'Sommaren min mamma hade gröna ögon': den hyllade romanen blir en teatral 'happening'
"Det finns farväl som bara hittar ord när tiden är på väg att ta slut": det är premissen för 'The Summer When My Mother Had Green Eyes', teateranpassningen av den hyllade romanen av Tatiana Țîbuleac som går på scenen med Juan Díaz som den enda artisten.
I åttio minuter. Skådespelaren spelar Aleksy, en målare som minns den senaste sommaren han tillbringade med sin mamma, en resa präglad av hennes dödliga sjukdom och möjligheten att återuppbygga en relation som brutits i åratal. Långt ifrån att presentera ett konventionellt drama om förlust, föreslår showen en resa genom minne, förbittring och förlåtelse. "Alla förtjänar en andra chans", säger Díaz, som menar att arbetet talar om behovet av att "erkänna misstag och sluta kretsloppen väl", särskilt när det kommer till bandet mellan en mamma och ett barn.
Berättelsen börjar när de två reser till en liten fransk stad efter att mamman fått en oåterkallelig diagnos. Aleksy, som till en början inte är medveten om allvaret i situationen, är tyngd av en barndom präglad av att sin far övergavs, sin systers död och övertygelsen att hans mamma var ansvarig för alla hans olyckor. Det kommer att vara under den sommaren när han upptäcker att hans tillgivenhet också förblev intakt efter ilskan. "När hon lever sin sista resa inser han kärleken han känner för sin mamma och vikten av att säga hejdå väl", förklarar skådespelaren.
Montaget, bearbetat av Miguel Alcantud, håller den moldaviska författarens författarskap praktiskt taget intakt. Díaz betonar att teatertexten bokstavligen återger de utvalda fragmenten av romanen, med respekt för det poetiska språk som gjorde verket till ett publiceringsfenomen. "Alla ord jag säger tillhör romanen", säger han. Iscensättningen går också bort från den traditionella monologen.
Allmänheten går in i en målares ateljé och bevittnar en sorts konstnärlig bekännelse där huvudpersonen rekonstruerar ursprunget till sina målningar och samtidigt sina sår. "Vi har presenterat det som en 'happening', en upplevelse där betraktaren kommer in i konstnärens verkstad och upptäcker hur han blev den han är", förklarar han. Konsten intar en central plats i både berättelsen och scenförslaget. I fiktionen lyckas Aleksy kanalisera allt våld som samlats under hans barndom tack vare målning.
På scenen blir den idén en verklig handling: Juan Díaz målar fyra målningar live under varje föreställning. Förslaget föddes under ett konstnärligt residens hos gravören Bárbara Shunyí, med vilken skådespelaren tidigare arbetat med relationen mellan ord och bild. Dessa verk ligger nu till grund för en funktion som kombinerar tolkning, plastiskt skapande och prestanda.
Trots att de tog upp ämnen som sjukdom, död eller mental hälsa ville teamet gå bort från sentimentalitet. Verket, som ursprungligen hade premiär i Mexiko, fick offentligt erkännande just för att ha hanterat dessa frågor från inneslutning. « Känslor behöver inte ageras; "De kommer när de måste komma", säger Díaz. Enligt skådespelaren varvar romanen stunder av hårdhet med andra av humor, äventyr och ömhet, en blandning av register som bearbetningen också bevarar och som hindrar betraktaren från att lämna rummet med en känsla av nederlag. «Människor blir inte förstörda. "Han kommer ut med hopp", sammanfattar han.
Denna balans, tillsammans med universella teman som familjerelationer, sorg eller tonåren, förklarar för Díaz att showen knyter an till tittare i väldigt olika åldrar. "Den talar om saker som tillhör alla", avslutar han.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 july 2026, 13:54
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'El verano en que mi madre tuvo los ojos verdes': la aclamada novela se convierte en un 'happening' teatral
Beskrivning
«Hay despedidas que solo encuentran las palabras cuando el tiempo está a punto de agotarse»: esa es la premisa de 'El verano en que mi madre tuvo los ojos verdes', la adaptación teatral de la aclamada novela de Tatiana Țîbuleac que llega a los escenarios con Juan Díaz como único intérprete. Durante ochenta minutos. El actor encarna a Aleksy, un pintor que rememora el último verano que pasó junto a su madre, un viaje marcado por la enfermedad terminal de ella y por la posibilidad de reconstruir una relación rota durante años. Lejos de plantear un drama convencional sobre la pérdida, la función propone un recorrido por la memoria, el resentimiento y el perdón. «Todo el mundo merece una segunda oportunidad», asegura Díaz, quien considera que la obra habla de la necesidad de «reconocer los errores y cerrar bien los ciclos», especialmente cuando se trata del vínculo entre una madre y un hijo. La historia comienza cuando ambos viajan a un pequeño pueblo francés después de que la madre reciba un diagnóstico irreversible. Aleksy, que desconoce inicialmente la gravedad de la situación, carga con una infancia atravesada por el abandono del padre, la muerte de su hermana y el convencimiento de que su madre fue responsable de todas sus desgracias. Será durante ese verano cuando descubra que tras la rabia también permanecía intacto el afecto. «Cuando ella está viviendo su último viaje, él se da cuenta del amor que siente hacia su madre y de la importancia de despedirse bien», explica el actor. El montaje, adaptado por Miguel Alcantud, mantiene prácticamente intacta la escritura de la autora moldava. Díaz subraya que el texto teatral reproduce literalmente los fragmentos seleccionados de la novela, respetando el lenguaje poético que convirtió la obra en un fenómeno editorial. «Todas las palabras que digo pertenecen a la novela», afirma. La puesta en escena también se aleja del monólogo tradicional. El público entra en el estudio de un pintor y presencia una especie de confesión artística en la que el protagonista reconstruye el origen de sus cuadros y, al mismo tiempo, de sus heridas. «Lo hemos planteado como un 'happening', una experiencia en la que el espectador entra en el taller del artista y descubre cómo ha llegado a ser quien es», explica. El arte ocupa un lugar central tanto en el relato como en la propuesta escénica. En la ficción, Aleksy consigue canalizar toda la violencia acumulada durante su infancia gracias a la pintura. Sobre el escenario, esa idea se convierte en una acción real: Juan Díaz pinta cuatro cuadros en directo durante cada representación. La propuesta nació durante una residencia artística junto a la grabadora Bárbara Shunyí, con quien el actor trabajó previamente la relación entre palabra e imagen. Esas obras sirven ahora como base para una función que combina interpretación, creación plástica y performance. A pesar de abordar temas como la enfermedad, la muerte o la salud mental, el equipo quiso alejarse del sentimentalismo. La obra, estrenada inicialmente en México, recibió precisamente el reconocimiento del público por tratar estos asuntos desde la contención. « Las emociones no hay que actuarlas; llegan cuando tienen que llegar», sostiene Díaz. Según el actor, la novela alterna momentos de dureza con otros de humor, aventura y ternura, una mezcla de registros que también conserva la adaptación y que evita que el espectador abandone la sala con una sensación de derrota. «La gente no sale destrozada. Sale con esperanza», resume. Ese equilibrio, unido a temas universales como las relaciones familiares, el duelo o la adolescencia, explica para Díaz que la función conecte con espectadores de edades muy distintas. «Habla de cosas que pertenecen a todo el mundo», concluye.
