Spanien fortsätter att vara ett låglöneland: 63 % av arbetarna når inte upp till medellönen

Även om det är sant att lönerna i Spanien inte har slutat stiga de senaste åren, tyder uppgifterna på att denna ökning har varit otillräcklig. Uppgifterna som samlats in i en CCOO-rapport bekräftar en av paradoxerna som den spanska arbetsmarknaden registrerar: medan sysselsättningen slår rekord månad efter månad, med mer än 22 miljoner människor som arbetar, kan majoriteten inte nå medellönen i landet. En snittlön som nästan ingen tjänar.

Enligt rapporten som utarbetats av CCOO Economic Cabinet ligger medellönen i Spanien på 2 386 brutto euro per månad i tolv betalningar, enligt EPA-data för 2024. Däremot når 63 % av de anställda, cirka 11,64 miljoner människor, inte upp till den siffran på sin lönelista. Tricket är hur den genomsnittliga lönen beräknas och hur en minoritets höga löner driver upp snittet och lämnar resten under, även om de är majoriteten.

Av denna anledning är uppgifterna om den konsoliderade medianlönen 2024 mer avslöjande: hälften av arbetarna nådde inte 2 041 euro brutto per månad 2024, 345 euro mindre än medellönen. Det är punkten som delar Spanien i två halvor. I Xataka Att hitta ett jobb hade alltid varit ett bra sätt att undkomma fattigdom: i Spanien är det inte längre sant.

En arbetsmarknad med två hastigheter. Enligt 2024 års lönestrukturundersökning var den vanligaste bruttoårslönen i Spanien 16 520 euro, långt ifrån de 29 540 euro i årsgenomsnittet. Nästan tre av tio anställda tjänar mellan 16 000 och 23 000 euro per år, intervallet där majoriteten av landet faktiskt bor.

Unga som börjar arbeta tjänar i genomsnitt 1 372 euro brutto per månad, långt under 2 680 euro för dem som avslutar sin karriär. Tillfälliga kontrakt och månsken förklarar en stor del av detta avstånd. Det finns också ett gap mellan autonomier: Extremadura, Kanarieöarna och Castilla-La Mancha fortsätter att släpa efter i löner, även om det är de som växer mest, drivet av ökningarna i SMI.

Höjningarna når äntligen de som tjänar minst. Det intressanta med den rapport som förbundet utarbetat är inte bara diagnosen, utan även den trendförändring som dras. Mellan 2018 och 2024 ökade medellönen med 2,8 % i real köpkraft, jämfört med de 1,6 % som registrerades mellan 2007 och 2018.

Den viktiga skillnaden ligger i det lägsta löneintervallet: de 10 % av arbetarna med lägst inkomst har förbättrats med 24 % i reala termer sedan 8 % under föregående 18 kriser. Denna förändring definieras av lönepolicyer som höjningen av den interprofessionella minimilönen, fastställd till 1 221 euro per månad i 14 betalningar till 2026, vilket har höjt golvet för de lägsta lönesumman. Dekretet som inrättade SMI självt påminner om att ett av dess mål är att det ska nå 60 % av den genomsnittliga lönen, vilket krävs i den europeiska sociala stadgan.

Att arbeta tar dig inte ur fattigdom: tre av fyra arbetare har inte förbättrat sin köpkraft på två år.

Bostäder äter upp löneförbättringar. Att tjäna mer garanterar inte längre ett bättre liv om basvaror som hyran stiger snabbare än lönerna. Och i Spanien gör man det.

Hyrespriset steg 2,5 % på årsbasis i juni, enligt KPI-data från INE, och har ackumulerat en ökning med 1,4 % hittills bara under 2026. Enligt rapportens författarna "minskar ökningen av bostadspriserna effekten av löneökningar", särskilt bland de lägsta inkomsterna och unga. Ett golv som stiger mer än lönen leder till mindre besparingar och en längre fördröjning av frigörelsen.

I Xataka | En studie har jämfört gapet mellan offentliga löner och privata företag i Europa och har hittat ett problem: Spanien Bild | Unsplash (Acton Crawford)