Scalonis Argentina lämnas utan en gåva i slutet av cykeln till Messi och hans grupp vänner
"Rebellerna mot nederlag", som Bielsa definierade det, har kapitulerat till Spanien i slutet av Lionel Messis ouppnåeliga karriär. Spanien vinner sitt andra VM: den sista dansen var kollektiv. Verbet förlora är anathema i argentinsk fotboll, åtminstone fram till denna söndag.
De som Marcelo Bielsa en gång definierade som "rebeller inför nederlag" gav upp till Spanien i VM-finalen utan att detta innebar ett nationellt trauma. Den här gången representerar det dock ett erkännande av vad som ses som slutet på Lionel Messis ouppnåeliga karriär med sitt landslag, som de senaste åren mer framstod som ett kompisgäng runt honom, utan att det är något som kan underskattas. Tvärtom, det visade sig vara en vinnande formel som slutade i en evig bild, den av tårarna från de 10 i väntan på att Spanien skulle lyfta VM.
Känslan kom från Argentina att fyra dagar inte hade räckt för att smaka och smälta segern mot engelsmännen fullt ut. De sa i media att finalen redan kom "från yapa", något som en gåva eller ett tips efter en bankett. Detta hände på grund av omständigheterna kring den semifinalen, i ett världscup där allt redan var en gåva, eftersom Messi är 39 år gammal och uppfattades som "Leos sista", och för att hela vägen till finalen var en smärta där de började med att förlora och sedan kom tillbaka bakifrån.
Om de inte kom fram kunde det för första gången förstås i Argentina, ett hyperkonkurrenskraftigt land som aldrig var helt nöjd trots sin historiska giltighet under det senaste halvseklet. Från början av VM, 1930 till 1978, hade de spelat i en final, och från dess till idag, under samma period av 48 år, nådde de sex finaler: under detta halvsekel finns det minst tre generationer som har lärt sig att heja på ett mästare eller tvåa lag. Det är så vi förstår den ständiga pilgrimsfärden till Buenos Aires obelisk vid denna tid, oavsett politiskt ögonblick, nästan alltid nedsänkt i en karusell av ekonomiska kriser och med politikens tryckkokare som alltid piper.
I Argentina, mer än någon annanstans, fungerar fotbollen som en skev spegel av verkligheten. Och som sådan är den överdriven i sina populära demonstrationer. Den sista, den här veckan efter onsdagens semifinal, då ett penselmålat hotelllakan dök upp som huvudperson. "Malvinas är argentinare", sågs på läktaren.
Vissa fans kastade in den – den var förbjuden enligt Fifas regler eftersom det var ett politiskt budskap – och mitt under firandet efter matchen med spelarna kastade de det och de fick det att flyga. Därifrån mångdubblades hans exponering och allt rann över när han hoppade till engelska medier och till och med till politikers tal, alltid med Milei och Trump i bakgrunden. Argentinska libertarianer tror att situationen kan gynna dem att skaka om Malvinas-flaskan lite mer, där det finns energiresurser i tvist.
Men samtidigt hände allt under samma vecka då kongressen skulle diskutera möjligheten att sälja mark till utlänningar, vilket inte är något annat än leverans av suveränitet i utbyte mot räkningar enligt oppositionen. Sessionen avbröts, men kommer snart att sammankallas igen. Och det hände samma vecka som Netanyahu dök upp och spelade boll på sitt kontor med den argentinska ambassadören i Israel för att heja fram det vita och blåa laget i finalen.
Men det är känt att israeliska företag deltar i oljeprospektering på Falklandsöarna tillsammans med andra brittiska företag. Tydligen är hela den här politiska agendan långt ifrån fansen, som har tillräckligt för att klara sig. Det är därför de åtta år som denna urvalscykel har gett dem ger dem något omöjligt att översätta till ord eftersom det är en del av det irrationella, det känslomässiga och det affektiva.
De ord som mest definierar arkitekten bakom detta urval. Han heter Lionel Scaloni och är raka motsatsen till vad man kan tycka om en fotbollstränare. När han kom efter VM 2018, utan att ha tränat något lag, sa före detta fotbollsspelare och experter att han inte ens skulle hålla i två matcher.
Det har gått mycket tid, men det skulle vara värt att komma ihåg att det var turbulenta tider i landslaget. Messi ifrågasattes i många år varför han inte presterade så bra som han gjorde i Barcelona. Den från Rosario hotade till och med att faktiskt överge sin internationella karriär.
Ingen ville veta om ett förlorande lag. En tyst minut observerades på en tv-kanal för att eliminera laget i Ryssland.
Och där förändrades allt. Scaloni bröt mönster på planen och vid mikrofonerna, där han pratar mer om känslor och kärlek än om fotboll. "Vi har återhämtat något mycket värdefullt", sa han innan finalen. "Att folk står framför tv:n med tröjan och kramar ett Newell's-fan med en Central-fan och en Boca-fan med en River-fan.
Vi känner det. Det är bra att föra känslor närmare varandra. Det är en del av livet.
Och det gör dig mer mänsklig." I det här VM har han gråtit nästan lika mycket som när VM 2022 slutade, då han, efter att ha hållit munnen hårt under hela mästerskapet, när Montiel gjorde den sista straffen han kollapsade och började gråta otröstligt. Det sägs att för att bygga ett vinnande lag måste man först ha en sund och enad grupp. Och det är vad Scaloni uppnådde från första minuten, alltid runt stjärnan Messi.
Det hade setts i flera år, men i det här VM höll han magen i halsen i varje match, och kom ut före i alla utom i finalen, där han gav upp mot det mycket överlägsna spanska laget. Brödraskapet hölls utanför spelen, med rituella grillar som går längre än att fira nationalrätten, något som kanske Scaloni tänkte på när han tog över som tränare och sa i pressrummet: "Argentina idag är ingen världsmakt, vi är inte i en position att konkurrera med stormakterna, men med vårt arbete och vår kultur kan vi konkurrera. Vi kan inte garantera att vi är världsmästare i Copa América." Åtta år senare har han vunnit 2 amerikanska cuper och ett världscup.
Och den har nått en andra final. Visst slutar hans cykel idag, men det kommer att vara svårt att glömma att han nådde framgång från en filosofi som ligger någonstans långt borta från tekniska aspekter: från något så otänkbart som vänskapen mellan en grupp pojkar runt Lionel Messi.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
20 july 2026, 01:17
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La Argentina de Scaloni se queda sin regalo de fin de ciclo para Messi y su grupo de amigos
Beskrivning
Los "rebeldes ante la derrota", como lo definió Bielsa, se han rendido ante España en el final de la carrera inalcanzable de Lionel MessiEspaña gana su segundo mundial: el último baile fue colectivo El verbo perder es anatema en el fútbol argentino, al menos hasta este domingo. Aquellos que alguna vez Marcelo Bielsa definió como “rebeldes ante la derrota” se rindieron a España en la final de un mundial sin que ello suponga un trauma nacional. Esta vez, en cambio, supone un reconocimiento a lo que se adivina como el final de la carrera inalcanzable de Lionel Messi con su selección, que en los últimos años pareció más bien un grupo de amigos a su alrededor, sin que eso sea algo que se pueda menospreciar. Al revés, resultó una fórmula ganadora que remató en una imagen imperecedera, la de las lágrimas del 10 mientras esperaba que España levantase la Copa del Mundo. Llegaba la sensación desde Argentina que cuatro días no habían sido suficientes para degustar y digerir del todo la victoria ante los ingleses. Decían en los medios que la final ya venía “de yapa”, algo así como de regalo, o de propina después de un banquete. Se dio así por la circunstancia de esa semifinal, en una Copa del Mundo en la que todo era ya de regalo, porque Messi tiene 39 años y se entendía como “la última de Leo”, y porque todo el camino hacia la final fue un penar en el que empezaban perdiendo y luego los remontaban. Si no llegaban, se podría entender por primera vez en Argentina, un país hipercompetitivo y nunca satisfecho del todo a pesar de su vigencia histórica en el último medio siglo. Desde el inicio de los mundiales, en 1930 hasta 1978 habían jugado una final, y desde entonces hasta hoy, en el mismo período de 48 años, llegaron a seis finales: en este medio siglo hay por lo menos tres generaciones que han aprendido a alentar a una selección campeona o subcampeona. Se entiende así el peregrinar constante al Obelisco de Buenos Aires en este tiempo, independientemente del momento político, inmerso casi siempre en un carrusel de crisis económicas y con la olla a presión de la política siempre pitando. En Argentina, más que en ningún otro lado, el fútbol funciona como un espejo deformado de la realidad. Y como tal, se muestra exagerado en sus demostraciones populares. La última, la de esta semana tras la semifinal del miércoles, cuando se coló como protagonista una sábana de hotel pintada a brocha. “Las Malvinas son argentinas”, se veía en la grada. La colaron unos aficionados—estaba prohibida según normativa Fifa al ser un mensaje político— y en pleno festejo tras el partido con los jugadores la tiraron y estos la hicieron flamear. A partir de ahí se multiplicó su exposición y todo se desbordó cuando saltó a los medios ingleses e incluso a discursos de políticos, siempre con Milei y Trump de fondo. Los libertarios argentinos piensan que les puede favorecer la coyuntura para agitar algo más el frasco de las Malvinas, donde hay recursos energéticos en disputa. Pero al mismo tiempo todo sucedía en la misma semana en que se discutiría en el Congreso la posiblidad de vender tierras a extranjeros, que no es más que la entrega de soberanía a cambio de billetes según la oposición. La sesión se suspendió, pero se convocará pronto de nuevo. Y ocurrió la misma semana en que Netanyahu apareció jugando a la pelota en su despacho junto al embajador argentino en Israel para animar a la blanca y celeste en la final. Pero, se sabe, empresas israelíes participan en prospecciones de petróleo en las Malvinas junto a otras empresas británicas. En apariencia todo este tablero político le queda lejos a los hinchas, que bastante tienen con llegar a fin de mes. Por eso los ocho años que les ha regalado este ciclo de la selección les da algo imposible de traducir a letra porque forma parte de lo irracional, lo emocional y lo afectivo. Las palabras que más definen al arquitecto de esta selección. Se llama Lionel Scaloni y es todo lo contrario a lo que se pueda pensar de un técnico futbolístico. Cuando llegó, tras el Mundial de 2018, sin haber entrenado a ningún equipo, ex futbolistas y expertos dijeron que no duraría ni dos partidos. Ha pasado mucho tiempo, pero convendría recordar que eran tiempos convulsos en la selección. Durante largos años se cuestionó a Messi por qué no rendía igual que en el Barcelona. El de Rosario llegó a amagar con abandonar de hecho su carrera internacional. Nadie quería saber de un equipo perdedor. En un canal de televisión se guardó un minuto de silencio por la eliminación de la selección en Rusia. Y ahí cambió todo. Scaloni rompió esquemas en el campo y los micrófonos, donde habla más de sentimientos y amor que de fútbol. “Hemos recuperado algo muy valioso”, dijo en la previa a la final. “Que la gente se pare adelante de la televisión con la camiseta y se dé un abrazo un hincha de Newell's con uno de Central y uno de Boca con uno de River. Nosotros lo sentimos. Está bueno acercar las emociones. Es parte de la vida. Y te hace más humano”. En este mundial ha llorado casi tanto como en el momento en que terminó el de 2022, en el que, después de aguantar apretando la boca durante todo el campeonato, al marcar el último penalti Montiel se derrumbó y empezó a llorar desconsolado. Se dice que para armar un equipo ganador antes tienes que tener un grupo saludable y unido. Y eso es lo que consiguió desde el primer minuto Scaloni, siempre en derredor del astro Messi. Se llevaba viendo años, pero en este mundial mantuvo la tripa en la garganta en cada partido, y salió adelante en todos salvo en la final, donde claudicó ante la muy superior selección española. La hermandad se mantenía fuera de los partidos, con los asados rituales que van más allá de festejar el plato nacional, algo en lo que quizá pensaba Scaloni cuando tomó posesión como seleccionador y dijo en sala de prensa: “Argentina hoy no es potencia mundial, no estamos en disposición de competir con las grandes potencias, pero con nuestro trabajo y nuestra cultura podemos competir. No podemos garantizar ser campeones de Copa América ni del mundo”. Ocho años después, ha ganado 2 copas de America y un Mundial. Y ha llegado a una segunda final. Seguramente su ciclo se termina hoy, pero será difícil de olvidar que llegó al éxito desde una filosofía ubicada en algún punto lejano a los tecnicismos: desde algo tan impensado como la amistad de un grupo de muchachos alrededor de Lionel Messi.
