Den obekväma känslan av att vara den enda lyckliga personen i en argentinsk pizzeria i VM-finalen
Spanien har utropats till världsmästare för andra gången på Metlife Stadium och Argentina har förlorat det fjärde världsmästerskapet som satte fart på sina drömmar före de argentinska fansen som samlades på La Fugazzeta, en pizzeria i Santiago de Compostela En historia är alltid den vinkel som den berättas från. Här är en: Spanien har utropats till världsmästare för andra gången i sin historia på Metlife Stadium i New Jersey mot Donald Trump, Tom Cruise och Shakira. Och här är en till: Argentina har förlorat på planen det fjärde världsmästerskapet som satte fart på sina drömmar på La Fugazzeta, en pizzeria i Santiago de Compostela där den enda som inte var klädd i albiceleste var den här reportern, som nu avslutar med att slå sin bärbara dator på ett av de höga borden som etablissemanget har arrangerat mot väggen, perfekt för att "äta stående stil, Buenos Aires." Under de 107 minuter som gick från matchstart till Ferran Torres mål som den andra spanska stjärnan gjorde, gick denna lilla argentinska pizzeria från Bombonera till en begravningsbyrå.
Innan mozzarellan blev rasande på La Fugazzeta pratade jag i telefon med min vän Alfredo Garófano, en argentinsk fotograf som har varit i Spanien i fyra decennier. Han började sin karriär som paparazzi och är idag fotochef för tidningen Lecturas. Varje tänkbar social krönika har gått igenom sitt mål, från Lady Di till Anabel Pantoja.
Han är en man som inte bara har sett allt utan har förevigat allt (bland annat den nakna kungen Juan Carlos, en professionell milstolpe som fick honom att tro under korta och naiva ögonblick att han skulle bli rik). Men idag känns det konstigt. "Det enda jag aldrig hade sett med en match är behovet av att ge så många förklaringar för att säga att man åker med ett eller annat lag. I Katalonien säger man 'jag åker med Messi så att spanjorerna blir skruvade' eller 'jag åker med Spanien för det är åtta från Barça'.
Det verkar galet för mig." Alla länder har sina speciella monster, mutanta konstigheter som kan äta upp alla infallsvinklar från en lore som är otydlig för den utomstående observatören. Det spanska monstret är rivaliteten mellan Madrid och Barça. En argentinare kan försöka, och till och med lägga mycket kraft på ansträngningen, men de kommer aldrig att kunna få en spanjor att förstå peronismen fullt ut; på samma sätt som en spanjor aldrig kommer att kunna få en argentinare att förstå att en Madrid Vox-väljare som är besatt av "nationell prioritet" i politiken kommer att avvärja landslaget eftersom det inte finns några spelare från hans klubb och många från rivalen.
Alfredo är inte heller immun mot paradoxer. När vi pratar är det knappt två timmar kvar tills bollen börjar rulla och han vet fortfarande inte hur han ska känna. "Det händer mig som Alejo Stivel: i det ögonblick som domaren börjar matchen har jag redan vunnit ett världscup", säger han till mig. Under hela det här fotbolls-VM har jag fått verkligt apokalyptiska meddelanden från Alfredo, till statslöshet. "Argentina och dess lag bekräftar för mig alla de korrekta anledningarna till att jag lämnade där för 40 år sedan och det föll mig aldrig in att återvända", sa han till mig när albiceleste förlorade med 2-0 mot Egypten.
Hans knorrande kom med samma hastighet som Argentina kom tillbaka och Alfredos känslomässiga temperament korrigerade sin kurs i vår chatt med ett radband av Messi-klistermärken. Han säger att han inte vet vem han ska heja på idag, och jag tror på honom. Vägen till min destination har den spöklika kvaliteten av fantastiska sportprestationer.
Bara fyra familjer går med sina bebisar och några aningslösa turister med resväskor på gatan. Jag ska se matchen på La Fugazzeta, en argentinsk pizzeria som grundades av Alejandro Bigiovani för fyra år sedan. Han har varit i vårt land i 27 år och har lyckats förvandla denna lilla och charmiga verksamhet, 125 kvadratmeter full av hängande t-shirts, till ett cancherotempel detta VM.
TV:n sjunger målen och han sjunger pizzorna: han har en tombolero-mikrofon med vilken han tillkännager varje beställning. "Jag kan inte se matchen. Så fort den börjar kommer jag att gå bakom baren", säger han till mig. Han är nervös, flyg.
Han gillade inte sitt lags roll under tävlingen. "Förutom i matchen mot England, det vill säga," säger han med en grym röst som påminner om den virala videon av El Coco Basile som talar om Blue Label som "ett elixir." Mellan borden finns en smittsam, välbekant illusion. Ett par fångar min uppmärksamhet, han med albiceleste och hon med det spanska lagets andra kit, det vita som ses så mycket. De är Matías och Rochy. "Jag har varit i Spanien i 20 år, samtidigt som jag träffade henne", berättar hon. "'Spanien kommer att ha något!", skämtar hon.
De har sällskap av sina två barn, båda klädda i blått och vitt trots att de är födda i vårt land. "Har du någonsin funderat på att komma klädd i La Roja idag?" frågar jag dem. De skakar båda på huvudet, allvarliga och till och med förvånade över att han tog upp frågan. Jag pratar också med Kiko Medarde.
Eftersom han har Messis tröja på sig antar jag att han är argentinare. Misstag. "Jag kommer från Santiago, men jag har alltid varit med Argentina. Jag identifierar mig med landet, med dess passion.
Sedan jag var liten gillade jag spelare som Riquelme, Saviola, Aimar... Som en culé blev jag galen med Messi.
Jag avgudar honom. För mig är det det bästa." Det finns galicier som av politiska eller estetiska eller sentimentala skäl aldrig skulle stödja Spanien i en final. Jag frågar om detta är ditt fall. "Inte alls", förtydligar han.
Hans skäl är rent fotboll. Faktum är att han, berättar han, har en fotbollsblogg där han har skrivit ett offentligt brev till Messi där han förklarar varför han ikväll kommer att stödja honom istället för sitt land. Matías och Rochy poserar innan finalstart En annan som bär skjortan nummer 10 är Diego (när jag skriver den här meningen inser jag hur dumt det låter, men vad ska vi göra).
Han är i Compostela på väg. "Jag stannade här på väg till Bilbao för att delta i min brors bröllop." Han kommer i husbil. På campingen där han sover bad han om en bar där han kunde se finalen och de rekommenderade utan tvekan La Fugazzeta. "Jag är väldigt nervös. Idag vill jag vinna, mer än för mitt land, för Messi.
Sättet de behandlar honom i Argentina är väldigt orättvist och jag hoppas att han får kompensation." Eric och Daniela bor i Lalín med sin 10 månader gamla son. De är här, i Santiago och i La Fugazzeta, för att leva en fantastisk natt. "De sa till oss att det skulle vara en atmosfär här." Med det halvövernaturliga kamratskapet som kommer från nya föräldrar, säger jag till Eric att jag också har en bebis. "Och du kommer till jobbet med en pojke hemma? Och bland argentinare?" Hennes bebis tittar på mig och skrattar.
I förhandsvisningen dövar interiörsångerna Tom Cruises utseende. "För Malvinas, för Diego, för Leos sista", och etc. När insikten träffar Messi, kollapsar ribban: den skakar. Lamines skott möts av buningar. "Vi måste slå de här jävlarna." Jag måste se skrynklig ut i detta ögonblick som en kuk som har varit jordnötter av kylan, för Evangelina, en infödd i Buenos Aires på semester i Spanien, tycker synd om mig och viskar i mitt öra: "Argentiniaren kommer ihåg sin mamma, sitt ursprung, sin sexuella läggning... du kommer att höra allt, du måste förstå det." Det är det jag kommer för, säger jag till honom.
Jag vet inte var Erics bebis är nu men jag är säker på att han skrattar också. I stunden för hymnen är baren delad: vissa ber om tystnad och andra tvingar sig själva att sjunga den. De som gick "shh" i början slutar med att vara de som studsar mest. "Spanien har inte det här," säger Kiko, den messianska galicien, till mig.
Diego lyssnar på oss och går i förbön. I början av sin resa för att komma till sin brors bröllop passerade de Madrid samtidigt som semifinalen mellan Spanien och Frankrike, och de kunde inte tro den bleka gatastämningen. "Det var ingen på Plaza Mayor eller Puerta del Sol. Vi i Argentina har en glassbar och när vi gick till finalen hade vi semester.
Ingen gick till jobbet." Utsidan av La Fugazzeta när det fortfarande fanns lust att festa. Humöret dämpas när bollen börjar rulla.
Matt spänning. Du måste vänta på Pedro Porros första foul för att höra Fugazzeta. Partiet har alla möjliga litterära attraktioner eftersom det är rikt på motsatser.
Ett Spanien som har fulländat positionsspelet står inför det lokomotiv av känslor som ett Argentina har blivit kapabelt att svänga mellan skräck och död med bara några sekunders skillnad; den bästa spelaren i historien, och utför vad som kan vara den sista bedriften i hans karriär, mot den unge utmanaren som redan ockuperar sin tron på Can Barça och nu strävar efter att göra det över hela världen. Tekniken gav extra spänning i Fugazzeta. Anslutningen till Dazn från baren hade en liten fördröjning jämfört med TVE-förbindelsen från grannbarerna.
Det är därför möjligheten som Lamine och en djävulsk retur gav Spanien under de första fem minuterna hördes – inte sågs – av detta rum/tidsgap som lite av en rival i La Fugazzeta; och det var därför när Argentina slutligen avvisade bollen, firade församlingen den som sitt eget mål. De där långa men inte så långa spanska besittningarna som följde på varandra sköttes rigoröst av allmänheten: de firade varje taktiskt regelbrott, varje clearing, varje boll i riskzonen för en hörna som det argentinska försvaret lyckades minimera vid ett inkast. När det gäller förolämpningarna var de färre än de som Evangelina tillkännagav.
Bara en "horgalicier" som en ung man klädde in i majsolen artigt lugnade, jag vet inte om av vördnad för mig. När samma unge man frågade mig, hans ögon glaskade, vad fan jag gjorde med datorn öppen istället för att följa århundradets spel utan att blinka, och jag förklarade mitt journalistiska arbete, blev han lite orolig. Han tittade snett på sidan av baren där den där "horgalicien" hade lämnat och bad mig att inte lägga ut utbrotten i krönikan.
Jag sa till honom att jag inte skulle göra det, att han inte borde oroa sig, och till slut ser du att jag skriver det, grabben, du får förlåta mig: det är så vi journalister är: råttor. Och faktiskt är du hjälten i den här subplotten. Faktum är att jag hörde från en annan kund att atmosfären på Röda torget i Compostela, där en gigantisk skärm är installerad, faktiskt är mer fientlig, med få undantag mellan den röda monokroma och buningar i den argentinska hymnen.
Tonen i den förstörande förseningen stör återigen matchen när Dibu Martinez i den 38:e minuten slår tillbaka ett mjukt skott från Oyarzabal som sätter ett ljumt slut på ett fantastiskt spel av Spanien (och särskilt av Olmo, från mindre till mer i första halvlek). Målvaktens räddning känns som ett argentinskt mål av en Fugazzeta som fruktade det värsta. I halvtid är känslan av ett förutsägbart manus.
Ett Spanien som flätar spelar utan våld och en argentinsk patient i sin instängdhet där ingenting hamnar förvånande, och inte heller de skygga infallen av en Lamine vars lag inte verkar leta efter allt det kunde. Alfredo skriver medan Shakira sjunger: "Var försiktig, Argentina har spelet där det vill." Säger han det med glädje eller rädsla? Jag vet inte och jag tror inte att han gör det heller.
Det finns ingen luftkonditionering på La Fugazzeta; Den enda ventilationen som gläder oss är den hos kunderna som fläktar sig med pappskivorna av pizza. När, efter den ändlösa superbowl-pausen, platserna är upptagna igen och den oljiga resten av en av dessa luftar når mig är jag tacksam. La Fugazzeta i kvällens tidiga skede.
I andra halvlek försökte Spanien gå upp en växel i sitt kombinationsspel och lyckades skrämma det argentinska försvaret med två nästan raka matcher: en alltför lockig slinga mellan Oyarzabal och Fabián i den 54:e minuten som nådde sexyards och snubblade på egna fötter mellan den Olmo Culicita och en intelligent tvåa. minuter senare. El Dibu ville ge spänning åt dessa spanska försök genom att ta ett oskyldigt långskott från Olmo till en hörna i den 63:e minuten och det efterföljande bollinnehavet satte Argentina i problem igen med en förgiftad center från Lamine. Trots bristen på konsekvenser av detta malaysiska fall förändrades temperaturen i La Fugazzeta.
Känslan av belägring började bita ihop, vilket bekräftades i den 66:e minuten av nicken på mål från Ferran, som nyligen hade anslutit sig till festen som lättnad från en upptagen men grå Oyarzabal. Luis de la Fuentes andra byte, Pedri för Fabián, verkade söka en viss flyt i spelet, och eftersom den flytningen inte riktigt hittade den slutliga svindeln som gav den mening, 74:e kom Nico Williams och Mikel Merino in för Baena och Olmo. Spanien fortsatte att knacka på dörren (i den 77:e minuten tog Dibu återigen ett avlägset och tjockt skott, denna gång från Pedri) och i La Fugazzeta började sångerna ersättas av tysta böner.
Det röda hotet var inte spektakulärt men det var konstant, och hans mäns kroppar började darra. Stämningen sjönk till slut när Enzo Fernández blev utvisad i den 93:e minuten för ett andra gult kort. "Vad dåligt vi köpte VM", hördes han sucka, även om tillrättavisningen diskuterades lite. Baren vibrerade av pessimism och Alfredo vibrerade i min ficka. "Vi kan bara bråka nu", säger han till mig.
Alfredos ögon, med eller utan objektiv, har sett många saker. De har sett Claudia Schiffers maritima topless, de har sett de första kärlekarna till infantas, de har sett en riktig penis steka i solen. Men de hade aldrig tidigare sett ett Argentina som varit inlåst i 90 minuter, dömt, låst ännu längre bak på grund av en snurrig utvisning. "Spanien förtjänar att vinna den här matchen från den 10:e minuten", säger han upp sig.
Den sista aktionen innan förlängning, en foul på fronten orsakad av Ferran, slutade med det första skottet som verkligen tvingade Dibu att sträcka sig: en suverän piska från Lamine. Stoppet firades av La Fugazzeta med en viss tröghet, som om man visste att det värsta var att komma.
Det var en välgrundad misstanke. Nico testade Dibu igen med en nick så fort förlängningen började. Basken krossade återigen La Fugazzetas nerver med ett mål som underkändes i den 97:e minuten på grund av ett tidigare regelbrott av Merino (ett regelbrott som är ganska diskutabelt, men inte i den här pizzerian förstås).
Skräcken var så stor att skiljedomens bekräftelse av annulleringen utlöste den första sången på mer än en halvtimme: "Ingenting händer, ingenting händer!" Närliggande barer svarade: "Tongo, tongo," i en dialog mer kopplad till samexistens än till ont blod. "Om vi går till straff, ring 061, be dem ta med en defibrillator!" ropar Matías, Rochys man, under extratidsuppehållet.
Det var inte nödvändigt. I början av andra halvlek av förlängningen kammar Nico Williams tillbaka ett Porro-inlägg och Ferran Torres slår det mot nätet av ilska. Kyrkolig tystnad i La Fugazzeta.
I början av spelet kände jag mikrob på eufori av den argentinska diasporan. Men nu känner jag mig pornografisk. Det är obehagligt att vara den enda lyckliga personen i en folkmassa, och ett VM, upptäcker jag nu, lindrar inte det obehaget.
Till slut måste Alejandro, ägaren till stället, komma och trösta mig. "Vår ilska är på engelsmännen, vi bryr oss inte om spanjorerna. Vi firar att vi har kommit hit."
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
20 july 2026, 01:23
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La incómoda sensación de ser la única persona feliz en una pizzería argentina en la final del mundial
Beskrivning
España se ha proclamado campeona del mundo por segunda vez en el Metlife Stadium y Argentina ha perdido el cuarto mundial que alimentaba sus sueños ante los aficionados argentinos que se congregaban La Fugazzeta, una pizzería de Santiago de Compostela Una historia es siempre el ángulo desde el que se cuenta. He aquí uno: España se ha proclamado campeona del mundo por segunda vez en su historia en el Metlife Stadium de Nueva Jersey ante Donald Trump, Tom Cruise y Shakira. Y he aquí otro: Argentina ha perdido en el campo el cuarto mundial que alimentaba sus sueños en La Fugazzeta, una pizzería de Santiago de Compostela donde el único que no vestía de albiceleste era este cronista, que termina ahora de aporrear su portátil sobre una de las mesas altas que el local tiene dispuestas contra la pared, ideales para “comer parado, al estilo porteño”. En los 107 minutos que trascurrieron desde el inicio de partido al gol de Ferran Torres que bordó la segunda estrella española, esta pequeña pizzería argentina pasó de Bombonera a tanatorio. Antes de que la mozzarela volase enrabietada en La Fugazzeta, hablo por teléfono con mi amigo Alfredo Garófano, fotógrafo argentino que lleva cuatro décadas en España. Empezó su carrera como paparazzi y hoy es jefe de fotografía de la revista Lecturas. Por su objetivo ha pasado toda la crónica social imaginable, desde Lady Di hasta Anabel Pantoja. Es un hombre que no sólo lo ha visto todo sino que lo ha inmortalizado todo (entre otras cosas, al rey Juan Carlos desnudo, hito profesional que le hizo creer durante breves e ingenuos momentos que se haría rico). Pero hoy se siente raro. “Lo único que no había visto nunca de un partido es la necesidad de dar tantas explicaciones para decir que se va con uno u otro equipo. En Catalunya dicen ‘Voy con Messi para que los españoles se jodan’ o ‘Voy con España porque hay ocho del Barça’. Me parece una locura”. Todos los países tienen sus monstruos particulares, rarezas mutantes capaces de carcomer cualquier enfoque desde un lore indescifrable para el observador externo. El monstruo español es la rivalidad Madrid-Barça. Un argentino puede intentarlo, e incluso ponerle muchas ganas al empeño, pero nunca será capaz de hacer entender del todo El Peronismo a un español; del mismo modo que un español nunca será capaz de hacer entender a un argentino que un votante madridista de Vox obsesionado con la “prioridad nacional” en la política abjure de la Selección porque no hay jugadores de su club y sí muchos del rival. Alfredo tampoco es inmune a paradojas. Cuando hablamos, faltan apenas dos horas para que el balón empiece a rodar y no sabe aún cómo sentirse. “A mí me pasa como a Alejo Stivel: en el momento en que el árbitro inicie el partido, yo ya gané un Mundial”, me dice. A lo largo de este Mundial, he recibido mensajes verdaderamente apocalípticos de Alfredo, hasta el borde de la apatridia. “Argentina y su selección me confirman todas las razones correctas por las que me fui de ahí hace 40 años y nunca jamás se me ocurrió volver”, me dijo cuando la albiceleste perdía 2-0 contra Egipto. Sus refunfuños llegaban con la misma rapidez con la que Argentina remontaba y el temperamento emocional de Alfredo corregía su curso en nuestro chat con un rosario de stickers de Messi. Él dice que no sabe a quién animar hoy, y yo le creo. El camino a mi destino tiene ese aquel fantasmagórico de las grandes gestas deportivas. Apenas cuatro familias paseando a sus bebés y algún guiri despistado con maletas por la calle. Voy a ver el partido en La Fugazzeta, una pizzería argentina fundada por Alejandro Bigiovani hace cuatro años. Él lleva 27 en nuestro país y ha logrado convertir este negocio pequeño y encantador, de 125 metros cuadrados atestados de camisetas colgantes, en un templo canchero este Mundial. La tele canta los goles y él las pizzas: tiene un micrófono tombolero con el que anuncia cada pedido. “Yo el partido no puedo verlo. En cuanto empiece, me pongo detrás de la barra”, me dice. Está nervioso, mosca. No le ha gustado el papel de los suyos durante la competición. “Salvo en el partido frente a Inglaterra, que ahí sí”, dice con voz arenosa que recuerda al vídeo viral de El Coco Basile hablando del Blue Label como “un elixir”. Entre las mesas se respira una ilusión contagiosa, familiar. Me llama la atención una pareja, él con la albiceleste y ella con la segunda equipación de la selección española, esa blanca que tanto se ve. Son Matías y Rochy. “Llevo 20 años en España, los mismos que hace que la conocí”, me dice ella. “’¡Algo tendrá España!”, bromea ella. Les acompañan sus dos hijos, ambos vestidos de azul y blanco pese a haber nacido en nuestro país. “¿Nunca os planteasteis venir hoy vestidos de la Roja?”, les pregunto. Los dos niegan con la cabeza, serios y hasta sorprendidos de que plantee la cuestión. Hablo también con Kiko Medarde. Como lleva la elástica de Messi, doy por hecho que es argentino. Error. “Soy de Santiago, pero voy con Argentina desde siempre. Me identifico con el país, con su pasión. Desde chaval me gustaban jugadores como Riquelme, Saviola, Aimar… Como culé, con Messi me volví loco. Lo adoro. Para mí, es lo máximo”. Hay gallegos que, por razones políticas o estéticas o sentimentales, no apoyarían nunca a España en una final. Le pregunto si es su caso. “En absoluto”, me aclara. Sus razones son puramente futbolísiticas. De hecho, me dice, tiene un blog de fútbol donde ha escrito una carta pública a Messi explicándole por qué esta noche le apoyará a él en lugar de a su país. Matías y Rochy posan antes del inicio de la final Otro que lleva la camiseta del 10 es Diego (mientras redacto esta frase me doy cuenta de lo tonta que suena, pero qué le vamos a hacer). Está en Compostela de paso. “He parado aquí de camino a Bilbao para asistir a la boda de mi hermano”. Viene en una autocaravana. En el camping donde duerme, preguntó por un bar donde ver la final y le recomendaron sin duda La Fugazzeta. “Estoy muy nervioso. Hoy quiero ganar, más que por mi país, por Messi. La forma en la que lo tratan en Argentina es muy injusto y ojalá se resarza”. Eric y Daniela viven en Lalín con su hijo de 10 meses. Están aquí, en Santiago y en La Fugazzeta, para vivir una noche grande. “Nos dijeron que aquí habría ambiente”. Con esa camaradería medio sobrenatural que nos brota a los padres primerizos, le cuento a Eric que yo también tengo un bebé. “¿Y te venís a trabajar con un muchacho en casa? ¿Encima entre argentinos?” Su bebé me mira y ríe. En la previa, los cánticos interiores ensordecen la aparición de Tom Cruise. “Por Malvinas, por el Diego, por la última de Leo”, y etc. Cuando la realización pincha a Messi, el bar se viene abajo: tiembla. El plano de Lamine es recibido con abucheos. “A estos putos les tenemos que ganar”. Debo lucir arrugado en este momento como un pito encacahuetado por el frío, porque Evangelina, porteña de vacaciones en España, se compadece y me susurra al oído: “El argentino se acuerda de la madre, del origen, de la orientación sexual… vas a escuchar de todo, tenés que entenderlo”. A eso vengo, le digo. No sé dónde estará el bebé de Eric ahora pero seguro que también ríe. En el momento del himno, el bar se divide: algunos piden silencio y otros se acaban imponiendo para cantarlo. Los que hacían “shh” al principio acaban siendo los que más botan. “Esto España no lo tiene”, me comenta Kiko, el gallego messiánico. Diego nos escucha e intercede. En el inicio de su travesía para llegar a la boda de su hermano, pasaron por Madrid coincidiendo con la seminifinal España-Francia, y no se podía creer el pálido ambiente callejero. “No había nadie en la Plaza Mayor ni en la Puerta del Sol. Nosotros en Argentina tenemos una heladería y cuando pasamos a la final, dimos feriado. Nadie fue a trabajar”. El exterior de La Fugazzeta cuando todavía había ganas de fiesta El ánimo se templa cuando el balón empieza a rodar. Sorda tensión. Hay que esperar a la primera falta de Pedro Porro para oír a la Fugazzeta. El partido tiene todos los alicientes literarios posibles porque es rico en opuestos. Se enfrenta una España que ha perfeccionado el juego de posición contra la locomotora de emociones en la que se ha convertido una Argentina capaz de bascular entre susto y muerte con apenas segundos de diferencia; el mejor jugador de la historia, acariciando la que puede ser la última hazaña de su carrera, contra el joven aspirante que ya ocupa su trono en Can Barça y ahora aspira a hacerlo en el mundo entero. La tecnología sirvió un extra de tensión en la Fugazzeta. La conexión a Dazn del bar tenía un poco de delay con respecto a la de TVE de los bares vecinos. Por eso la ocasión que Lamine y un rebote endiablado brindaron a España en los cinco primeros minutos fue escuchada –que no vista– por este gap del espacio/tiempo como un tanto rival en La Fugazzeta; y por eso cuando Argentina rechazó el balón finalmente la parroquia lo celebró como un tanto propio. Esas largas-pero-no-tan-largas posesiones españolas que se sucedieron en adelante fueron gestionadas por el público con rigor: celebraron cada falta táctica, cada despeje, cada balón con peligro de córner que la defensa argentina lograba minimizar en saque de banda. En cuanto a los insultos, fueron menos de los anunciados por Evangelina. Apenas un “gallego puto” que un joven encapado con el Sol de Mayo aplacó educadamente, no sé si por deferencia a mí. Cuando el mismo joven me preguntó, enmarcianados sus ojos, qué carajo hacía con el ordenador abierto en vez de siguiendo sin parpadear el partido del siglo, y le expliqué mi labor periodística, se alarmó un poco. Miró de reojo para el lado del bar del que había salido aquel “gallego puto” y me pidió que no pusiera en la crónica los exabruptos. Le dije que no lo haría, que se despreocupase, y al final ya ves que sí lo estoy escribiendo, chaval, en fin, tendrás que perdonarme: así somos los periodistas: ratas. Y, en realidad, tú eres el héroe de esta subtrama. De hecho, me llega por otra clienta que el ambiente que se vive en la Plaza Roja de Compostela, donde está instalada una pantalla gigante, es en realidad más hostil, con pocas excepciones entre la monocromía roja y abucheos al himno argentino. La tónica del delay spoileroso vuelve a perturbar el partido cuando, en el minuto 38, el Dibu Martinez repele un tiro blando de Oyarzabal que da tibio fin a una gran jugada de España (y, particularmente, de Olmo, de menos a más en la primera parte). La atajada del portero se siente gol argentino por una Fugazzeta que temía lo peor. Al descanso, la sensación es la de un guión previsible. Una España que trenza jugadas sin garra y una Argentina paciente en su enclaustramiento a la que nada acaba de sorprender, tampoco las tímidas incursiones de un Lamine al que su equipo no parece buscar todo lo que podría. Escribe Alfredo mientras Shakira canta: “Ojo que Argentina tiene el partido donde quiere”. ¿Lo dice deliciándose o temeroso? Yo no lo sé y creo que él tampoco. En La Fugazzeta no hay aire acondicionado; la única ventilación que nos agracia es la de los clientes que se abanican con los cartones de las porciones de pizza. Cuando, tras la interminable pausa superbówlica, se vuelven a ocupar las localidades y me llega el aceitoso resto de alguno de esos aires, lo agradezco. La Fugazzeta en los primeros compases de la noche En la segunda parte, España intentó subir una marcha de su juego combinativo y logró amedrentar a la zaga argentina con dos jugadas casi consecutivas: un rizo demasiado rizado entre Oyarzabal y Fabián en el 54 que llegó al área chica y se trastabilló en sus propios pies y una veloz complicidad entre Olmo y Cucurella abortada inteligentemente por Montiel dos minutos después. El Dibu quiso dar emoción a estos intentos españoles llevando a córner en el 63 un inocente tiro lejano de Olmo y la posesión posterior volvió a meter en apuros a Argentina con un centro envenenado de Lamine. Pese a la falta de consecuencias de esta gota malaya, en La Fugazzeta cambió la temperatura. Se empezaba a masticar la sensación de asedio, confirmada en el 66 por el cabezazo a puerta de Ferran, recién incorporado a la fiesta en relevo de un afanoso pero gris Oyarzabal. El otro cambio de Luis de la Fuente, Pedri por Fabián, parecía buscar cierta fluidez en el juego, y como esa fluidez no acababa de encontrar el vértigo final que le diera sentido, en el 74 entraron Nico Williams y Mikel Merino por Baena y Olmo. España siguió llamando a la puerta (en el 77, el Dibu volvió a recoger un tiro lejano y espeso, esta vez de Pedri) y en La Fugazzeta los cantos empezaron a ser sustituidos por los rezos silenciosos. La amenaza roja no era espectacular pero sí constante, y a los suyos empezaba a temblarles el físico. El ánimo acabó de hundirse ante la expulsión a Enzo Fernández en el 93 por segunda amarilla. “Qué mal compramos el Mundial”, se escuchó suspirar, aunque la amonestación fue poco discutida. El bar vibraba de pesimismo y en mi bolsillo vibraba Alfredo. “Ya sólo podemos guarrear”, me dice. Los ojos de Alfredo, con o sin objetivo mediante, han visto muchas cosas. Han visto el toples marítimo de Claudia Schiffer, han visto los primeros amores de las infantas, han visto un pene real tostarse al sol. Pero nunca antes habían visto a una Argentina que llevaba 90 minutos encerrada atrás condenada encerrarse aún más atrás por una expulsión atolondrada. “España merece ganar este partido desde el minuto 10”, se resigna. La última acción antes de la prórroga, una falta en la frontal provocada por Ferran, se saldó con el primer disparo que obligó de verdad al Dibu a estirarse: un soberbio latigazo de Lamine. La parada fue celebrada por La Fugazzeta con cierta languidez, como mascándose que lo peor estaba por llegar. Era una sospecha fundada. Nico probó de nuevo al Dibu con un cabezazo nada más empezar la prórroga. El vasco volvió a machacar los nervios de La Fugazzeta con un gol anulado en el 97 por una falta previa de Merino (falta bastante discutible, pero no en esta pizzería, claro). El susto fue tan grande que la confirmación arbitral de la nulidad despertó el primer cántico en más de media hora: “¡No pasa nada, no pasa nada!”. Bares vecinos respondían: “Tongo, tongo”, en un diálogo más vinculado a la convivencia que a la mala sangre. “¡Si llegamos a penales llamá al 061, que traigan un desfibrilador!”, grita Matías, el marido de Rochy, en el descanso de la prórroga. No hizo falta. Al inicio de la segunda parte de la prórroga, Nico Williams peina hacia atrás un centro de Porro y Ferran Torres la rompe hacia la red con rabia. Silencio eclesial en La Fugazzeta. Al inicio del partido, me sentía micróbico ante la euforia de la diáspora argentina. Ahora, en cambio, me siento pornográfico. Es incómodo ser la única persona feliz de una multitud, y una Copa del Mundo, descubro ahora, no palia esa incomodidad. Al final, me tiene que venir a consolar Alejandro, el dueño del local. “Nuestra bronca es con los ingleses, con los españoles nos da igual. Nosotros celebramos haber llegado hasta aquí”.
