael, el poeta demora el viaje a México porque está esperando a que Rapún termine los exámenes. En los últimos meses aparecen otras personas, como el joven Juan Ramírez de Lucas, a quien también -quién sabe si por la negativa definitiva de RRR- Lorca le ofrece la posibilidad de acompañarlo a México. En cualquier caso, Rafael está presente en las lecturas de 'La casa de Bernarda Alba' y en muchas de las actividades del granadino antes de abandonar la ciudad. Aunque no hay consenso entre las distintas fuentes, todo indica que acompañó a Federico a la estación de Atocha aquel 13 de julio para su viaje a Granada. No había pasado ni un mes de aquella última fotografía, en la que Federico acaricia la frente de un sonriente Rafael: un gesto elocuente ahora y todavía más entonces; una muestra de amor resguardada en la «eternidad vulnerable de las fotografías». Nadie imaginaba la tormenta de odio que iba a estallar pocas semanas después. Lorca es asesinado por los sublevados ese mismo agosto. Un año después, Rafael, ya con el grado de teniente de artillería, combate en el Frente del Norte. Las tropas republicanas llevan días acorraladas al sur de Santander, diezmadas por la aviación fascista italiana. Una bomba cae cerca de su posición, Rafael no se echa al suelo y es alcanzando por la metralla . Aun exhausto, con el corazón poblado de fantasmas (el primero el de Federico), luchó hasta el final por sus ideales democráticos y por el deseo de regresar junto a su familia. Fue trasladado muy grave al Hospital de Sangre nº4 en Santander donde falleció el 18 de agosto de 1937, noche arriba, noche abajo, justo un año después que su compañero. Esa última fotografía se ha convertido en un momento único en 'La bola negra' . Nos queda un último testimonio, quizá el más preciado y hondo, los 'Sonetos del amor oscuro ', «prodigio de pasión, de entusiasmo, de felicidad, de tormento, puro y ardiente monumento al amor», en palabras de Vicente Aleixandre. Pero sigue durmiendo, vida mía. ¡Oye mi sangre rota en los violines! ¡Mira que nos acechan todavía!